Nerkortad utflykt pga diagnoserna

Sonen sov länge och väl idag och var på ett bra humör vid frukost. Skönt tänkte vi, eftersom vi skulle på vår årliga dressinutflykt idag. Vi kom iväg som tänkt och hann åka en bra stund. Sen kommer ett utbrott från sonen. Dags att  plocka fram pedagogen, psykologen och allt vad det heter.... Jag försökte försiktigt lirka med honom för att få reda på vad som var problemet. Och det gäller att lirka utan att ställa för många frågor, annars går han i taket av det. Det kom iaf ur så pass mycket ur honom att han var ledsen för att de som backat ur inte var med. Detta problem kunde vi naturligtvis inte göra något åt. Har de fått förhinder så är det ju så.

Sen försökte jag avleda och få honom på gladare tankar. Tog fram pedagogen i mig igen.... men ingenting hjälpte. Det hjälpte för en liten kort stund, men sen trillade han tillbaka i sin mulna bubbla igen och allt var bara surt. I ett sånt där läge måste man göra allt man kan för att stryka diagnoserna medhårs, men surheten försvann inte. Då är det bara att inse att vi behöver avbryta trampandet, vända dressinerna och åka hemåt - och se glad ut ändå.  Sånt här har jag lagt av med att bli ledsen för. Vårt liv måste hela tiden anpassas till diagnosernas vilja. Idag hade diagnoserna en dålig dag, bara att acceptera. 

Någon kanske tycker att man borde åkt vidare ändå, ett surt barn ska inte få sabotera för alla andra. Nej, det kan tyckas så om allt var som för andra barn utan diagnoser. Men när mitt barn är på det här humöret så blir det inga rätt alls... han välter saker, kastar grejer, sparkar på allt m m och det drabbar inte bara hans eller våra saker utan också övriga inblandade. Det som hann hända på den här korta stunden innan vi vände, var att han kastade sina glasögon i ett snårigt buskage... välte vår fikakorg så allt vältes ur.... Hade vi stannat och grillat vid fikaplatsen vid sjön som det var tänkt, så hade vi säkerligen fått simma efter en hel del av vår packning sen.  Det är liksom ingen idé att ens tänka tanken att fullfölja utflykten i det läget.

När vi trampade hemåt så hängde sonen med huvudet hela vägen och såg ut som ett åskmoln. Jag satt på dressinen framför mannen och sonen så jag vände mig om och försökte avleda det sura emellanåt. Men det var något i kroppen som inte stämde på honom idag. Godiset som vi hade med oss rörde han inte ens, och det tillhör inte vanligheterna. Väl framme vid bilen satte han sig där med sitt täcke som han hade med sig. På vägen hem tinade han upp lite iaf.

Ja, ja, så kan det gå ibland. Vi stekte vår korv i stekpannan när vi kom hem och det gick ju bra det med.
Här hemma har mannen snickrat på uteplatsen på eftermiddagen. Härligt att det går framåt.
Nu ska vi försöka göra det bästa av den här kvällen så är det en ny dag i morgon.