Helg med foton och ritprat

Helgen kom och jag letade efter det rätta tillfället att ritprata med Turbo. Hittar man inte rätt tillfälle så är det ingen idé att ens försöka. Lördagen gick och något bra läge blev det inte. Jag och Turbo var ändå ute och åkte en runda med bilen, men det passade inte då heller. Men den rundan gjorde mig ändå glad - Turbo visade ett litet intresse av att börja fota! Det började med att han satt och kollade på min kamera och tog nåt foto med den hemma i fåtöljen.

Så innan vi åkte, letade jag på min gamla kamera som det eg inte är nåt fel på, laddade upp den och gav den till Turbo. Han pillade lite med den och vi drog iväg på en tur.
Nu blev det inte så mycket med hans fotande, men han satt och undersökte lite olika inställningar och vi snackade lite om det. Kul att han iaf hanterade kameran - det är ändå en början. ☺  👍

När söndagen kom så kände jag att det var tvunget att få till ett ritsamtal. Det gick inte att fortsätta med vardagen annars. Vi måste få veta vad som oroar Turbo.
Och kan ni tänka er - jag hittade rätt tillfälle och jag nådde honom. Det blev ett riktigt bra snack oss emellan och det går inte att beskriva vilken lycka jag känner när det blir så där bra. Han öppnade sig och tog sig tid att diskutera olika saker tills vi vridit färdigt på olika lösningar.

Efter de utbrott vi haft under en veckas tid och vissa utbrott varit förskräckliga, så kände jag att det får inte fortsätta så här - Turbo mår verkligen inte bra. Efter det jag fick fram, så tänker vi nu backa ordentligt på ett plan och börja om från början. Vi tar det säkra före det osäkra, få se om det hjälper. Men Turbo är med på noterna och förstår hur jag tänker och det känns jätteskönt.

Nu har vi haft utomstående assistent här idag tills tidiga kvällen, men nu läggs resten av veckans dagtidspass på mig. Vi ser ingen annan utväg just nu, så så får det bli. Inte alls optimalt när man har ett annat jobb att sköta också och jag till på köpet skulle behöva varva ner kroppen. Men för mig kommer alltid Turbo och hans mående i första hand. Så är det bara! Mannen hade förstås varit hemma nån dag om han kunde, men det går tyvärr inte för jobbets skull som det ser ut nu iaf.

Då kommer jag utsökt in på min sjukdom som jag nästan gett upp om att den kommer att vända till det bättre. Just nu känner jag mig ändå glad och uppåt, så jag tar dagen som den kommer. I lördags när jag och Turbo var ute, så trodde jag att han skulle märka av min sjukdom. Det var ett under att han inte gjorde det! Och det var när jag absolut skulle ta denna bilden som jag höll på att bli avslöjad....

Haha, fråga mig inte vad det föreställer. 😁 Skum, men charmig byggnad som har en stoooor sten som bakvägg. (Klicka på bilden så ser ni den i större och tydligare format.) Måste åka tillbaka dit nån gång när jag inte har Turbo med mig, för han gillar inte när man stannar här och var och fotar och absolut inte så länge som jag vill fota.

Om det nu är någon som undrar varför jag mörkar min sjukdom inför Turbo, så beror det på att jag fortfarande inte vet hur jag ska förklara varför jag fått den. För mig är den orsakad av inre, psykisk stress och hur förklarar man en sån sak för Turbo? Ja, jag har fortfarande ingen aning. Vill absolut inte få igång hans tankar så han får skuldkänslor av det. Detta måste vi undvika till varje pris!

Nähä, nu ska jag ta sats för resten av veckan som inte kommer att bli lik någon annan vecka eftersom jag har dagpassen. Men vi tar en dag i taget så ska det säkert gå bra.

Kram på er 💗