Hur ska jag komma över detta??

Sonen har ju bestämt att han vill duscha varannan morgon i stället för på kvällen. Då gäller det att han kommer upp i tid så det inte blir stressigt. I morse var han trött så det blev segt att komma upp. Klockan gick och jag började fundera på hur det skulle hinnas med. Att säga till sonen att vi ska hoppa över duschen för att det blir för sent.... nej, då kommer han bara att köra med det var och varannan gång och då blir det dåligt med duschandet. Så jag bestämde mig för att absolut inte ge honom den möjligheten. Duschandet gick till slut bra, och sen fick jag servera honom frukost, kläder, tandborstning m m i racerfart - och vi hann!

MEN, två minuter innan taxin rullar in så kommer den där låsningen för honom som han bara måste ta sig igenom. Många gånger kan det bli ilska och utbrott av det, men i morse kom det inget sånt. Men taxin fick jag naturligtvis gå ut och vinka iväg... de börjar bli vana nu....sonen måste få tid på sig att ta sig igenom låsningen utan stress. Sen fick jag köra honom till skolan ca 20 minuter försenad idag. Assistenten satt snällt och väntade :)

Jag och en vän var ute och åkte lite på förmiddagen. Helt plötsligt fick vi för oss att parkera bilen och gå en bit in i skogen och kolla hur det såg ut vid sjön därinne. Vi knallade in och det var jättevackert och fint i ordning med brygga och bänkar ute på bryggan. Vi satt oss där och pratade och söp in den vackra omgivningen en stund. Efter ett tag får vi se något ännu mer fascinerande! En älgko med sina två kalvar kommer ner för att bada! Hur många har sett nåt liknande?? De gick ut en bra bit i sjön, tills de mötte på patrull vid ett vassliknande ställe....Något som jag tyckte lät som en trana låg nog där och vaktade på sin familj. Tranan trumpetade högt flera gånger, kalvarna blev så rädda så de hoppade högt.... och... älgfamiljen fick vackert vända och gå därifrån. Helt otroligt att se allt detta! MMEEEEEENNNN, var tror ni jag hade kameran???? Jo, i bilen!! Jag kommer nog aldrig över hur jag kunde vara så klantig och lämna den kvar i bilen :(  Suck!!!

Jag har ju fått påmint för mig att jag glömt ge svar på en fråga jag ställde i ett inlägg när mannen och sonen reste med tåg till Stockholm. Jag undrade ju om någon kunde gissa vad sonen släpade på i en röd tygkasse?? Misstänkte att Lenaeff skulle gissa rätt.... ;) Visst var det täcket som låg däri. Är man täckoman så är man. Man kan då inte sova på hotell utan sitt egna täcke med sig! Täcket har nog varit sonens trygghet hela hans liv. Vet inte hur många täcken han slitit ut. Han använder inte påslakan så detta täcke tvättas mycket ofta. Han är säkert den enda av korttidsbarnen som släpar på sitt täcke dit också ;) Men han har fått göra det eftersom det betyder så mycket för honom.

Nej hörrni, det är hög tid att säga godnatt om man ska orka kliva upp ur sängen i morgon. Så - godnatt på er alla och sov sött!

Alla hemma igen

Så kom de då hem mina kära tågresenärer från Stockholmsutflykten. Trötta och slitna, men glada och nöjda!

Mannen var trött och slut, men det är ju inte så konstigt. En av anledningarna till att det fungerar att åka så här med sonen är ju att mannen hela tiden ligger steget före. Han måste lotsa och dirigera så det inte blir nåt missöde.
En annan av anledningarna att det gick så bra i år att göra den här resan är att allting i vardagen runt honom varit så tillrättalagt. Därmed är han väldigt harmonisk just nu och då tål han också en tillfällig påfrestning bättre. Så det är många faktorer som spelar in om en sån här sak ska gå.

Då är det bara att återgå till de vanliga rutinerna igen. Skola i morse för sonen. Det gick hyfsat lätt att få upp honom ur sängen och sen iväg med taxin. Men nu ikväll har han somnat rätt tidigt, han är nog också rätt slut efter resan.

