Rörig skoldag m m

Måste börja dagens inlägg med att klargöra en sak. Anonym tyckte det var hemskt att jag kallar min son för "en diagnos". Jag ber om ursäkt om jag ibland uttrycker mig klumpigt! MEN när jag skriver diagnoser så menar jag diagnoserna och inte min son. Min son är en sak och diagnoserna är en helt annan sak. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att kalla min son för "en diagnos" (usch vilken hemsk tanke) och är hemskt ledsen för om det har kunnat uppfattas så. När jag skriver diagnoserna, så tänk då på diagnoserna och inte sonen så hoppas jag ni förstår vad jag menar med det jag skriver. (Ang. meningen du anmärkte på så har jag ändrat ordalydelsen där - vill ju inte att det ska missförstås eftersom jag inte hade en tanke åt det hållet, tack för att du gjorde mig uppmärksam på det.)

Den här morgonen var inte världens bästa morgon. Segt upp ur sängen och sen dusch på det. I morse tänkte jag faktiskt att det får nog bli sista morgonduschen på ett tag - men det är ju slut på skolan snart, så vi får väl se sen hur det blir. Sen var humöret inte på topp resten av morgonen, med en massa ostyriga situationer hela tiden. Man pustar ut lite när taxin väl rullar iväg och sonen sitter däri.

Men jag har full förståelse att han inte kan styra sig själv nu. Dels väntade en mycket annorlunda dag i skolan idag, och i morse funderade han även över avslutningsdagen och var lite bekymrad över en sak och började gråta samtidigt som han hade början till ett utbrott. Sen pratade han om nästa läsår och där har vi inte kunnat ge så mycket information som vi skulle behövt.... säkert mycket som surrar i huvudet på honom och känns osäkert. Tycker verkligen synd om honom nu när det blev som det blev trots den kamp vi fört angående skolan. Det var ju inte det här vi önskade precis.....

På tal om den kamp vi utkämpat under två års tid med högstadieskolan så har en del undrat hur vi orkat/orkar kämpa som vi gör inför sonens skolgång till hösten? Svaret är enkelt: vi MÅSTE orka!! Jag vågar inte ens tänka på hur sonen kommer att fungera (eller inte fungera) om vi inte får till det här på ett vettigt sätt. Jag vågar heller inte ens tänka på hur vi ska klara av sonen i den situationen. En dåligt anpassad skolgång resulterar i diverse utbrott, både hemma och i skolan, det har vi fått bevisat för ett par år sen. Det kommer inte att finnas någon eller något som är helt omkring honom efter en tid på det sättet. Misslyckas man med att ge sonen en trygg och väl anpassad skolgång nu när han är i en känslig ålder - ja, då tror jag det kan gå ganska snett för honom. Därför måste allt ordna sig till terminsstarten och förstår inte de som bestämmer detta, så måste vi föräldrar kämpa på tills de förstått!

Nu är det på god väg att bli bra, och jag har stora förhoppningar om att det kommer att bli bra. Vi ska bara kämpa liiiite till för en sak, så blir det perfekt sen. Inväntar bara ett möte först, sen så ska vi sätta in sista stöten.