Lite morgoncirkus

Tiden springer iväg här och jag tänkte ju få till ett inlägg här ikväll. Jag har fått lite reflektioner efter vår lördagsutflykt med en lyckad bio och ett mindre lyckat pizzeriabesök. Kanske blev det för mycket för Turbo. Kanske blev anspänningen på bion för stor. Ja, vem vet? Själv tror han att han åt för mycket glass (en port.) på McDonald´s - vilket jag inte tror, men det säger jag inte högt. ☺

Nina undrade lite om hur Turbo känner i efterhand. Om han är glad över att ha klarat det svåra biobesöket?
Han tänker nog inte i de banorna, tror jag. I hans värld existerar varken problem eller lösningar på det sättet, utan han lever i sin egen lilla värld där han är nöjd och glad. Trots det så inser han numera sina begränsningar och avstår från saker han inte klarar. Men att han ser biobesöket som en seger - nej, det gör han inte även om han är glad över att vi gick alla tre. Och han pratar om det och tycker filmen var bra.

Igår efter skolan var assistent Kent här på eftermiddagen och tidiga kvällen. Jag var hemma och störde dem en stund och det märktes på Turbo att han blir orolig av att ha fler vuxna än en hemma. Men jag var tvungen att fixa en grej innan jag kunde lämna hemmet och jag vet att Kent kan hantera det bra. När jag åkte lägrade sig lugnet vad jag förstår.

I morse blev det lite oro i lägret. Turbo ringer hem från taxin när de står vid skolan och meddelar att assistenten inte kommit! Oj, vad orolig man blir!! Assistenten skulle aldrig utebli utan att ringa mig. Jag ringer honom ett par gånger utan att få svar. Tankarna börjar snurra.... tänk om han råkat ut för en olycka efter vägen i det hala väglaget - han har en lång bit att köra.

Vad gör jag?? Jag kan inte ringa Turbo och säga att jag inget vet, att jag inte får tag på assistenten. Det är som bäddat för utbrott. Jag gör ett snabbt överslag och kommer fram till att enda utvägen är att ringa Kent. Jag vet att han har numret till någon i den övriga familjen hos assistenten. Via Kent får jag sen reda på att assistenten försovit sig och var på väg. Efter ytterligare en kvart ringer assistenten mig. Tydligen ville inte min och assistentens mobil ha kontakt med varann denna morgon. Han når inte mig och jag når inte honom - typiskt!

Men nu kunde jag iaf lugna Turbo och sen också konferera med taxichauffören om hur vi skulle göra. Han hann inte vänta in mig - som har tio minuter till skolan - utan han tog med sig Turbo på en extra runda på några mil. Tack underbara chaffis, som har kört Turbo under tio års tid!!
Sen fick assistenten lägga på ett extra kol för att få Turbo på fötter, men skicklig som han är så funkade det kanon. Och vi har inte märkt något här hemma på em eller kvällen så det var lugnt.

Att jag berättar detta beror inte på att jag vill hänga ut någon - absolut inte!! Att försova sig händer även den bäste, det tror jag ni alla förstår, så även vår superduktiga assistent. Men en sån "vanlig" sak som försovning, ja, där får man tänka några varv extra när det händer, för att lösa det så smidigt som möjligt när det gäller barn som mitt. Det är ju inte bara för chauffören att lämna av eleven vid skolan och åka därifrån.....

Nä, nu väntar bingen. Kram på er alla därute ♥