Idag var det vanliga rutiner med att N kom på eftermiddagen och assisterade sonen. Nu känns det som jag kommit in i den nya vanan att ha en assistent som kommer en eftermiddag i veckan. Jag passar på att veckohandla då och det är jätteskönt att få det gjort. Idag hade jag också bestämt mig för att ta en lite längre promenad än jag gjort tidigare. Jag gick runt sjön som ligger i centralorten.

Det är en runda på ca 5, 5 km men det tar ju sin lilla tid för mig att komma runt - jag har ju kameran med mig och stannar var och varannan meter ;) Men jag hade gott om tid på mig så det var ingen fara. Och ryggsäcken var packad med lite fika.

Idag var det verkligen må-bra-tid för mig att strosa med kameran i det vackra vädret. Jag njöt varje sekund! Tänk vad några assistanstimmar kan göra gott för en mamma med ett barn med diagnoser!

Egen må-bra-tid

Här försökte man få lite egen må-bra-tid igår eftermiddag och kväll när man nu ändå var ensam hemma. Nu tänker jag bjuda er på lite leenden... jag hade BARA otur igår med mitt mys!
Som sagt så röjde jag ett förråd igår och tvättade samtidigt en hel massa. Sen en snabb men sen lunch och så skulle jag iväg med kameran och strosa lite.
En halvtimme innan jag åkte iväg så började det att regna....Men jag hade ett mål i sikte och jag tänkte det skulle sluta regna innan jag kom fram. Men, nejdå det fortsatte regna och blåsa kallt. Skam den som ger sig... man kan väl fota under paraplyet... Poff, så gick det sönder när jag fällde upp det! Det blev en kort och snabb runda i kylan och regnet!

Oturen fortsatte när jag kom hem och skulle göra i ordning lite gott att äta till kvällen. Kocken var ju liksom bortrest så jag fick ju försöka på egen hand. Favoriten nr 1 hade jag tänkt mig: heta räkor i vitlöksolja. Enkelt att göra så t o m jag klarar det! Upptäcker att det finns bara EN vitlöksklyfta och det räcker inte långt här. Ja, ja, man kan ju alltid ta lite extra tabasco i då - men tabascon var helt SLUT! Det får bli lite extra chili då - men jag hade lyckats köpa MILD chili! Suck! Fick tänka om helt och göra nåt helt annat av räkorna, men det blev rätt bra det med men inte nåt starkt.

Så var det ju detta med filmval också. Fredagskvällens val blev en flopp. Igår bestämde jag mig för att se del två av en film jag sett första delen av för länge sen och den var bra tyckte jag. Letade en stund, men hittade den inte. Då kom jag på - den ligger i den möbeln som sonen låste och sen kastade diagnoserna bort nyckeln!! Japp, så var den kvällen för mig! Men jag har iaf fått haft lite egentid.... 

På tal om egentid...  Jag fick lite "skäll" av omtänksamma och bästaste Nina igår, hon tyckte jag skulle försöka koppla av lite när jag nu ändå var ensam. Det fick mig sen att fundera lite...egen må-bra-tid. ... Vad är det?? Ligga och stirra upp i taket? Komma ikapp med sånt som ligger över en hemma? Se en film? Läsa en bok? Sånt man "måste" läsa? Gå ut ensam med Nikon-kameran och spatsera?  Umgås med vänner? Ja, vad är egen-må-bra-tid egentligen?? Ett är iaf säkert, man måste dra ner på det tempo man annars har i vardagen.

Eftersom man har så mycket omkring sig och har svårt att få tid att koppla av när diagnoserna är hemma så är det nog ensamheten i naturen tillsammans med följeslagaren Nikon som tar priset för mig.
Jag älskar att läsa böcker med det är ju ingen idé att börja på en bok om man bara har ett par timmar över, tiden att läsa den färdigt finns ju inte. Och att umgås med folk jämt, det orkar man inte när man lever i diagnoslandet. De få gånger man får tillfälle så njuter man hellre av tystnaden och lugnet. Men man har nästan glömt bort hur man gör när man kopplar av och tar hand om sig själv!
Vad gör ni andra när ni har egen må-bra-tid några timmar?

Nu ska jag ta och vika en massa tvätt innan det är dags att hämta hem mina kära från tågstationen. Sen är det bara att hoppas att allt är ok med dem. Mannen är säkert helt slut efter att ha lotsat diagnoserna i två dygn i huvudstaden. Han är duktig min man!

