Tacksam!

Detta inlägg vill jag börja med att TACKA för all den respons jag fick på gårdagens inlägg! Tack för länkningar, sms, meddelanden och kommentarer efter det inlägget! Jag blir så otroligt glad över att någon annan öht vill läsa mina ord, det som lilla jag skriver! Antagligen blir jag extra glad eftersom jag lidit av dåligt självförtroende tills för ca tio år sen, då det började stärkas succesivt. Så TACK alla som velat läsa här!

 

När jag ändå är inne på ämnet assistenter (som gårdagens inlägg bl a handlade om) så kommer jag att tänka på en sak. En grej som är svår att få till, men som ändå är otroligt viktigt, är tid att prata enskilt med assistenterna. Det går inte att prata när Turbo är i närheten utan han måste befinna sig på annat håll. Idag passade jag och mannen på att luncha med assistent Timmy efter att skolan slutat. Eftersom Turbo åkte direkt till korttids efter skolan så var vi fria, och Timmy hade tid att stanna innan han åkte hem till sitt.

Vi hade några akuta, allvarligare saker att spåna lite på, lite om det fortsatta arbetet med Turbo. Det finns en grej vi måste ta till ett steg vidare ganska omgående, och jag hade ingen aning om hur vi ska bära oss åt. Men Timmy hade ett bra förslag, så nu kör vi på det. Härligt när man kan hjälpas åt att tänka när man själv kört fast!

Alltså.... jag vet inte om jag nämnt det tidigare.....(*ironi* ☺), men jag skriver det för säkerhets skull.... visst har vi världens bästa och duktigaste assistenter?!? Det känns så otroligt skönt att kunna ventilera med kunnig personal när man själv kört fast. Vilken trygghet det är att inte stå själv med saker och ting, utan det finns alltid någon i den fina personalstaben runt Turbo som har erfarenhet och kan ge råd och pushning i rätt riktning. Det är en oerhört skön känsla!

Nu, kära läsare, får ni ha en alla tiders fin fredagskväll! Kramar om er alla! ♥

 

Skickat via Blogsy