Över stock och sten, hjärnrensning och "svansjön"

Efter en mentalt tuff vecka så drog jag iväg igår på en ensam hjärnrensningstur - bara jag och kameran, men även solen var med mig hela dan. Oj, vad jag behövde detta! Mannen offrade sig och uträttade det han skulle, tidigare på morgonen för att jag skulle få komma iväg på det jag så väl behövde. ❤ Att åka iväg med kameran i högsta hugg utan en endaste tid att passa, att åka dit jag känner just för stunden, att utforska småvägar och fota det jag stöter på - det finns inget bättre sätt för mig att rensa hjärnan på. Såna där dagar är guld värda för mig och nu var det verkligen välbehövligt!

Ett enda mål hade jag och det var att sitta vid någon sjö vid solnedgången när det var dags för den. Jag hade siktat in mig på en rätt stor sjö om jag inte hittade något annat, bättre objekt, på vägen dit.
Men dagen låg framför mig och rutten gick över stock och sten i naturen. Jag hittade bl a en bygdegård:

...nåt ödehus...

.... en otroligt blank sjö mitt inne i den allra djupaste skogen...

Jag tog en lätt lunch på en upp och nervänd båt vid nån liten pöl i skogen där det var väldigt lugnt och stilla.

Jag kom fram till den stora sjön lite för tidigt för att det skulle vara solnedgång. Men där är så vackert så det var bara att njuta av utsikten.

När jag satt där i solskenet så ringde "lillebror". Han visste att jag haft en mentalt tuff vecka. Jag kunde där och då ventilera på djupet med honom, bl a om en tanke där jag snöat in mig och kört fast. Han gav mig ett råd/tips som jag själv snuddat vid tidigare, men som jag slagit bort. Men jag kanske måste tänka så för att låsa upp min tankebana där jag kört fast.
Och i förlängningen - kanske är det dags att vända blad, sätta punkt på kapitel tre och börja med kapitel fyra. Kanske är det den bästa lösningen.....? Det känns som ett stort kliv, men kanske ändå det rätta. Mannen och jag får vända och vrida på den tanken. Jag lär återkomma här om det sen. Tack vare det där långsnacket igår så tänker jag idag lite rakare i ämnet än jag gjort under veckan som gått. Vi får se vad det leder till.
Men jag kunde inte klaga på utsikten iaf - en underbar solnedgång hann det bli innan vi pratat klart.

I skumrasket innan jag styrde kosan hemåt så stannade jag till vid "svansjön" när jag ändå var i närheten. Älskar att fota svanar! Och jodå, ett svanpar simmade snällt i den spegelblanka sjön igår också. 👍 Tyvärr var jag väldigt frusen och kall efter solnedgångsinväntan, så jag tog mig inte tid med att vänta in rätta tillfällen för att få nån kanonbild precis. Men jag var nöjd ändå! 😊

Dagen var fullbordad, en underbar dag - jag hade fått uppleva en massa vackert, hjärnan var rensad och hemma väntade myskväll med familjen! ❤

Kram på er 💗

Ute på tunn is

Detta är en mentalt tuff vecka på många plan. Jag kan väl inte påstå att jag känner mig avslappnad inombords. Det är mycket tankar i min lilla hjärna som just nu snurrar runt, om lite olika saker.... Bl a så har vi assistans som just nu inte funkar som den ska och då går min hjärna igång eftersom det finns många frågetecken.

I tisdags var det bredvidgång hos Turbo och det är alltid lite oroligt men lite extra oroligt just nu av lite olika orsaker. Jag får väl erkänna att jag var på helspänn, mycket hängde på denna dagen. Måste tacka Nisse som fixade det så bra och hade känselspröten ute extra och läste av läget väldigt bra!

Samtidigt som jag jobbade under gårdagen (onsdagen) så laddade jag inför konfrontationen med min sjukdom på em. När jag sen kom hem på tidiga kvällen så slängde jag mig i favoritfåtöljen, sen satt jag (läs: halvlåg jag) där resten av kvällen och dåsade framför TV:n. Det kändes verkligen att jag laddat mentalt för besöket.
Besöket gick ändå väldigt bra - jag hade humöret uppe och vi kunde skoja lite mitt i allvaret. Men nu får det bli tätare besök framöver.... bara att acceptera läget och hitta nåt positivt i det hela (för det finns alltid något att vara positiv över).