Fortfarande solo

Gårdagen avlöpte helt utan strul för mannen och sonen i Stockholm. Härligt!
Jag fick väl ha mitt eget lilla mys här hemma för mig själv. Tittade på en film.... men slutade efter ca 50 min för det hände ingenting så den var totalt intetsägande för min del.... Få se om jag lyckas bättre med nån annan i kväll. Men det gick ingen nöd på mig trots allt, jag satt och sms:ade med en "nygammal" vän. Vi umgicks mycket för 20 år sen när våra pojkar var små, vi har lika gamla pojkar nämligen. (Nu pratar jag om äldste sonen.) När diagnoserna kom in i vårt liv så fanns varken tid eller ork att hålla kontakten på samma sätt.
Blev inte riktigt klok på det.... men det känns som hon hittat min blogg..... förståelsen verkar ha ökat på nåt sätt.... hm, ja jag vet inte.... Men det är ju lite av syftet med bloggen - att få förståelsen runt diagnoserna att öka, även om jag inte riktigt vågat lämna ut adressen till så många i min omgivning.

Jag får väl lämna lite rapport om resenärernas framfart i Stockholm. Tyvärr hamnade de mitt i Stockholm marathon som gick idag, det visste de inte när de bokade resan från början. I så fall hade de valt en annan helg. Så här såg det ut i tunnelbanan!

Kan väl säga att det var tur att inte hispiga mamman var med.... mina nerver hade inte klarat det här med diagnoserna. Man vet ju vad som kan hända... och händer det mitt i folkvimlet.... ja, då vill inte jag vara med iaf! Men det verkar som sonen tyckte det var spännande och då kan det ta överhanden och han blir fokuserad i stället.
De såg starten på maran, sen åkte de vidare. Bl a var de upp på Globens utsida med en fantastisk utsikt. Det har också blivit tradition.... samma sak som förra året - lugnast så!

Jag har fått en hel del gjort här hemma. Bl a har jag röjt i ett av förråden. Ett sånt där ställe som man lätt glömmer av... gömmer sånt som inte ska vara framme och synas. Usch, vad tråkigt att röja i sånt! Men det är sånt man måste göra när inte sonen är hemma. Man får inte slänga en pryl när han är med. Och jag vet ju att om jag slänger nåt nu, så kan det gå nån månad eller ett år, då ska han helt plötsligt ha nåt av det jag slängt. Då får man krångla sig ur det på nåt sätt och försöka slingra sig från ett utbrott ;) Men det går ju inte att spara på en massa gamla leksaker t ex, hur länge som helst.

Och vet ni vad det här betyder?

Att jag har fått bort mitt tvättberg idag ;) Jag har legat i och tvättat så tvättmaskinen glöder! Nu ska det bara vikas också....


Sen kände jag för ett avbrott här hemma så jag åkte iväg en sväng för att fota lite. Tyvärr så började det att regna innan jag åkte, men jag chansade, tänkte att det skulle ge sig innan jag var framme. Men naturligtvis hade jag otur! Det fortsatte att regna och det blåste rejält, så det var inget vidare fotoväder. Rundan blev kort och snabb. Bilen förde mig hit till detta slott från 1500-talet.

Gustav Vasa ska visst ha hämtat en av sina fruar här. Idag var det ett bröllop inbokat såg jag, det är ett populärt ställe att ha bröllop och andra festligheter på. Det ligger väldigt vackert vid en sjö.  

Nähä, nu ska jag se om jag kan fixa iordning lite till kvällen, har ju ingen kock hemma :(
Sen får jag försöka hitta nåt bra att se på också.

Årligt äventyr

Vi fick i säng sonen i god tid igår och det behövdes verkligen. Trött var han efter Lisebergsresan och i morse var det väckning extra tidigt. Idag väntade ju nästa äventyr. Tyvärr krockar det med flera äventyr under samma vecka, men så kan det gå ibland.

07:35 i morse gick tåget från vår lilla ort som skulle ta sonen och mannen till Stockholm. Det var en regnig perrong när vi satt och väntade.

