tisdag 29 september 2015

Det straffar sig

Nähä, kära läsare... Det känns som jag inte skrivit nåt vettigt sen i torsdags förra veckan. Dags att ta nya tag.
Idag har jag varit ute och försökt fota lite. Åkte iväg redan i morse innan sjöröken försvann. Vilken underbar dag med sååå vackert väder. Nu blev inte fotorundan så värst lång, men det var ändå gott den stund som blev. Jag rensar hjärnan som bäst när jag håller i kameran och hittar lite olika motiv. Och rensa hjärnan behöver jag ju göra alltemellanåt precis som så många andra av oss. Jag är jätteglad att jag hittat en metod som funkar för mig.



Både Turbo och jag har varit och är jättetrötta idag. Det verkar som sviterna efter superblodmånenatten kommer nu. Det blev för lite sömn den natten, men vi tycker nog båda att det var värt det även om det straffar sig och kommer surt efter. Bara Turbo kommer i säng i tid ikväll så hoppas jag vi kommer ikapp oss sen. Kul ändå att han var så intresserad av fenomenet så han absolut inte ville missa det.

Jag och mannen kämpar på här med att hålla oss borta när utomstående assistenter är här. Några tuffa dagar väntar om ett par dygn, med mycket ofrivillig bortavaro för oss. Men det är bara att kämpa sig igenom och jag förbereder mig för att vara halvdöd i nästa vecka när det är över. Men vi bäddar för framtiden genom att kämpa på just nu. Vi vill ju mer än gärna behålla de fina assistenter vi har!



Den närmaste framtiden för Turbo och planerna för den, skulle jag ju rapportera om och vad som är i görningen. Vi har fått reda på ett beslut, men det ska bara finslipas lite detaljer så är allt klart. Men av en anledning så håller jag inne med den informationen nåt dygn till. Ge er till tåls så kommer det sen!

En morgondag väntar - en hektisk sådan! Så gonattens och kram på er! ♥

1 kommentar:

Anonym sa...

Så intressant och lärorikt att läsa bloggen, och så bra du skriver! Jag skulle vilja ställa några frågor som jag funderar på, sen får du välja om du vill svara eller om det är för privat:)

Jo, jag undrar hur er plan ser ut för att minska utbrotten hos Turbo? Har läst mig till att ni länge efterfrågat KBT men att det inte funnits hjälp att få. Blir ledsen å era vägnar, för det låter ju inte hållbart att det blir så illa, speciellt när han blir allt äldre och ställs inför svårare utmaningar. Finns det något speciellt sätt ni arbetar efter just nu? Undrar också om utbrotten rent fysiskt råkat drabba någon utanför familj/assistansgänget? Tänker på tillfällen då han varit på Liseberg eller andra platser och det inträffat? När man läser om hur vardagen sett ut för er mer örfilar/frakturer etc så blir man ju som utomstående matt, finns det verkligen inget vettigt redskap som ni närstående kan få för att arbeta med detta..?

Förstår att det måste vara en enorm lättnad för er att bostadsanpassningen gått igenom. Förstår också att ni är er son närmast och arbetar för hans framtid. Samtidigt, och jag hoppas du inte tar illa upp utan tar det för vad det är, en utomståendes syn, så funderar jag på alla andra som går i megastora klasser och inte får nån vettig hjälp alls, och så finns det de som Turbo som får gå ensamma i klassen med full assistans, all hjälp på kortis, åka till Liseberg, gocart, etc. Det kan ändå te sig som om det är ganska lyxigt att vara npf-elev, även om ni föräldrar fått jobba för det. Har ni mött den typ av reaktion i kommunen?