Kampen är över!!!

Nu känns det äntligen som att kampen är över!
Men jag tar dagen från början....

Jag lämnade sonen på korttids på morgonen så jag kunde jobba lite sen. Sonen och personalen T hade på förmiddagen  varit till stället där nya resursskolan ska starta till hösten. De hade sett sig omkring där och plockat fram lite stolar och bord inför kvällen.
När jag hämtade sonen vid 14-tiden på korttids så läste jag i hans ansikte att det varit nåt annorlunda idag. Ingenting hände, men jag förstod ändå att det var lite turbulent inombords hos honom.

Vi hann vara hemma en stund innan T kom hem till oss för att ta några av våra assistanstimmar. Jag och mannen skulle till resursskolan för att titta, prata och diskutera. Spännande!
Lokalerna var inte alls i ordning och det förstod vi att de inte skulle ha hunnit så långt med. Återstod mycket arbete. Men vi fick träffa skolchefen, rektorn, socialtjänstchefen, chefen för korttids och dessutom den nyanställda personalen: två lärare och två behandlingsassistenter.

Det var relativt ung personal, både med och utan direkt erfarenhet av dessa diagnoser. Jag påtalade detta med utbildning inom KBT som jag anser vara väldigt viktigt om de ska kunna lära barnen att leva i samhället som andra barn. Så här har skolchefen uttryckt sig angående ett av målen som finns med skolan: "Vi vill med resursskolan ge dessa elever verktyg för att kunna fungera i samhället, på samma arena som andra barn och ungdomar." 
Det här kan bli hur bra som helst om nu personalen är kompetent för jobbet - och det får vi verkligen tro att de är.

Ikväll lossnade äntligen en sten från mitt hjärta - löftet om att korttidspersonalerna E och T ska få vara med sonen på resursskolan blev äntligen ordentligt spikat! Nu kan jag pusta ut! Att sätta sonen på nya skolan utan att ha personal med sig som han känner sig trygg med skulle innebära att vi var tillbaka på ruta ett igen. Allt det fina som den gamla skolan byggt upp omkring honom skulle vara bortspolad och sonen skulle ha halkat ner ganska långt på den stege han klättrat så bra uppför de senaste åren.
Det är sagt att E och T ska få vara med så länge sonen behöver det, tills han känner sig lika trygg med den nya personalen. Sen kan de succesivt slussas bort isf. Eller också kanske de behövs hela tiden, vem vet....

För att summera lite: efter två års kamp så har vi nu en skolsituation till hösten som är exakt det vi ville ha när vi började kampen! Helt otroligt! En resursskola där fem elever kommer att gå  och sonen får ha trygg personal omkring sig - kan det bli bättre?! Behöver jag säga att jag jublar ikväll?

Nu vet jag att det är många föräldrar därute som kämpar för sina barns skolgång och det är en tuff kamp. Men ge inte upp, det kan löna sig att kämpa! Kramar om er, alla kämpar ♥