Jag fick också glada kommentarer om att det är fantastiskt att sonen klarar en sån här utflykt till en så pass rörig miljö. Men det har inte alltid varit så. De första gångerna vi åkte till Liseberg med honom för ett antal år sen, så förberedde vi det noga. Vi tittade på hemsidan på internet, kollade kartan över området, vi gjorde i ordning ett schema och prickade in vilka attraktioner vi skulle åka eller göra, vi prickade också in matställen och en tid då vi skulle äta en viss mat. Sen har det blivit lättare och lättare. Han har varit dit med korttidspersonalen ett par gånger varje sommar nu. Jag tror att han förra året var dit med E som även var med igår.
Fick också kommentar över vilken fantastisk uppslutning vi har kring sonen just nu. Ja, allt är så bra ordnat för honom nu och jag är överlycklig!! Men tyvärr verkar det som att man måste bo i rätt kommun där det finns de rätta cheferna på rätt plats för att det ska bli så här bra. Och naturligtvis, att cheferna hittar rätt personal är ju inte minst viktigt. Skolgången de senaste åren har varit världens bästa för sonen, och gårdagens utflykt - den kunde nog inte bli bättre. Sonen är helt kompislös, nu hade han två korttidspersonal med sig till Liseberg igår som han ser som sina kompisar och har stort förtroende för. Vi har ju varit med om tider då det inte varit så här bra - hela eftermiddagarna kantades av utbrott - därför värdesätter vi detta något oerhört nu!
All denna fantastiska personal i skolan och denna underbara personal på korttids - som förälder kan man inte annat än bli oerhört glad. Sonen är lyckligt ovetande över hur dåligt han hade kunnat må om personalsituationen runt honom varit annorlunda. En av mina kära bloggvänner har en helt annan situation. Hennes son är lika gammal som min son, har liknande diagnoser - han vill inte leva pga kraven är för höga på honom..... Skolan har inte anpassat det tillräckligt mycket, och korttids finns inte med i bilden. Så om man jämför så har vi rena paradiset i vårt diagnosland just nu - sonen mår så bra det bara går och därmed hela familjen! Orättvist att inte alla kan få ha det så bra som möjligt när man har dessa diagnoser! Det borde vara en självklarhet att skola och kommun gör sitt.... Nu vet vi ju att en stor förändring ligger framför sonen i o m skolbytet, men det är ett helt annat kapitel....
Så hur gick det då igår, hur var sonen när han kom hem?? De kom hem vid 23-tiden och sonen var kvittrande glad! Han bubblade över helt och hållet och kunde knappt sluta prata med E och T när de lämnade honom hemma! De hade haft riktigt roligt. Ska inte nämna här vem som såg tröttast ut av dem - det var inte min son iaf ;) Men visst var sonen trött. Precis innan vi sa hejdå så svamlade han rejält, så det blev marsch i säng rätt kvickt sen.
Det gick ändå förvånansvärt bra i morse att få upp honom så jag kunde köra honom till skolan efter sovmorgonen de fått. Idag skulle E få vara med i skolan för att snappa upp lite hur de jobbar med sonen och se vilka hjälpmedel och förändringar man gjort. Även om ingenting är klart angående personalstyrkan där, så måste ju någon få den här insikten till nästa läsår och ta den med sig till nya resursskolan.
Ikväll kommer jag nog att föröka få sonen i säng väldigt tidigt. Det behövs nog efter gårdagens bravader. Dessutom väntar ett nytt äventyr för sonen med start tidigt i morgon bitti... det har liksom kört ihop sig. Mer om det i morgondagens inlägg! Hoppas bara att sonen pallar med allt på samma gång....
Kram till alla goa läsare!
3 kommentarer:
Men vad härligt! (Det var ju för väl att jag hade missat lite där, då förstår jag det hela) Så kul att sonen var så nöjd :)
Det är lite som med våra resor, kom jag på. För även om en Lisebergsutflykt (eller liknande) är otänkbart för vår del, så har vi ju kommit väldigt långt med resor istället. Det har ju varit samma väg som ni har haft av förberedelser och små steg i taget. Men vilken seger när man når så långt att en sån utflykt eller resa blir positiv för alla, och framföralls för personen själv, förstås. Det är ju hela vitsen :)
Läste med ett leende på läpparna..
Men det andra du tar upp, det är för hemskt! Att det finns barn som inte vill leva för att skolorna inte kan se deras behov. Man har ju sett hur mycket anpassning gör och det skulle inte behöva vara så :( Man blir så ledsen och arg..
Vi är också lyckligt lottade och såå tacksamma över det! Allas rättighet!
Kramar om dig, fina Bellan <3
Nina
Men oj! Vad härligt det är när det fungerar så där bra, och så skönt att han tar E T (hi hi ET) som kompisar. Det måste ju kännas i hjärtat för er med när han lyckas så bra och att han får de förutsättningarna han behöver för att göra det också =)
Ja det är ju tur att han är lyckligt ovetande om hur bra han har det. Hoppas verkligen att det får fortsätta med tanke på den kommande hösten och med tanke på hur vissa som sagt har det då det inte fungerar. För det är verkligen ett lotteri hur ens barn har det och får det i skolan.
Jag antar att det kan bli en ganska så trött son som kommer hem idag, hoppas att du fick upp honom och iväg honom utan större bekymmer här på morgonen.
Kramar stort och känner glädjen med er, goa Bellan! Önskar en bra dag//Lena
Ja vad härligt när det funkar så där bra! När Tjabolina gick på lågstadiet och en bit in på mellanstadiet också så gick hon i en jättebra klass och vi hade mycket bildscheman både hemma, i skolan och på fritids och det fungerade klockrent. Nästan som man ibland undrade om hon verkligen hade ett funktionshinder för allt funkade så bra. Så fina minnen man får av såna perioder i livet även sen om det inte funkar så bra. Men nu får vi verkligen hoppas att det fortsätter så där bra för er och sonen. Och som du skriver; mycket hänger på chefer i högre positioner liksom.
Kram!
Skicka en kommentar