onsdag 8 juni 2011

Rörig skoldag m m

Måste börja dagens inlägg med att klargöra en sak. Anonym tyckte det var hemskt att jag kallar min son för "en diagnos". Jag ber om ursäkt om jag ibland uttrycker mig klumpigt! MEN när jag skriver diagnoser så menar jag diagnoserna och inte min son. Min son är en sak och diagnoserna är en helt annan sak. Jag har aldrig någonsin tänkt tanken att kalla min son för "en diagnos" (usch vilken hemsk tanke) och är hemskt ledsen för om det har kunnat uppfattas så. När jag skriver diagnoserna, så tänk då på diagnoserna och inte sonen så hoppas jag ni förstår vad jag menar med det jag skriver. (Ang. meningen du anmärkte på så har jag ändrat ordalydelsen där - vill ju inte att det ska missförstås eftersom jag inte hade en tanke åt det hållet, tack för att du gjorde mig uppmärksam på det.)


Den här morgonen var inte världens bästa morgon. Segt upp ur sängen och sen dusch på det. I morse tänkte jag faktiskt att det får nog bli sista morgonduschen på ett tag - men det är ju slut på skolan snart, så vi får väl se sen hur det blir. Sen var humöret inte på topp resten av morgonen, med en massa ostyriga situationer hela tiden. Man pustar ut lite när taxin väl rullar iväg och sonen sitter däri.


Men jag har full förståelse att han inte kan styra sig själv nu. Dels väntade en mycket annorlunda dag i skolan idag, och i morse funderade han även över avslutningsdagen och var lite bekymrad över en sak och började gråta samtidigt som han hade början till ett utbrott. Sen pratade han om nästa läsår och där har vi inte kunnat ge så mycket information som vi skulle behövt.... säkert mycket som surrar i huvudet på honom och känns osäkert. Tycker verkligen synd om honom nu när det blev som det blev trots den kamp vi fört angående skolan. Det var ju inte det här vi önskade precis.....


På tal om den kamp vi utkämpat under två års tid med högstadieskolan så har en del undrat hur vi orkat/orkar kämpa som vi gör inför sonens skolgång till hösten? Svaret är enkelt: vi MÅSTE orka!! Jag vågar inte ens tänka på hur sonen kommer att fungera (eller inte fungera) om vi inte får till det här på ett vettigt sätt. Jag vågar heller inte ens tänka på hur vi ska klara av sonen i den situationen. En dåligt anpassad skolgång resulterar i diverse utbrott, både hemma och i skolan, det har vi fått bevisat för ett par år sen. Det kommer inte att finnas någon eller något som är helt omkring honom efter en tid på det sättet. Misslyckas man med att ge sonen en trygg och väl anpassad skolgång nu när han är i en känslig ålder - ja, då tror jag det kan gå ganska snett för honom. Därför måste allt ordna sig till terminsstarten och förstår inte de som bestämmer detta, så måste vi föräldrar kämpa på tills de förstått!

Nu är det på god väg att bli bra, och jag har stora förhoppningar om att det kommer att bli bra. Vi ska bara kämpa liiiite till för en sak, så blir det perfekt sen. Inväntar bara ett möte först, sen så ska vi sätta in sista stöten.  

3 kommentarer:

Anonym sa...

Men fy så hemskt att han blev så ledsen Bellan! Så otroligt sorgligt att de som sitter och bestämmer inte förstår vad detta gör med din son, att inte veta. Den oron som det ger hans tankar och mående. Jag kan ju inte gärna säga lilla Plutten längre, men du förstår säkert hur jag menar.
Mammahjärtat får sig en ny törn av de hårda smällar barnen går igenom.
Sen kanske det är så att om man lever mitt i diagnoslandet förstår precis hur du menar med diagnoserna kontra sonen när du skriver, för jag har aldrig reflekterat över det på något annat sätt än att sonen är en sak och diagnoserna en helt annan när du beskriver saker som händer och sker.
I mitt huvud har det aldrig varit otydligt eller oklart, men för utomstående kanske det låter otroligt konstigt???
För i mitt huvud är ingen sin diagnos men de har mycket som diagnoserna ställer till.
Hoppas att alla som läser inte missförstår det nu!
Håller alltid mina tummar för att skolsituationen löser sig till det absolut bästa.
Kram och hoppas att du sover gott i denna stund!
Lena

Nina sa...

Jamen jösses! Så har jag aldrig uppfattat "diagnoserna" men så lätt att det kan uppfattas olika. Vad bra att "Anonym" sa till! För det har ju verkligen olika betydelse.. Det är lätt att det blir fel i läsarens ögon när man uttrycker sig ibland. Då blir man glad över människor som vågar fråga, så man kan reda ut det :)

Stackars sonen med all oro nu, tur ändå att ni har kommit en bit påväg, för hur hade han annars mått, hua! Kraken <3

Det är precis som du skriver, man klarar mer än man tror om man måste. Oftast är det inte förrän efteråt tröttheten kommer på riktigt och då undrar man hur i hela friden man orkade. Är man mitt i det så kör man på så länge man inte har nåt val. Men så bra att det iaf ger resultat, även om jag tycker att ni skulle sluppit allt kämpande på vägen. Lycka till med sista stöten nu!

Kramen Nina!

Lenaeff sa...

Men vännen jag glömde ju alldeles bort att tala om att jag gillade dina foton väldigt mycket här igårnatt!!! Många kramar till dig och håller tummarna inför morgondagen//Lena