30 år!!!!

Jaha... då firar jag och mannen 30 år idag = Pärlbröllop! Men....30 år hur har det gått till?! Jag är ju bara 30+.... eller var det 40+.... äsch.... det är nåt som inte stämmer här..... så glöm det..... hur som helst var jag iaf väääldigt ung när jag gifte mig!!

Och hur klarar man att "stå ut" i 30 år tillsammans? Ja, för oss har det inte varit några som helst problem. Under alla dessa år har vi faktiskt aldrig haft nåt riktigt gräl! Så underbart skönt att slippa sånt. Detta trots att vi är väldigt olika i personligheterna - men kanske just därför. Kemin mellan oss har nog stämt till 110% och vi har aldrig förstått vitsen med att bråka ;) Visst kan vi ha olika åsikter om saker och ting men aldrig så det blir nån fnurra...  saker går ju att diskutera och vi kan komma fram till en lösning som passar oss båda.

Alla dessa år har naturligtvis inneburit både med- och motgångar som för alla andra. Men vi har kunnat stötta varandra och funnits för varann när någon av oss har behövt det lite extra. Kan väl säga att livet rullade på  rätt smärtfritt för oss, ända tills yngste sonen var 4 månader gammal. Då dog min mamma i cancer..... sen kom dödsfall och allvarlig sjukdom slag i slag och då gällde det svärfar och min pappa..... det var en minst sagt turbulent tid, flera år framöver där, tills för 4 år sen då det tog slut.... Då var vi extra tacksamma för att vi hade varandra och kände oss trygga med varann. Dessutom hade vi yngste sonen liten, men kanske var det räddningen också. Livet var tvunget att gå vidare för barnens skull. Vi tog oss igenom allt detta också, konstigt nog, för mitt i allt jobbiga så började ju problemen med sonens beteende som så småningom resulterade i diagnoser. 

De senaste fem åren har vi också jobbat på samma arbetsplats, vilket är en otänkbar sak för många par har vi förstått. Men vi har inga som helst problem med det utan trivs förträffligt med att få vara tillsammans även i arbetet. Nu sitter jag på kontoret och mannen är mest ute på golvet och ser till så att alla jobbar som de ska;), så vi är ju inte på samma plats hela tiden, men stundtals är vi det.

Vi vet ju också att skilsmässofrekvensen i familjer där man lever med NPF-diagnoser är mycket hög. Och det ÄR väldigt påfrestande att leva med detta. Har man problem innan, så blir det inte bättre av att det kommer ett barn med NPF. Som tur är har jag och mannen varit rörande överens om det mesta som har med det att göra, så för oss har det hittills gått bra. Men jag vet att det är väldigt vanligt att den ena partern inte vill se att barnet har svårigheter och en ev. diagnos och då blir det inte lätt.

Idag händer inget i samband med årtalet, vi firade lite i förtid när vi var till Stockholm för några veckor sen. Men...  är mannen snäll och har lite tur så kan han få en extra kram idag....

Sonen kom hem idag efter en annorlunda dag i skolan. Det var nån typ av friluftsdag så de var ute vid hembygdsparken och hade aktiviteter för sig. Sonen är aldrig med på sånt så han hade ett eget schema. Han har varit med en av klasslärarna i biblioteket och hjälpt till. Han har varit med henne mycket förra terminen så han har blivit duktig på att hitta bland böckerna. Nu är han på bra humör och lugn och städad så det har säkert varit en bra dag! 

Bröllopskram på er alla idag!!