torsdag 20 oktober 2011

Om sorg.....

Tänkte vara lite djup här i mina tankar idag... men först måste jag få tacka "Anonym" för din underbara kommentar igår! Tack för fina tips och lärdomar och jag är glad för komplimangen om bloggen, det värmde! 

Så till det djupa och det handlar om sorg.
Många mammor i diagnoslandet berättar om sin sorg över att ha fått diagnoser på sitt barn. Man har sökt och fått utredning på sitt barn och när väl diagnosen varit klar så har man gått in i en sorgeperiod. Fullt naturligt och förståeligt.




Men när jag läser och hör om sånt så blir jag för egen del lite rädd.... jag har inte haft nån sån period.... ligger den perioden på lur kanske..... eller kommer det ingen alls..... Visst hugger det till i en ibland när man ser andra föräldrar med sina barn och de gör saker som vi inte kan göra med vår son, eller när man ser hur de utvecklas på ett sätt som inte vår son gör. Och visst tänker man ibland på hur livet hade varit om vi varit en "vanlig" familj, för vårt liv är långt ifrån hur det ser ut i andra familjers liv. Men nån ordentlig sorgeperiod över detta har jag inte haft, bara lite ytliga tankar. Frågan är om och i så fall när det kommer.




Sonen hade precis fyllt fyra år när vi sökte för problematiken och livet var minst sagt kaotiskt för oss alla i familjen. Efter fyra långa år hade vi diagnoserna på papper och jag pustade ut, jag sörjde alltså inte utan kände mig bara lättad. P g a vårt kaotiska liv kunde vi bara fokusera på här och nu - tiden har aldrig funnits till att fundera, tänka och älta hur det skulle kunnat vara, hur det borde vara eller hur vi hade tänkt att det skulle vara. Livet var jobbigt med den enorma hyperaktivitet som rådde, sonen var som han var och vi blev lättade över att det fanns en förklaring till det. Jag hade läst och forskat mycket så diagnoserna kom inte som nån överraskning alls.




Man lever så intensivt i nuet hela tiden så man kan inte se framåt så väldigt långt med honom. Det är saker just nu som måste lösas just nu. Nu har det ju varit skolgången ett tag som hägrat och som vi kämpat för. Ibland frågar någon om vad vi tror om hans vuxna liv - jaaaa, ingen aning faktiskt. Jag kan inte riktigt tänka så. Vi vet ju inte riktigt hur han kommer att utvecklas under de närmaste åren. Vi vet inte alls hur han kommer att fungera som vuxen, vilken typ av stöd han behöver m m. När den dagen kommer så får det ju lösa sig med anordningar runt honom - boende, stöttning, jobb m m men naturligtvis med viss framförhållning från oss föräldrar. Men en sak som jag undrat över är hur jag kommer att reagera när han flyttat hemifrån - åker man ner i en djup ravin då, kanske bara sitter och stirrar rakt framför mig och blir helt apatisk?? Man lever ju i racerfart idag och när diagnoserna inte finns omkring oss längre på samma sätt, går luften ur då??




Lite rädd blir jag eftersom jag är en av de mest känslosammaste människor som gått i ett par skor.... har jag blockerat detta eller är det naturligt att känna som jag har gjort och gör? Kan man bara acceptera läget rakt av och utan och vidare... ?

Kramen på er, goa läsare ♥

1 kommentar:

MammaZ sa...

Min sorg kom kraftigt då vi märkte av Sams radikala förändring..då allt bara blev till det sämre.. då skillnaden fanns mellan "före och efter"..

Tror annars att man succesivt vaggas in i detta..små steg i taget så att man vänjer sig vid att det är annorlunda..och då blir inte sorgen densamma och påtagliga helelr tror jag..så var det iaf för mig när Sam fick sin diagnos för 5 år sedan..då hade vi vetat i 2 år innan att det var något..så redan där, när han var runt fem år blev vi sakta introducerade till diagnoslandet..

har läst ifatt nu hos dig..har varit liite körigt kan jag påstå..

BAMSEKRAMEN