 

De brukar göra den här utflykten en helg varje vår. Jag kommer ihåg inför förra årets resa så var jag och mannen bekymrade över hur det skulle gå. Sonen hade en period då han inte var så harmonisk, med allt vad det kan föra med sig. Det kan ha varit den perioden då det var väldigt mycket personalbyten på korttids och sånt sätter sina spår.  Det var väldigt turbulent för sonen ett tag då.

I år är det annorlunda - mannen har t o m sett fram emot att få åka iväg med sonen på den här resan. Han har tyckt att det ska bli riktigt roligt. Men visst är det påfrestande att åka med diagnoserna så här. Jag håller helst diagnoserna på hemmaplan....

Kan någon gissa vad sonen släpar på i den röda väskan?? ;)

Det har som sagt blivit en liten tradition för dem att åka så här. Men även det här har vi från början fått schemalägga med bilder och varit på nätet och tittat tillsammans med sonen. Vi t o m gjorde bilder över vilken frukost han skulle äta på hotellet. I år är det lite lättare, känns som han är lite mer van. Men mannen är utrustad med lite hjälpmedel som används när det behövs.

Sonen var uppspelt i morse och ett litet utbrott hanns också med. Inte lätt för diagnoserna att vara så förväntansfull. Men iväg kom de och tåget åkte punktligt på utsatt tid. Sonen älskar tåg och räls, han har alltid varit fascinerad av det och det är inte alltför ovanligt för de som har autism.

Jag har fått täta rapporter från resenärerna och resan har gått bra. Lugnt och sansat har det varit. Skönt för alla parter om det kan fortsätta så.

Resan tar en hel del timmar men de har redan hunnit med mycket. Här snackar vi nämligen ADHHHD-tempo ;) De anlände till hotellet som ligger precis vid centralen.

Efter att de checkat in gick de och spelade biljard.

Sen var det dags för ett besök på Grönan. Där kom de underfund om att han vuxit ifrån de barnsligaste sakerna och resten vågade han inte göra.... ;) Lyckat, eller hur?!

Trots regnet har de stannat kvar där, för de väntar på ett uppträdande av Danny som ska sjunga där ikväll.
Undrar om sonen är pigg i morgon??

Nähä, nu ska jag plocka fram nåt gott att äta och dricka, sen blir det en (förhoppningsvis) bra film. Får väl försöka roa mig på egen hand ;)  Men jag har faktiskt inga problem med det, jag njuter av såna här tillfällen också eftersom de inte inträffar så ofta.

Ojdå, fick precis rapport om att de "råkat" hamna långt fram inför scenframträdandet = svårt att ta sig ut om det skulle behövas!

Min man är modig, jag skulle inte pallat med detta.... Hoppas det funkar, för det var visst drag där nu på scenen. Förhoppningsvis är sonen uppslukad av det som händer därframme....

Dagen efter

Måste nog spinna vidare på inlägget från igår. Ska börja med att förtydliga vad det var för typ av utflykt, uttryckte mig nog inte alltför klart.... Det var inte en klassresa som man hade när jag var liten, då det var lärare som ordnade det. Detta var något som föräldrar och elever ordnat själva och utflykten var helt utanför skoltid. Precis som man kan ordna ett disco för nån klass och föräldrarna står för ansvaret, så ordnade man nu en Lisebergsresa med tillsyn av föräldrar som var med. Men eftersom det är ett avslut i o m 6:an så ville naturligtvis lärare och assistenter vara med, men det var helt på eget initiativ.

Jag fick också glada kommentarer om att det är fantastiskt att sonen klarar en sån här utflykt till en så pass rörig miljö. Men det har inte alltid varit så. De första gångerna vi åkte till Liseberg med honom  för ett antal år sen, så förberedde vi det noga. Vi tittade på hemsidan på internet, kollade kartan över området, vi gjorde i ordning ett schema och prickade in vilka attraktioner vi skulle åka eller göra, vi prickade också in matställen och en tid då vi skulle äta en viss mat. Sen har det blivit lättare och lättare. Han har varit dit med korttidspersonalen ett par gånger varje sommar nu. Jag tror att han förra året var dit med E som även var med igår.