Som sagt - många tankar snurrar hos mig. När det gäller Turbo och sitsen runt honom så känns det som att vi är ute på tunn is och går - måtte det bara hålla! Men det vet vi inte i nuläget. Backa från den tunna isen eller fortsätta gå och hoppas att det håller? Visst låter det tryggt och bra?!?

En vardag kvar på denna veckan....

Kram på er 💗

Resumé från senaste tiden

Nä, nu får jag tvinga mig till att skriva ett inlägg här. Det har redan gått alldeles för lång tid sen förra inlägget. Men jag har ingen go känsla i kroppen just nu - jag sväljer och sväljer och tränger undan tankarna så mycket jag kan (konstigt uttryckt, men jag tror ni fattar 😉 ).

Förra veckan backade vi rejält när det gäller assistansen. Nisse tog måndagen och sen tog jag resten av veckan. Mannen stöttade så gott han kunde, men behövdes på jobbet. Jag kan ju jobba lite hemifrån när tillfälle ges. Att jobba med Turbo på dagtid var både spännande, krävande, intressant och mysigt.

På onsdagen var jag tvungen att åka till assistansbolagets kontor i ett ärende. Det visste jag sedan innan, så jag förberedde Turbo på att vi skulle behöva göra en utflykt dit under dagen. Det är ju några mil att åka. Först när jag förberedde honom på det, så höll han på att få utbrott, men det la sig ganska snabbt. Men ju närmare onsdagen vi kom så såg det ut att kunna fungera. Och iväg kom vi och det blev lyckat. Vi satt oss t o m på kontoret och tjötade lite.

Men jag kan skriva under på att den här mamman satt som på nålar och hade alla tentakler ute utan att försöka visa det för Turbo. Efter allt som hänt det senaste så vet jag hur labil han var och vet alltför väl vad som skulle kunna hända. Men allt gick bra och vi var nöjda och glada efteråt.
Turbo hade nog ansträngt sig rejält så det var skönt för oss båda att sitta i bilen och äta lite McDrive-mat efteråt.

Helgen kom och det var korttidshelg. Den kom lägligt, då vi hade en del som vi ville vara med på och vi behövde även få koppla bort lite.

På lördagen var vi med lite vänner och försökte göra lite nytta. Mitt på dan blev det lite picknick inomhus (om det nu kallas för picknick när man är inne? 👀 ) Mysigt och trevligt var det iaf och så härligt att både jag och mannen kunde vara med. Två av dem som var med var vår hårt arbetande assistent Nisse och hans goa fru. Nisse tillhörde bekantskapskretsen långt innan han började som assistent här, och som nu blivit en stor klippa för oss och Turbo.

( Båda har godkänt att vara med på bild här 😊 )

Efter det där och lite till, så kliade det i mina fotofingrar så vi tog en liten omväg hem så jag fick stilla mitt fotobegär. Här börjar min fullständiga avkoppling:

Vi fortsatte avkopplingen med en härligt slapp bastukväll. Inte ofta vi hittar nåt lämpligt tillfälle för det nuförtiden, så det var faktiskt premiär för den här vintern, som snart är slut....

Så var förra veckan slut och nu har en ny vecka börjat. Vi tar sats igen på vissa plan, så får vi se hur det går. Jag ska inte orda något om denna veckan än, pga lite olika orsaker.... men det kommer sen...

Innan jag slutar måste jag bara berätta att de där plastglasen jag införskaffade för några veckor sen, har räddat oss många gånger från att behöva städa hela Turbos krypin från glassplitter. Dessa plastglas håller att kasta i golvet. 😁 Men annat går sönder i stället....

Men det är inget vidare med glassplitter så så här långt är vi väldigt nöjda.
Men jag känner att vi måste spåna vidare på detta med Turbos utbrott, hur vet jag inte.... Skulle behöva experthjälp, som vi skrikit efter i säkert tio års tid men som inte verkar finnas. 😨

Mitt i allt så fick jag mig ett gott och välbehövligt skratt igår när jag pratade med "lillebror". Vi kom in på min sjukdom eftersom det kan bli tufft ang den i veckan nu. Jag fick ett "tips" av honom om hur jag kunde förenkla för mig. Även om det kan vara nyttigt att förenkla sitt liv, så tror jag inte jag skulle må så bra av att förenkla på just det där sättet. Men haha, jag är glad så länge jag kan skoja om eländet. Lite humor piggar upp och jag hoppas jag kan behålla humorn genom "resan".

