Friskt vågat, hälften vunnet

En rapport från vår annorlunda gårdag kan väl vara på sin plats här! Ni är många som undrat vad vi skulle hitta på igår - något som vi inte gjort i vår familj på ca tio år! Jag ska ta dagen från början.

Förmiddagen var lugn. Turbo var trött och vilade en hel del. Inget oroväckande, utan det flöt på utan minsta tecken på oro eller dyl. Vi åt lite lunch mitt på dagen och gjorde oss sen i ordning för äventyr. Alla tre drog vi in till stan och vi började med lite teknikshoping till grabben!

Sen blev det dags för lite förfriskningar, men bara lite. En pommes eller liknande mängd, bara för att stilla den värsta hungern. Jag som är galet förtjust i Chili cheese kunde inte motstå dem, trots min veteallergi. Men det gick hur bra som helst att äta med sked och lämna skalet kvar! ☺ ☺ ☺ Jag bjöd på den konstigheten! ☺ Alla sätt är bra.... gäller bara att använda sin fantasi, eller hur?!?

Sen var det dags!! Vi skulle gå på bio alla tre i familjen. Det har vi inte gjort sen Turbo var liten, sen har det inte fungerat med en sån utflykt för oss. Att vara bland en massa folk så där med lite dötid innan filmen börjar, mycket barn som han inte har nån koll på m m - nej, det har varit dömt att misslyckas.
Men nu var det alltså dags att testa igen. Själv kände jag att det skulle gå bra - ända tills Turbo sa att han ville sitta I MITTEN av salongen!! Japp, mitt i och instängd! Ingen snabb väg ut om det skulle behövas.... Ja, ja, vi satsar! Och det gick bra! Men visst såg jag i hans ansikte att det var spänt stundtals. Men han tyckte det var kul och lyckat blev det! Vi njuter med Turbo!

Efter filmen hade vi planerat in ett pizzeriabesök. Det var smockfullt därinne när vi kom och endast ett bord var ledigt till oss. Vi beställer det vi vill ha och sitter och väntar på maten. Då uttrycker Turbo att han har ont i magen och antagligen inte kan äta något. Jahapp!! Jag försöker vara pedagogisk och förklarar för Turbo att det gör inget om han inte äter något, vi plockar med oss hans pizza hem i en kartong så det är lugnt. Men jag ser i ansiktet på honom när minuterna går, hur han svartnar i ögonen och ansiktsuttrycket blir stelt. Sen kommer de där orden - "idiot", "bög" m m..... Jag och mannen tittar på varann och båda förstår vi att utbrott ligger på lur bakom hörnet, om det ens är så långt bort..... Det gäller att inte säga eller göra fel saker i det här läget. Lugnet måste finnas där och utstrålas till Turbo.

Att Turbo känner att han har ont i magen gör att han kan få utbrott. Något är inte som det ska och han har svårt att hantera de annorlunda känslorna. Utbrott har alltid varit enda utvägen för honom i såna lägen. Men det vill vi inte uppleva på en fullsatt pizzeria av en två-metare!!
När vi får in maten så äter jag och mannen snabbare än snabbt. Humöret stegras hos Turbo och vi försöker släta över och lugna. Mannen kastar i sig pizzan och sen går han och Turbo iväg mot bilen. Oroligt efter vägen dit och ett tag i bilen. Jag fortsätter att kasta i mig min mat, packar ner Turbos pizza i en kartong, betalar och går raskt till bilen. Pjuh!!

Det där var ett gränsfall. Vi behövde verkligen använda vår fingertoppskänsla så långt ut vi bara kunde, för att utröna om vi öht kunde sitta kvar och äta något. Tankarna for runt i huvet på mig - hur gör man i sämsta fall?? Betalar och lämnar all mat/tar med i en doggiebag?? Ja, nöden har ingen lag och anpassning måste gå i första hand! Nu fixade det sig ju ganska så bra ändå, även om det inte blev som vi tänkt.

Hem kom vi iaf och Turbo lugnade sig i bilen. Han gillar att åka bil och jag tror det är avslappnande för honom.
Resten av helgen har varit bra, även om vi naturligtvis får anpassa och ta Turbos behov först innan vi tänker på något annat.

Ha en fortsatt fin söndagskväll allesammans! Kram, kram ♥