Huset vid sjön.....

Om jag skulle försöka få ihop ett inlägg om vårt möte i torsdags som vi hade med några chefer i kommunen. Jag och mannen blev inringda dit och infann oss där efter några minuter. Där satt skolchefen, en högre chef för Daglig verksamhet, en chef för arbetsmarknadsenheten och handläggaren som har hand om vår ansökan om bostadsanpassning. Stort pådrag alltså!

Jag ska börja med att ge den här kommunen stort beröm för att chefer för olika områden pratar ihop sig och vill hjälpas åt när det uppstår ett så här komplicerat fall som vi ändå måste säga att Turbo är. Han ramlar mellan stolarna, men med gemensamma ansträngningar hoppas vi att de fångar upp honom ganska snart. Eftersom ingen avdelning känns klockren att Turbo hamnar under, så får de slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till en gemensam lösning.

Turbo tillhör inte någon skola fr o m i höst och därmed har skolchefen ryggen fri. Daglig verksamhet funkar inte heller eftersom han vill läsa distanskurser. DV får nämligen inte innehålla studier.... Att söka jobb i vanlig ordning - nä, det är inte att tänka på när han får utbrott så fort han misstolkar något som någon säger och/eller blir felbemött.

Jag och mannen är inne på att helt själva få ta ansvar för Turbos vidareutbildning, men med kommunen som står för kostnaderna (i stället för att kommunen kostar på ett dyrt internat). För att undvika att Turbo ska behöva träffa sådana som inte kan bemöta honom rätt, så skulle vi isf ta det ansvaret i stället. Kommunen skulle slippa mycket bekymmer med att hitta rätt personal.
Tyvärr sätter lagar och paragrafer stopp för detta och Turbo kommer i kläm.

I väntan på att kommunen ska komma fram till en lösning på sysselsättning för Turbo, så har vår akuta önskan varit att de måste lösa lokalfrågan. Turbo får inte bli sittande hemma och invänta en lösning, för när tiden går så kommer det att bli svårt att få honom utanför hemmet till slut. I den sitsen vill vi inte hamna. Vi är lyckligt lottade som har en son som VILL komma iväg till skola eller dylikt, och då får vi inte stoppa honom och få honom att gå bakåt. Cheferna har förstått detta och i torsdags fick vi besked om att de löst det temporärt.

Kommunen äger ett litet hus som ligger ensamt vid en sjö - där funderade de på att sätta Turbo med en assistent, tills de kommer på något bättre. Det finns både fördelar och nackdelar med stället men det är lugnt där och störningsrisken är minimal. Detta såg vi förstås som en stor fördel. Det överväger andra nackdelar så länge.

Vissa saker skulle bara fixas innan Turbo kan sätta sig där. Vi försökte prata väl om stället inför Turbo och efter att ha fått ett utbrott när vi tittade där, så sjönk det in mer och mer. Det viktigaste att fixa för kommunen innan Turbo kom dit var internet förstås. Det ordnades, MEN, tyvärr blev det strul idag när han och Timmy var där. Morr.... Ett ordentligt utbrott har vi haft här hemma ikväll pga det. Åh, vad jag och mannen önskar att vi fått ansvara för det här i stället för att såna här enkla ärenden måste gå genom ett par mellanhänder innan det ordnas. Det blir onödiga utbrott på det här sättet och det kan t o m resultera i att Turbo vägrar åka till huset om det krånglar.

Tyvärr är det nog inte det enda som kommer att strula utmed vägen framåt....
Nu inväntar vi vidare besked om vad Turbo ska sysselsätta sig med. Vi och Turbo har en plan och vi hoppas kommunen kommer fram till något liknande inom kort..... Fortsättning följer....

Lite mera om vad som skett den här veckan på vardagsfronten får jag skriva om i nästa inlägg. Men vi skattar oss lyckliga över att ha haft fina Timmy som assistent denna veckan. Han har verkligen varit en klippa! Vi riktar också ett stort tack till Kent som handplockat assistenterna efter Turbos behov!
Berget från assistansbolaget ringde mig idag och kollade hur läget är. Han vet att vi har en kritisk vecka nu och ville stämma av lite hur det gått hittills. "Du låter trött", sa han till mig.... Ehh... ja... det är nog bara förnamnet efter den här påfrestande veckan. Men jag hoppas det lägger sig snart bara de nya rutinerna sätter sig. Men humöret är på topp fortfarande, så det finns hopp! Och tack för den fina omtanken, den värmer!

Kram på er alla ♥