Kram på er 💗

Dubbeljobbar

Det är några dagar då det är dubbeljobb för mig eftersom jag tagit fyra dagpass med Turbo denna veckan. Dessa dagpass brukar alltid någon utomstående assistent ha, men inte nu då vi backat en del för att Turbo ska komma i fas igen. Så jag sliter på och jag får säga att det är både intressant och mysigt, men också stressande eftersom jag har ett annat jobb att sköta också.

Men, men, vi gör så här den här veckan så får vi se vad som händer nästa vecka. Men innan dess ska jag försöka skriva ett inlägg om vad som hänt de senaste dagarna.
Kram! 💗

Helg med foton och ritprat

Helgen kom och jag letade efter det rätta tillfället att ritprata med Turbo. Hittar man inte rätt tillfälle så är det ingen idé att ens försöka. Lördagen gick och något bra läge blev det inte. Jag och Turbo var ändå ute och åkte en runda med bilen, men det passade inte då heller. Men den rundan gjorde mig ändå glad - Turbo visade ett litet intresse av att börja fota! Det började med att han satt och kollade på min kamera och tog nåt foto med den hemma i fåtöljen.

Så innan vi åkte, letade jag på min gamla kamera som det eg inte är nåt fel på, laddade upp den och gav den till Turbo. Han pillade lite med den och vi drog iväg på en tur.
Nu blev det inte så mycket med hans fotande, men han satt och undersökte lite olika inställningar och vi snackade lite om det. Kul att han iaf hanterade kameran - det är ändå en början. ☺  👍

När söndagen kom så kände jag att det var tvunget att få till ett ritsamtal. Det gick inte att fortsätta med vardagen annars. Vi måste få veta vad som oroar Turbo.
Och kan ni tänka er - jag hittade rätt tillfälle och jag nådde honom. Det blev ett riktigt bra snack oss emellan och det går inte att beskriva vilken lycka jag känner när det blir så där bra. Han öppnade sig och tog sig tid att diskutera olika saker tills vi vridit färdigt på olika lösningar.

Efter de utbrott vi haft under en veckas tid och vissa utbrott varit förskräckliga, så kände jag att det får inte fortsätta så här - Turbo mår verkligen inte bra. Efter det jag fick fram, så tänker vi nu backa ordentligt på ett plan och börja om från början. Vi tar det säkra före det osäkra, få se om det hjälper. Men Turbo är med på noterna och förstår hur jag tänker och det känns jätteskönt.

Nu har vi haft utomstående assistent här idag tills tidiga kvällen, men nu läggs resten av veckans dagtidspass på mig. Vi ser ingen annan utväg just nu, så så får det bli. Inte alls optimalt när man har ett annat jobb att sköta också och jag till på köpet skulle behöva varva ner kroppen. Men för mig kommer alltid Turbo och hans mående i första hand. Så är det bara! Mannen hade förstås varit hemma nån dag om han kunde, men det går tyvärr inte för jobbets skull som det ser ut nu iaf.

Då kommer jag utsökt in på min sjukdom som jag nästan gett upp om att den kommer att vända till det bättre. Just nu känner jag mig ändå glad och uppåt, så jag tar dagen som den kommer. I lördags när jag och Turbo var ute, så trodde jag att han skulle märka av min sjukdom. Det var ett under att han inte gjorde det! Och det var när jag absolut skulle ta denna bilden som jag höll på att bli avslöjad....

Haha, fråga mig inte vad det föreställer. 😁 Skum, men charmig byggnad som har en stoooor sten som bakvägg. (Klicka på bilden så ser ni den i större och tydligare format.) Måste åka tillbaka dit nån gång när jag inte har Turbo med mig, för han gillar inte när man stannar här och var och fotar och absolut inte så länge som jag vill fota.