Fick också kommentar över vilken fantastisk uppslutning vi har kring sonen just nu. Ja, allt är så bra ordnat för honom nu och jag är överlycklig!! Men tyvärr verkar det som att man måste bo i rätt kommun där det finns de rätta cheferna på rätt plats för att det ska bli så här bra. Och naturligtvis, att cheferna hittar rätt personal är ju inte minst viktigt. Skolgången de senaste åren har varit världens bästa för sonen, och gårdagens utflykt - den kunde nog inte bli bättre. Sonen är helt kompislös, nu hade han två korttidspersonal med sig till Liseberg igår som han ser som sina kompisar och har stort förtroende för. Vi har ju varit med om tider då det inte varit så här bra - hela eftermiddagarna kantades av utbrott - därför värdesätter vi detta något oerhört nu!

All denna fantastiska personal i skolan och denna underbara personal på korttids - som förälder kan man inte annat än bli oerhört glad. Sonen är lyckligt ovetande över hur dåligt han hade kunnat må om personalsituationen runt honom varit annorlunda. En av mina kära bloggvänner har en helt annan situation. Hennes son är lika gammal som min son, har liknande diagnoser - han vill inte leva pga kraven är för höga på honom..... Skolan har inte anpassat det tillräckligt mycket, och korttids finns inte med i bilden. Så om man jämför så har vi rena paradiset i vårt diagnosland just nu - sonen mår så bra det bara går och därmed hela familjen! Orättvist att inte alla kan få ha det så bra som möjligt när man har dessa diagnoser! Det borde vara en självklarhet att skola och kommun gör sitt.... Nu vet vi ju att en stor förändring ligger framför sonen i o m skolbytet, men det är ett helt annat kapitel....

Så hur gick det då igår, hur var sonen när han kom hem?? De kom hem vid 23-tiden och sonen var kvittrande glad! Han bubblade över helt och hållet och kunde knappt sluta prata med E och T när de lämnade honom hemma! De hade haft riktigt roligt. Ska inte nämna här vem som såg tröttast ut av dem - det var inte min son iaf ;) Men visst var sonen trött. Precis innan vi sa hejdå så svamlade han rejält, så det blev marsch i säng rätt kvickt sen.

Det gick ändå förvånansvärt bra i morse att få upp honom så jag kunde köra honom till skolan efter sovmorgonen de fått. Idag skulle E få vara med i skolan för att snappa upp lite hur de jobbar med sonen och se vilka hjälpmedel och förändringar man gjort. Även om ingenting är klart angående personalstyrkan där, så måste ju någon få den här insikten till nästa läsår och ta den med sig till nya resursskolan.

Ikväll kommer jag nog att föröka få sonen i säng väldigt tidigt. Det behövs nog efter gårdagens bravader. Dessutom väntar ett nytt äventyr för sonen med start tidigt i morgon bitti... det har liksom kört ihop sig.  Mer om det i morgondagens inlägg! Hoppas bara att sonen pallar med allt på samma gång....
Kram till alla goa läsare!

Sonen på lyxutflykt!

Tänka sig! Igår kväll kom jag i säng redan 22:30!! Kommer inte ihåg när jag la mig så tidigt senast..... Sen har jag sovit som en stock tills strax innan det var dags att gå upp på morgonen. Tyvärr har jag nog varit lite spänd inför gårdagen och grubblat lite onödigt mycket. Men man ville så gärna att det skulle bli en lyckad dag - och det blev det ju! Igår när det var över så kunde jag slappna av och verkligen sova ordentligt.

Idag är sonen ute på äventyr. Hela klassen är till Liseberg och roar sig som ett avslut på 6:an innan de splittras till 7:an. Klassen hade läst in några timmar så de slutade vid 11 idag. Då åkte de iväg med buss - men inte min son.....

Eftersom detta är en fritidsaktivitet så har inte lärare eller assistent nåt ansvar för eleverna. De är med på resan men det är i eget intresse. Några föräldrar är med för att hålla lite ordning. Men sonen då?? Av olika anledningar så tyckte vi det passade bättre om någon av korttidspersonalen följde med sonen som assistent. Vi utnyttjar ett av korttidsdygnen (utom natten) som vi har att plocka av. Men då tyckte korttidschefen att både T och E skulle åka med sonen! Snacka om lyx! Åka till Liseberg med två unga, men trygga och stabila killar vid sin sida! De åker i en av kommunens poolbilar så slipper sonen den röriga miljön i bussen, den brukar inte vara så lyckad för honom.

