Spännande tider

Precis lagom att jag hunnit tänka tanken i förrgår kväll, om att det var ett tag sen Turbo hade utbrott, så kom det förstås ett. Och med glassplitter som följd. Det finns ju roligare saker att ha för sig än att ställa sig och dammsuga hela hans lägenhet när jag ändå var sen i säng på kvällen. Men det positiva är ju ändå att det inte kommit utbrott varje dag på ett tag nu. Det njuter vi av! 😊

Så fort som möjligt  måste jag ta mig tid att köpa plastglas som är hyfsade. Lindrigare städning om han kastar plastglas än såna som är gjorda av glas. Måste också klura på nåt som kan finnas att ta till för Turbo när utbrottet kommer och som är anpassat efter läget just nu. Vi får se vad jag kan komma på.... 

En spännande vecka har vi gått in i nu och i morgon väntar en del saker. Bl a ska jag på koll hos efterträdaren till den jag vänt mig till inom vården de senaste 10-15 åren. Den tidigare kände verkligen mig och min kropp utan och innan. Nu hoppas jag att efterträdaren ska vara lika bra och kunnig! Ett besök som alltså är spännande på flera olika sätt.

Tankarna börjar förstås komma – ska den nya kunna förstå hur sjukdomen kommer att avlöpa för mig – vända nu eller nån annan gång eller inte alls? Kommer jag att råka ut för det värsta scenariot eller är det omöjligt att veta? Än så länge märker jag att det fortskrider och att det blir sämre och sämre.(Förtydligar igen – jag kommer inte att dö av sjukdomen och jag kommer inte att hamna i rullstol!) 

Igår hoppade jag in på gymmet igen, efter att det har blivit lite sporadiskt de senaste två, tre veckorna. Men nu tänkte jag få ordning på tiderna igen. Jag måste försöka göra allt jag kan för att behålla mitt psyke genom den här ”sjukdomsresan” och jag inbillar mig att gymmet är ett bra sätt för mig. Igår kände jag mig urstark i psyket när jag var på gymmet, men jag vet att det kan vända från den ena dagen till en annan. Oftast känns det bra, men dippar en eller en halv dag nån gång ibland. Som tur är får jag draghjälp upp då. 👍 Ibland får jag höra från omgivningen att jag alltid är så glad, och ser jag glad ut så ÄR jag glad – det är inget som jag fejkar. Eftersom jag får hjälp upp de hittills enstaka dagar jag dippar så ser jag oftast ljust på tillvaron. 

Av en händelse läste jag en grej idag om sjukdomen och det gällde botemedel. Som eg inte finns. Det enda som fanns att göra var att skala bort sånt som stressar - nåt annat finns inte att tillgå. Det finns nämligen ingen medicin mot detta. Men, hah, lättare sagt än gjort! Det finns alltid något som ligger över en när man lever i diagnoslandet. Och hur livet än ser ut så kommer jag alltid att fortsätta kämpa för Turbos bästa!!  

Jag har svårt för att skriva vettiga inlägg här, känner jag, men detta var iaf vad som cirkulerade i mitt huvud just nu och därför kom det ut här. Hoppas ni håller tillgodo med det som blir.

Kram 💗