Om det nu är någon som undrar varför jag mörkar min sjukdom inför Turbo, så beror det på att jag fortfarande inte vet hur jag ska förklara varför jag fått den. För mig är den orsakad av inre, psykisk stress och hur förklarar man en sån sak för Turbo? Ja, jag har fortfarande ingen aning. Vill absolut inte få igång hans tankar så han får skuldkänslor av det. Detta måste vi undvika till varje pris!

Nähä, nu ska jag ta sats för resten av veckan som inte kommer att bli lik någon annan vecka eftersom jag har dagpassen. Men vi tar en dag i taget så ska det säkert gå bra.

Kram på er 💗

Ritprat?

Bland det sista jag skrev i mitt förra inlägg var att jag skulle konfrontera Turbo och försöka utröna vad som ligger och gror i honom och oroar honom hela tiden. Tyvärr funkade det inget bra alls. Jag fick inte ut något speciellt så vi står fortfarande på ruta 1. Jag, mannen och Kent har snackat mycket om tänkbara orsaker, och vänt ut och in på situationen. Men vi kommer ändå fram till att jag måste försöka psykolog-/ritprata fram orsaken med Turbo. Det är det enda rätta för att få veta om min magkänsla stämmer eller inte. Sen får vi gå vidare efter vad som kommer fram - om det nu kommer fram något.

Lite lugnare har det ändå varit sen jag skrev mitt förra inlägg. Men jag är rädd för att det blossar upp snart igen om vi inte gör något....
Den här helgen har jag beslutat att jag ska vara hemma så mycket som möjligt för att gå in för att hitta rätta tillfället att kanske ritprata med Turbo.

Ja, ja, solen skiner idag och lite vårkänslor infinner sig. Nu ska vi försöka göra det bästa av den här dagen. Och som det känns nu så kan den bli spännande! 😊

Kram på er 💗

Orosutredning

Det händer så mycket här just nu, så om jag inte skriver här nu så glömmer jag bort alla händelser. Allt kan och vill jag inte skriva ut heller, men jag ska försöka skriva så gott jag kan utan att lämna ut för mycket med hänsyn till Turbo.

I mitten på förra veckan dippade Turbo märkbart i humöret. Utbrotten avlöste varandra. Även på korttids protesterade han. Allt verkade fel och han tålde ingenting som gick emot, och så blir det när han är i obalans av någon orsak. Vi har försökt att pejla läget lite med honom, men har inte fått fram vad det är som ställer till det för honom.

För mig känns det som att det finns en bakomliggande grundorsak som gör att han tänder på allt. Under veckan som gick fick jag en liten magkänsla om en ev orsak. När jag ventilerat den med både mannen och Kent så märker jag att de inte riktigt vill tro på den orsaken. Men min magkänsla har tyvärr förstärkts de senaste dygnen. Men jag hoppas förstås att jag har fel för det är ingen "rolig" orsak.

Utbrotten har som sagt, kommit och gått varje dag den senaste veckan. Jobbigt för alla parter förstås och lite skakad blev jag efter ett speciellt utbrott i söndags kväll. Ska inte gå in på i vilken situation det inträffade, men i det läget brukar jag alltid kunna få stopp på Turbo. Tyvärr gick det inte denna gången och det gör mig väldigt bekymrad, samtidigt som jag förstår hur allvarligt och djupt oron sitter i honom. Vi måste ju omgående åtgärda det som oroar bara vi får reda på vad det är.

Skönt var det iaf att jag fick ventilera den situationen med Kent, som har rätt stor erfarenhet av autism. Intressant att höra hur han hade gjort i en liknande situation och de tankarna ska jag ta med mig ifall det skulle hända igen. Tillfälle fanns att diskutera saken eftersom han och jag hade ett möte med en tredje person igår em/kväll. Men det mötet är ett helt annat kapitel som jag kanske återkommer till en annan gång. Vi får se....

Nu ska jag ta sats och försöka konfrontera Turbo på ett anpassat sätt, för att försöka utröna vad som oroar honom så mycket att inget i vardagen fungerar som det ska. Jag måste få veta vad det är.... Utbrott var det in i det sista igår kväll och frågan är hur han reagerar när jag konfronterar honom ikväll.... Men som sagt, jag måste ju....

Kram på er 💗