Så nu får vi (eller det blir nog jag, mannen lägger sig snart ;)) sitta uppe och vänta tills de dyker upp här inatt. Det kan bli framåt 23:30. Undrar om jag får upp sonen till skolan i morgon?? En timmes sovmorgon har de iaf fått som tur är.

Väldigt ovant var det att åka hem från jobbet på eftermiddagen och inte hämta sonen på fritids. Och här hemma är det alldeles lugnt, bara mannen och jag hemma. Ska bli kul att se om det är en nöjd och glad, men trött kille som kommer hem om nån timme!

Top secret!

Missade ju helt och hållet en sak i gårdagens inlägg: TACK för alla underbara och härliga kommentarer - ni är för goa! Samtidigt får jag hälsa nya läsare välkomna också, härligt när ni lämnar ett avtryck, blir så glad av det!

Idag har det varit en stor överraskningsdag! Jag har länge gått och grubblat på hur man kan visa sin uppskattning av personalen på skolan som jobbat runt sonen. Fick tips om att gå till media.... men hur då...? Men efter mycket funderande kom jag till slut fram till en kanonbra grej man kunde göra.

Jag kontaktade tidningen. En gång i veckan brukar de ha något som kallas "Veckans XX-bukett" (XX står för tidningens namn som jag inte skriver ut här). Idag kom en reporter från tidningen till sonens skola, där vi nu lyckades få hela teamet runt sonen samlade i personalrummet samtidigt. Där blev de överraskade med var sin stor bukett från tidningen.

Reportern intervjuade alla och det kommer att bli en halvsidesartikel i tidningen om ca 1, 5 vecka. Där kommer det då fram hur personalen jobbat med sonen och gjort förändringar som han varit i stort behov av.

Många gånger tror jag att rektorns arbete glöms bort. I vårt fall har hon varit en nyckelperson. Hade rektorn inte beviljat varken resursperson eller andra förändringar så hade sonens skolgång sett helt annorlunda ut. Rektorn har utsett en mycket lämplig assistent till sonen som jobbat med honom i tre år nu. Sen har de båda klasslärarna stöttat och fungerat perfekt i sammanhanget. Dessutom har det funnits en vikarie som också vuxit in i rollen som assistent. Hela detta team tyckte vi skulle uppmärksammas.

Jag och mannen ville ge dem var sin present också så det fick de i samband med buketten. I presenten hade jag lagt ett personligt brev till var och en. Alla har ju haft lite olika roller runt sonen. 

De blev rörda och väldigt glada! Kul att kunna glädja andra på det här sättet. Sen är det ju bra att vi på det här sättet får ut till andra som läser tidningen, hur bra man kan göra det för de här barnen som har NPF. Hoppas att andra rektorer och lärare läser väldigt noga..... 

Lite pusslande har det varit för att få detta att fungera idag ;) Hela teamet runt sonen försvinner samtidigt... vem ska ta hand om sonen...?? Alla som är invanda med honom blir upptagna och nån okänd vikarie är inte att tänka på. Att ha honom med vid utdelningen - den tanken tänker jag inte ens! Jag ringde korttidspersonalen T och frågade om han kunde rycka in i skolan? Jodå, inga problem!

Och klassen hade slöjd så då var ju de vanliga klasslärarna lediga, sån tur hade vi. Tjejen på expeditionen hjälpte till att avboka ett möte som rektorn skulle varit på. Samtidigt fick hon ordna så all personal infann sig i personalrummet ett visst klockslag. Mycket var det som skulle klaffa, men allt ordnade sig perfekt! Nu hoppas jag bara att artikeln i tidningen skrivs på ett bra sätt också.

Sonen har skött sig utmärkt idag. Jag var ju tvungen att gå igenom bildschemat för dagen med honom i morse. Visa att T skulle komma så han var förberedd på det. Annars tror jag han blivit lite orolig om det plötsligt blev en helt annan situation än han är van vid. Lite orolig blev han ändå i morse - han visste inte hur han skulle kunna hålla sig utan att berätta för någon... Men det hade gått fantastiskt bra och han fick beröm sen!
Nu laddar vi för morgondagen som också innebär äventyr, men den här gången är det sonen som får vara med om äventyret!

30 år!!!!

