Förra veckan gjorde som sagt, Timmy ett megabra jobb med Turbo. Timmy slussade in honom i det "nya" huset vid sjön, sakta och försiktigt. Jag får säga att det gått så bra det bara kan gå, tack vare en duktig assistent! Bra jobbat!
Tyvärr fick vi ett utbrott hemma en kväll, trots allt. Internet hade strulat under dagen i huset vid sjön, och det vet vi som varit med runt Turbo en längre tid, att det är en situation som är mer än frustrerande för honom. Det löste sig till nästa dag och Timmy hade också en reservplan i bakfickan om det skulle strula, men det gick bra.
En av dagarna hade vi också ett kort möte i stugan. Vi vill försöka göra Turbo så delaktig som möjligt i framtidsplanerna (som vi spinner vidare på även om inte kommunen kommit till skott än). Turbo frågar vad han ska göra, och längtar efter att få något vettigt att sätta tänderna i. Vi tog det lite kort, men kom ändå en bit framåt. Nisse var också med på mötet och jag får säga att de här två assistenterna kompletterar varann riktigt bra. Vi kommer nog att ha stor nytta av det framöver.
Möten är inte Turbo van vid att vara med på, då han har svårt för det. Vi hade förberett honom väl och jag hade även gått igenom en reservplan om han kände att det inte funkade. Och vi visste också att vi skulle hålla det kort, vilket vi också gjorde. Lite stelt var det i början, men Turbo kom igång och kunde berätta om lite egna idéer han hade om sysselsättning han önskar.
Vi tog inte många minuter för vi ville bädda för att han ska klara möten även i framtiden. Efteråt har han pratat om mötet och känner sig nog rätt nöjd och belåten med det.
Det blev mycket nytt förra veckan för Turbo, och för att bespara honom ännu ett nytt moment så backade vi ett steg från korttids. Han skulle varit där två dygn, men tog bara ett. Jag tror det var ett klokt beslut, med facit i handen. Det dygnet han var där hade varit toppen, så det kändes skönt.
På fredagen var det dags för Turbo och mannen att åka till Stockholm. För första gången skulle Turbo få träffa sitt brorsbarn, Charlies lilla dotter Vera (som precis som alla andra, får ett alias här på bloggen)! ♥ Gissa om jag var avis?!? Men jag fick en del bilder skickade till mig, bl a ett där Turbo sitter och håller henne i knät! Sååå fantastiskt ögonblick! Ni anar nog inte hur stort det är!
Även Turbos (och Charlies) 13-åriga kusin - en fantastisk tjej - var med dem hela dagen. Det är så roligt att de två går så bra ihop. Det blev en lång dag med många saker på programmet och jag satt hemma och var lite orolig över om han skulle orka....
Sen strulade förstås tåget när de åkte hem på söndagen. Jag fick åka iväg en resa på 1,5 timme bort, för att hämta dem. Annars skulle de fått åka buss rätt länge och Turbo har svårt för längre bussresor. Så vad gör man inte för att det ska bli så bra som möjligt för honom. Han var tillräckligt pressad som han var efter denna omvälvande vecka.
En bit käk på Burger King i stan var förstås ett önskemål från Turbo. Men jag kände på vägen dit (ca en timme) att han inte var riktigt i balans. Jag försökte lirka med att köra på Drive In, men det ville han inte. Vi skulle sitta därinne och äta som vi brukar. MEN, därinne kom utbrottet!! Phju! Jag gör en lång historia kort och säger att personalen fick torka och skura lite sen, men allt var iaf helt.... Jag lyckades hålla Turbo rätt "lugn" och tog min 2-metare i handen och ledde ut honom till bilen. (Undrar vad de oinvigda tänkte när de såg oss???) När väl mannen kom ut när han fått all mat så åkte vi iväg till skogen och åt vår mat, sen blev det en omväg hem så det blev lite lugnare. Det var en liten pärs, kan jag säga!
Det var igår det.... och idag har det inte varit mycket bättre. En dundermiss inträffade idag, som absolut inte får hända. Som tur var så ringde Turbo mig och berättade (vilket han aldrig brukar göra). Vi pratar ett par minuter när jag sitter på jobbet, men sen fattar jag vidden och allvaret i det hela. Jag pratar hela tiden med Turbo när jag springer från jobbet och ut i bilen och åker de där 7 minuterna hem. Jag hann inte berätta för någon på jobbet att jag stack!
Sen försöker jag lugna Turbo och skämta på en lagom lugn nivå och försöka få honom att sansa sig. Sen fick jag förklara för assistenten vad som hänt och säga till honom att åka iväg och inte komma tillbaka förrän jag smsat om att det var ok. Jag behövde vara ensam med Turbo om han skulle bli lugn. Och till slut lugnade han sig och assistenten kunde komma in.
Nu får vi se om det kommer ut något mer ikväll efter att assistenten åkt hem. Men jag hoppas förstås han somnar lugnt ikväll. Men, men, vi får se vad som händer.
Det blev en pärs idag också, men tur att man inte är nybörjare på att handskas med utbrott. Men de där utbrotten suger musten ur en, tröttheten kommer som ett brev på posten!
En natts sömn så tar vi nya tag i morgon! Och i morgon ska jag ringa ett MYCKET intressant samtal som har att göra med Turbos sysselsättning....
Kram till er alla ♥
2 kommentarer:
Ni är fantastiska!
Megakram!
Stor kram, med massor av extra ork och energi till er alla, ni gör ett fantastiskt jobb. Kramar om.
Skicka en kommentar