Den fullspäckade gårdagen

Gårdagen ja, den var ganska full av grejer. Och tyvärr så började dagen extra jobbigt, då Turbo var mycket, mycket trött på morgonen. Jag fick upp honom ur sängen 22 minuter innan taxin kom! Det gäller att vakta sin tunga så man inte säger fel saker för då kommer han inte iväg öht. Men det gick, men det var på ett hår. 

Jag och mannen hade ett möte med skolan på förmiddagen. Med på mötet var både rektor, LSS-handläggare och chefen för korttids. Vi spånade väl en hel del om den situation som råder och ingen av oss närvarande vet vad som är bäst att göra fortsättningsvis. Ingen ny lärare blir det förrän en bit in i februari. Tills dess får det väl hanka sig fram som det gör nu. 

Stora frågor finns att besvara men som ingen har svar på i dagsläget. Hur går vi vidare? Turbo lär knappast kunna få betyg i så många ämnen när han går ut 9:an om ett halvår eftersom det är ganska lärarlöst under några månader och inga lektioner har man haft sen mitten på september! Så hur gör vi sen? Gå om 9:an? Kombinera 9:an med gymnasiekurser? Ska kolla upp lite grejer så får vi se.

Jag måste ändå få slå ett slag för den här kommunen trots att det här läsåret ser ut att gå åt skogen för Turbo. Man samarbetar över gränserna och det är en stor fördel att ha olika instanser med på ett sånt möte som vi hade igår. De kan gå ihop för att ha råd med det de anser är det bästa för Turbo, men som skulle bli för dyrt om enbart skolan köpte in. I det här fallet gäller det utbildning för skolpersonalen. Den bästa och den som är att föredra blir för dyr för skolan, men nu kan korttids gå in och dela på kostnaden eftersom det gäller Turbo på båda håll. Fantastiskt bra! 

Vi har en bra LSS-handläggare som ser helheten och som inser att det kommer att kosta ännu mer om man inte gör det bästa redan nu. Hon ser också vad vi föräldrar behöver för insatser och jobbar hela tiden för att se till att vi föräldrar ska orka. I vissa kommuner vet jag att föräldrar blir motarbetade.... Visst är vi glada för att vi hamnat i rätt kommun när det gäller den biten! 

Efter skolmötet åkte jag till jobbet en sväng och gjorde det jag hann med innan jag skulle hasta vidare. Jag hade 1,5 timme att köra för att besikta mig själv. Det var på tiden att det blev gjort nu. 

Vill ni veta hur jag mår?? Ja, ÄN så länge är det inga organ som tagit stryk av stressen även om jag mår S-K-I-T vissa dagar i sviterna av det som varit. Och visst var det ett skönt besked. Många har det supermycket värre än jag har det. Förhoppningsvis ska jag väl komma ikapp mig själv nu när det har lugnat sig lite. Sen får det inte bli turbulent pga nästa termin och nästa läsår utan vi hoppas det ska gå rätt smärtfritt att komma fram till hur Turbos framtid ska se ut. Det där lät optimistiskt, kände jag…. men jag tänker inte ta ut något negativt i förskott utan jag hoppas på det bästa!

En annan sak jag skulle få svar på under gårdagen blev trots allt ganska positivt. Jag skrev ju häromdagen att jag hade värk som påverkar min sömn nuförtiden.  Jag är sån så jag går inte iväg och söker  förrän jag stupar. Värken har blivit värre och värre och nu var jag beredd på att det behövs en operation. Värken sitter i en axel och naturligtvis på den sidan jag vill ligga och sova på som jag alltid gjort. Vet ni hur svårt det är att sova i ett annat läge än det man är van vid?!? Väldigt svårt, kan jag upplysa om!!

Men iaf…. det jag råkat ut för kallades nånting med nåt konstigt ord…. och det kommer att gå över av sig självt. Men det tar ungefär ett år innan det är läkt och färdigt. Jamen, vad fint, då är det bara ett halvår kvar! J Och det är ju övergående! J

Vad beror det på då? Ja, yttre våld är sånt som orsakar såna här skador…. och vi är ju lite våldsamma i vår familj! Nej, men skämt åsido. Jag vet faktiskt inte hur det gått till, men man åker på sina törnar ibland. Turbo är ganska yvig av sig, speciellt - som ni vet - innan medicinen verkat på morgonen. Är man inte beredd på hans framfart så flyger man som en vante när den 193 cm långa kroppen kommer farande. Och nu pratar jag inte om utbrott, utan en vanlig glad Turbo! Lite smällar här och där har jag slutat reflektera över. Det känns för stunden, sen glömmer jag oftast bort var och när jag fick det där blåmärket eller som nu, var den här skadan och smärtan kommer ifrån. Men jag är glad för att det går över av sig självt även om det gör ont ett bra tag till. Kortisonspruta är väl det man kan prova, men då finns risken att jag inte känner att vissa rörelser gör ont och då gör något jag inte borde göra. Då förvärras skadan. Så jag genomlider nog i stället.

Sen hade jag 1,5 timme i bilen på väg hem också. Trött som jag var så stannade jag till på ett par fina ställen och fotade några minuter. Bilderna i dagens inlägg är tagna på hemvägen. Det är sååå avkopplande att strosa med kameran, om än så för bara några minuter. Väl hemma igen så blev det soffan för resten av kvällen. Nu är det dags för soffan snart igen!

Kram på er finingar ♥