Räddare i nöden och Lisebergsprat

Haha, jag har hittat en underbar blogg som är skriven så som jag skulle vilja ha det ibland.... Bara en kort rubrik, sen en bild och endast en eller ett par meningar om den. Men.... det där korta klarar jag inte så det är väl bäst att jag sätter igång och skriver här :)

Usch, det blev sent för mig hem från jobbet igår och som tur var så sov Turbo så han märkte inte av vad som hände. Jag jobbar ju alltid sent på söndagar. Men igår när jag skulle gå ut från jobbet runt kvart över tio så var det lite mysko därute. Bilen har jag parkerad bara en meter från dörren där jag går ut, men en man går mellan bilen och dörren - fram och tillbaka hela tiden. Jag väntar kanske tio minuter men han ändrar sig inte. Skumt och lite avsides är det där så lite jobbigt var det. Jag tänkte vänta ut honom, men då hade jag nog fått vänta i timmar. Så när mannen gått där en halvtimme ringde jag faktiskt vaktbolaget som cirkulerar i kommunen och chansade på att bilen var i närheten. De tog det hela på allvar, inget snack om saken. Efter fem minuter kom min räddare! Han tyckte inte alls det var konstigt att jag ringt eftersom jag också visste att runt hörnet satt det ett gäng som har mycket tät kontakt med polisen och även fängelset. Skönt när det finns räddare i nöden! Strax innan halv tolv var jag hemma i natt och skulle försöka varva ner....

Detta är inget jag vågar berätta för Turbo, ingen idé att oroa honom med mer än han behöver veta. Han har nog förresten inte smält lördagens strapatser än. Den där Lisebergsresan bearbetas nog ett tag, har jag en känsla av. Fritids/korttidspersonalen Tom fick höra en del idag när han jobbade med Turbo. Jättehärligt att de kom iväg och det var helt och hållet Kents förslag att de skulle åka dit. Men trött är Turbo efter helgen fortfarande och ikväll kom han i säng i tid. Hoppas han hinner sova ikapp lite till helgen som kommer, för då blir det också äventyr.... Mitt i alltihop så uttrycker han att han längtar till torsdag då assistent Nisse kommer hit. Visst har Turbo det bra med så många härliga personalkillar omkring sig?!?

Nina hade en fundering tidigare när jag skrev om det värsta utbrottet på länge häromdagen - om inte Turbo minns efteråt vad som hänt? Jag skrev ju att Turbo undrade dagen efter vad som hänt med soffbordet (som gick sönder under utbrottet).
Jadu, jag skulle nog vilja säga så här att Turbo är nog inte helt medveten mitt i hettan i utbrottet om precis vad som går sönder. Han registrerar nog inte det när utbrottet håller på. Samtidigt som han ställde frågan om bordet så förstod han säkert att det berodde på hans utbrott att inte bordet stod där som vanligt.
Turbo har alltid varit så att när utbrottet är över så går vi vidare som om inget hänt. Han verkar inte själv gå och älta utbrott i efterhand utan lägger det bakom sig ganska omgående. Men skulle vi dra upp det direkt efteråt för att "prata igenom det som hänt", då leder det ofta till utbrott igen så det momentet har vi strukit för länge sen.
Hans beteende är ju både på gott och ont. Han slipper jobbiga känslor efteråt som du skriver, känslor som kan bryta ner honom ordentligt.
Men han kan heller inte lära sig av händelserna och på så sätt kunna komma ifrån detta beteende.

Nina hade också en tanke om medicinen hinner gå ur kroppen eftersom Turbo är uppe längre på sommarlovet och det därmed lättare händer en sån där grej med rejäla utbrott.
Oftast är det så att Turbo får morgonmedicinen senare när det är lov, eftersom vi är lite sega i starten om vi inte har en tid att passa. Rutinerna blir inte detsamma som om vi ska iväg till fritids eller skola. Dels sover han lite längre på lediga dagar och dels så måste vi vänta in lägligt tillfälle att ge medicinen, annars åker den i golvet i stället för i magen. Så tidsmässigt tror jag det rör sig om samma tid ungefär, bara lite förskjutet.

Nej, nu får det vara bra med skrift för idag. Här måste sovas ikapp lite..... Kramen till er alla ♥