Suck... varför ska det vara så segt och svårt??? Nu har det tydligen varit nog med positiva inlägg från mig, nu kommer det negativa ord i stället :( Här vänder det snabbt - från en dag till en annan.
I morse pratade jag med sonens assistent på skolan. Igår hade hon varit på högstadiet för att se om sonens tilltänkta rum var till belåtenhet. Och jodå, det var bra... men det var väl också det enda som var bra så långt!
 |
| Idag hänger jag med huvet.... |
Ingenting är klart med varken lärare eller resurser eller hur de löser några praktiska bitar. Man velar hit och dit, den ena veckan låter det si och den andra låter det så. Vi har ju bara hållit på och informerat i 1,5 år....men det kanske inte var tillräckligt länge.... Med en rektor som inte kan ta ett enda beslut utan tror att allt ska lösa sig automatiskt så blir ingenting gjort. Handlingskraft är en egenskap som en rektor MÅSTE ha! Jag och mannen kommer att spotta i nävarna och kämpa vidare - men när inga beslut tas så hjälper det ju inte.....
Jag försöker desperat få tag på specialpedagogen som vi träffat ett par gånger och som verkar förstå helt och fullt vad sonens problematik går ut på. Hon svarar inte i telefonen, men jag får väl ligga på tills hon lyfter luren.
Nu blir det till att kavla upp ärmarna, och det får nog bli rejält långt! Tanken var ju att den nya resursen skulle slussas in nu på vårterminen i den nuvarande skolan för att se hur man jobbar med sonen och för att han ska få tid på sig att vänja sig med en ny person. Nu är det bara sju skolveckor kvar, och det vet ju alla att slutet på ett läsår inte består av så många riktiga skoldagar utan det är än den ena och än den andra utflykten, teatern, idrottsdagen m m så det är ingen ordning på torpet.
Usch, nu blir jag riktigt orolig. Kan ju ana hur det skulle se ut till hösten om sonen ska kastas in i nånting som är helt nytt - ny miljö, ny personal, helt nya och annorlunda rutiner. Allt det fina de byggt upp med sonen på hans nuvarande skola genom åren kommer att vara spolierat. Vill inte ens tänka på hur han kommer att må och vi är alla i familjen tillbaka i träsket där det bara finns en massa utbrott. Om man vill överleva en sån grej så är det bäst att ta en enkel till Bahamas!
Nej fy, vad trött jag blev på denna långbänkshistoria :(
5 kommentarer:
Men snälla nån, har de inte kommit längre i planeringen än? Undrar hur de tänkt sig att de ska hinna ordna det bra för honom på den tiden som blir "kvar" i den här takten?
Hoppas verkligen att ni kavlat upp ärmarna långt nog//Kramar om och önskar att det löser sig...
Lena
Herregud! Ja, vad säger man? Lycka till..? Styrkekram..? Fasen vad dåligt! Dom kan ju inte säga att dom inte har hunnit, liksom! Den där rektorn får väl strunta i semestern, tycker man!
Nä, jag vet inte vad jag ska skriva, man blir lixom trött...
Massa kramar, min vän!
Näe..fy så trist och förstår dig fullt ut. Jalla jalla eller hur?? Vad väntar man på?? Vad är det som skall vara så svårt att förstå??
Tur att han har dig till mamma som är med och roddar, men det skall ju inte behöva vara så ju..varför kan sånt här inte bara fungera..att skolan har rutiner??
Nejdu..vi tar med oss våra killar Bellan så åker vi till Bahamas och delar på en specialpedagog och badar hela dagarna!!!
Stora kramen och LYCKA TILL !!
Hej!
Vad tråkigt det är när skolan inte fungerar som den ska. Kan inte den assistent som han har på sin nuvarande skolan följa med honom och jobba med honom där?
Anna
Suck, vad ska man säga....? Där har ni verkligen inte rätt man på rätt plats. Ett beslut hade väl inte varit så svårt att ta, vad väntar han på egentligen och specialpedagogen, hon kanske är döv så att hon inte hör telefonsignalen?? Maila henne och be om ett möte, omedelbart.
Kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och gå in i närkamp med dessa människor så de känner att de lever. Dom har betalt för att få verksamheten att fungera.
Önskar er lycka till och massor av kämpaglöd.
Kram Annelie
Skicka en kommentar