Jaha... då firar jag och mannen 30 år idag = Pärlbröllop! Men....30 år hur har det gått till?! Jag är ju bara 30+.... eller var det 40+.... äsch.... det är nåt som inte stämmer här..... så glöm det..... hur som helst var jag iaf väääldigt ung när jag gifte mig!!

Och hur klarar man att "stå ut" i 30 år tillsammans? Ja, för oss har det inte varit några som helst problem. Under alla dessa år har vi faktiskt aldrig haft nåt riktigt gräl! Så underbart skönt att slippa sånt. Detta trots att vi är väldigt olika i personligheterna - men kanske just därför. Kemin mellan oss har nog stämt till 110% och vi har aldrig förstått vitsen med att bråka ;) Visst kan vi ha olika åsikter om saker och ting men aldrig så det blir nån fnurra...  saker går ju att diskutera och vi kan komma fram till en lösning som passar oss båda.

Alla dessa år har naturligtvis inneburit både med- och motgångar som för alla andra. Men vi har kunnat stötta varandra och funnits för varann när någon av oss har behövt det lite extra. Kan väl säga att livet rullade på  rätt smärtfritt för oss, ända tills yngste sonen var 4 månader gammal. Då dog min mamma i cancer..... sen kom dödsfall och allvarlig sjukdom slag i slag och då gällde det svärfar och min pappa..... det var en minst sagt turbulent tid, flera år framöver där, tills för 4 år sen då det tog slut.... Då var vi extra tacksamma för att vi hade varandra och kände oss trygga med varann. Dessutom hade vi yngste sonen liten, men kanske var det räddningen också. Livet var tvunget att gå vidare för barnens skull. Vi tog oss igenom allt detta också, konstigt nog, för mitt i allt jobbiga så började ju problemen med sonens beteende som så småningom resulterade i diagnoser. 

De senaste fem åren har vi också jobbat på samma arbetsplats, vilket är en otänkbar sak för många par har vi förstått. Men vi har inga som helst problem med det utan trivs förträffligt med att få vara tillsammans även i arbetet. Nu sitter jag på kontoret och mannen är mest ute på golvet och ser till så att alla jobbar som de ska;), så vi är ju inte på samma plats hela tiden, men stundtals är vi det.

Vi vet ju också att skilsmässofrekvensen i familjer där man lever med NPF-diagnoser är mycket hög. Och det ÄR väldigt påfrestande att leva med detta. Har man problem innan, så blir det inte bättre av att det kommer ett barn med NPF. Som tur är har jag och mannen varit rörande överens om det mesta som har med det att göra, så för oss har det hittills gått bra. Men jag vet att det är väldigt vanligt att den ena partern inte vill se att barnet har svårigheter och en ev. diagnos och då blir det inte lätt.

Idag händer inget i samband med årtalet, vi firade lite i förtid när vi var till Stockholm för några veckor sen. Men...  är mannen snäll och har lite tur så kan han få en extra kram idag....

Sonen kom hem idag efter en annorlunda dag i skolan. Det var nån typ av friluftsdag så de var ute vid hembygdsparken och hade aktiviteter för sig. Sonen är aldrig med på sånt så han hade ett eget schema. Han har varit med en av klasslärarna i biblioteket och hjälpt till. Han har varit med henne mycket förra terminen så han har blivit duktig på att hitta bland böckerna. Nu är han på bra humör och lugn och städad så det har säkert varit en bra dag! 

Bröllopskram på er alla idag!!

Söndag igen

Idag har vi njutit av ledigheten. Man behöver verkligen ha de här lediga helgerna emellanåt. Vi var iväg på förmiddagen och umgicks med lite vänner och sen hem och åt en god middag. Hann slappa en kort liten stund. Sen bar det iväg så vi fick hämta hem sonen från korttids.

En liten solstråle fick vi med oss hem! Så härligt när det funkar så bra. Kan låta lite tjatigt, men vi har ju varit med om en tid då det inte var så bra. Både när man hämtade och lämnade på korttids så var det sparkar och gråt och allt möjligt jobbigt. För oss känns det fantastiskt nu när det blivit sån här stor skillnad. Lämningen är inga problem och hämtningen går lika bra! Man kanske måste uppleva det för att helt förstå våran gladhet i att det flyter på utan problem nu....

