"Temple Grandin" - se den!

När sonen lagt sig igår kväll så kunde vi börja titta på filmen "Temple Grandin" som SVT visade igår. Vi spelade in den och började titta när det lugnat ner sig i huset, annars har man inte mycket utbyte av filmen. Ni som inte sett den - se den här - den är verkligen sevärd! Den handlade alltså om en autistisk kvinna som inte fick mycket förståelse under sin skoltid. Men som senare fick ordning på sitt liv, blev förstådd av omgivningen och till slut hamnade rätt.

Bild lånad från coffeeforreal.blogspot.com

Eftersom vi i vår familj lever med autism så reflekterar vi säkert extra mycket över handlingen och livet som hon fick uppleva. Jag fick en hel del tankar genom filmen. Tänk bara om hon hade fått bli förberedd inför förändringar som skulle ske, t ex med bilder. Hon hade verkligen behövt det, bilder på hur rummet skulle se ut där hon skulle bo under skoltiden m m. Återigen fick man sig en tankeställare - använd bilder, bilder och åter bilder i vår vardag! Det kan nog inte poängteras nog mycket hur viktigt detta hjälpmedel är.

Någonting som jag också blev påmind om var hur ljudkänsliga personer med NPF-diagnoser kan vara. Vi har aldrig tänkt så väldigt mycket på det annat än vid extremt höga ljud, då kommer det utbrott såklart. Men en grej inträffade igår (alltså innan jag sett filmen) som gjorde att jag började fundera vad sonen tycker om olika ljud. Vi hade timstocken på när han och jag satt och spelade Wii för att han skulle veta när vi behövde avbryta för nästa moment.

När det var en minut kvar ville han att vi skulle stänga av den manuellt. Han brukar faktiskt göra det själv ibland men jag har inte tänkt så mycket på varför. Men visst, den piper rätt högt och säkert är det det han reagerar på och inte vill höra. Vi ska försöka tänka på att ha den på lägsta volym i fortsättningen så får vi se om det blir bättre. Man lär så länge man lever i detta diagnosland!

I filmen byggde Temple en trång bur som hon sett korna gå in i och bli fångade där vid t ex vaccination. En sådan gick hon in i när hon blev arg och upprörd för att lugna ner sig. Sonen har också tyckt om trånga utrymmen att krypa undan till när han behöver vara ifred. Kanske känns det på nåt sätt tryggt för dem att bli tätt omslutna av något när de är oroliga... något man skulle behöva klura lite mer på tror jag och på nåt sätt dra nytta av i vardagen....

Dimman låg tät idag

Temple beskrev också att hon, precis som alla andra, var i behov av omfamning som vid en kram. Men hon tålde inte beröring av andra personer, alltså ville hon inte kramas. Detta drog jag parallellen med min son som alltid går omkring med sitt täcke omslutet om sig när han är hemma.... Det har blivit nån form av trygghet för honom. Nu går det att krama honom emellanåt men ändå inte i den utsträckning som varit möjligt utan diagnoser.

Det var lite tankar från mig om filmen, tänkvärd på många sätt. Dagen har flytit på bra hemma, men denna helgen tycker jag nästan att sonen varit mera krävande än vanligt. Humöret har varit bra, men han har behövt oss vuxna mer än annars. Vi har behövt sysselsätta honom på ett annat sätt nu. Jag och mannen försökte sätta oss ner en stund nu på eftermiddagen med en grej vi måste fixa tillsammans men det var ingen idé, blev hela tiden avbrutna av sonen som pockade på uppmärksamhet och var otålig. Det som alltid måste gå i första hand är hänsyn till sonen och vad han har för behov, annars kommer utbrotten som på beställning.

Assistansbolaget ska nämligen ha uppspaltat alla timmar vi assisterat sonen för ett halvår tillbaka. Det är mer än ett halvår sen jag lämnade in ansökan och eftersom det nu är beviljat så får vi retroaktiv lön för det halvåret. Men att sitta och kolla när sonen var på korttids, hur vi varit hemma med honom m m är ju lite tidsödande och man måste koncentrera sig på vad man gör. Och det kan jag säga att det går inte när sonen är vaken. Vi får väl ta det nån natt.... timmarna måste vara inne senast på fredag! 

Nu sitter jag på jobbet och ska försöka göra rätt för mig en stund. Det är faktiskt skönt att komma hemifrån ett par timmar för man har behövt vara alert varje sekund hela helgen med sonen. Men det är ändå härligt när helgen gått utan några större katastrofer, då får man vara nöjd även om man är lite trött!