Usch, nu sitter jag på jobbet och försöker få färdigt så jag kan komma hem idag... Skulle behöva i säng nån gång.... Men, men, vi får väl se hur det blir med den saken. Denna veckan som kommer är lite fullbokad med olika saker, känns som det händer nåt varje dag. Mycket rör sonen så jag hoppas han orkar igenom den närmaste tiden utan att han blir alltför trött. Han har dessutom fått en tandläkartid, men den tänker jag avboka eftersom jag inte vet hur han kommer att hålla ihop. Man behöver ju inte utmana mer än man behöver!

Söndagskram på er!

Skoj och röj

Får väl erkänna att det varit rätt segt här på eftermiddagen idag. Vi var ju som sagt iväg med firman i går hela dan.

När vi varit i Göteborg på ett företag och gjort studiebesök så drog vi oss till en annan stad. Där spelade vi först bowling, där det alltså var premiär för mig.

Och det var väl inte så farligt som jag kanske tänkt mig. Jag ger mig själv betyget Godkänt! ;)

Senare på kvällen förflyttade vi oss till min och mannens favoritrestaurang i stan. Det är en grekisk restaurang med otroligt god mat och bra service. Det blev förrätt och varmrätt.

När vi var mätta och belåtna gick vi till puben och lyckades få ett bord för oss sju personer. Där satt vi och snackade och skrattade ett par timmar. Två av personalen är rätt ny, så det är bra att komma ut så här och lära känna varandra lite bättre. Får skriva en liten förklaring i ett annat inlägg och beskriva lite lätt vad vi gör för nåt på jobbet, fick ju en fråga om det.

Tyvärr fick vi inte sova ut i morse, vi hade lovat bort oss idag.... Så det var bara att ta sig ur sängen i tid och åka iväg. Vi var ett gäng som lovat att vi skulle hjälpa till att röja på ett ställe.

 

Vi hade förstås fika med oss och hade det trevligt tillsammans iaf. Sen var det en morgonpigg människa i gänget som gått upp och bakat tårta i morse för att förgylla vår fikastund ännu mer!

Nu har jag och mannen bara slappat här ett par timmar på eftermiddagen. Jag la mig t o m i fåtöljen på verandan och slumrade en stund - lite olikt mig!

Ikväll blir det lugnt.... en film och lite mysgott att äta.... och ett relativt tidigt sänggående siktar vi på. 

Ha en go´ lördagkväll alla vänner!

Vad gör jag??

Ni som känner för det kan ju gissa vad det var jag provade på igår kväll.... en liten stilstudie kommer här:

 

Så såg det iaf ut när jag var i farten.... de andra hade sina stilar och jag hade min ;)

Hastar vidare

Här hastar vi vidare mot helgen. Och jag kom i säng rekordtidigt igår: 22:49 ;) Det blev iaf före 23.... Känner mig lite mosig idag, men annars ganska ok. Man får väl pigga upp sig med lite färg kanske....

Uppiggande färger

Sonen kom iväg med taxin i morse efter lite strul.... Korttidsväskan tog chauffören hand om och förvarar den tills i eftermiddag. Taxin får nämligen köra sonen till korttids i stället för mannen. Vi ska iväg med firman idag och är borta hela dan.

Vi tyckte det var dags att göra något för våra kära medarbetare, så vi har bokat in den här fredagen sen en tid tillbaka. Först åker vi till Göteborg och besöker en av våra största kunder. Vi kommer att få gå runt där och titta hur de jobbar och vad de gör med våra grejer m m. Sen är det tänkt att vi drar oss till den stad som ligger närmast oss. Där ska vi ha lite mer roligheter för oss.

Kanske bjuder jag personalen på ett skratt idag....ska göra nåt jag aldrig gjort förut, men nu ska jag göra det. Det känns som jag är den enda som inte provat på det. Jag är nämligen en envis men feg stackare...men nån gång ska vara den första. Har en känsla av att min äldste son kommer att jubla när han får höra det ;) Få se om jag fixar nåt bildbevis så ni ser vad det är jag ska prova på för första gången i mitt liv....  

Snart drar vi och det  blir säkert en lång dag men förhoppningsvis blir det trevligt!
På återseende!

PS. Tack för era värmande kommentarer, de gör gott i hjärtat!