Sonen kom hem på eftermiddagen efter att ha varit på korttids i två dygn. Direkt när vi ser honom vid hämtningen så kan vi läsa av i hans ansikte hur han mår och vilket humör han är på. Dagens ansikte var på gott humör! Härligt! Helgen verkar ha varit lyckad för sonen. Bl a hade han och en personalkille varit in till stan och åkt gokart. Tror inte han gjort nåt sånt innan men jag förstod på honom att han tyckte det var jätteskoj.
Till och från så berör en del kommentarer jag får, detta med hur bra det är för oss att ha avlastning i form av korttids. Och ja... det är underbart! Utan avlastning vet jag inte hur vi klarat familjelivet, eller livet över huvud taget.... En sak vet jag iaf, att jag hade varit totalt utbränd utan någon form av avlastning. Det hade aldrig fungerat så här länge utan att ha ett enda ledigt dygn. När man har diagnoser att passa upp på hela tiden så går hjärnan ständigt på högvarv och blir lätt överhettad. Lite lugnare har det visserligen blivit sen vi anpassat vårt liv efter diagnoserna. Men man är aldrig "ledig". Och vi måste hela tiden gå efter vad diagnoserna klarar och inte klarar, finnas till så fort han "knäpper med fingrarna" så man kan avstyra utbrott... osv....
Så mitt råd till andra i liknande situation är att söka hjälp, stöd och avlastning i tid. Man går gärna för länge innan man inser att man inte klarar sig utan avlastning. "Ta emot all hjälp ni kan få", var ett av råden vi fick för några år sen av vänner som gått igenom liknande saker. Samtidigt måste det naturligtvis mogna fram hos en själv också. Men man får inte se det som att man sviker sitt barn, snarare tvärt om. Man gör ju så här för att orka vara en bra förälder i vardagen sen.
Kan tillägga att vi fick avlastning i form av stödfamilj långt innan sonen fått diagnos. Så det behövs tydligen inte diagnos för att man ska få hjälp - behovet finns ju där ändå.
I morgon är det skola igen. Assistenten har tagit fram ett seriesamtal där hon beskriver den kommande förändringen för sonen. Berättar i morgon vad det kommer att innebära för honom. Jag hoppas att hans ansikte inte är mulet när han kommer hem från skolan utan att han tagit det bra....vi får se...
Så mitt råd till andra i liknande situation är att söka hjälp, stöd och avlastning i tid. Man går gärna för länge innan man inser att man inte klarar sig utan avlastning. "Ta emot all hjälp ni kan få", var ett av råden vi fick för några år sen av vänner som gått igenom liknande saker. Samtidigt måste det naturligtvis mogna fram hos en själv också. Men man får inte se det som att man sviker sitt barn, snarare tvärt om. Man gör ju så här för att orka vara en bra förälder i vardagen sen.
Kan tillägga att vi fick avlastning i form av stödfamilj långt innan sonen fått diagnos. Så det behövs tydligen inte diagnos för att man ska få hjälp - behovet finns ju där ändå.
I morgon är det skola igen. Assistenten har tagit fram ett seriesamtal där hon beskriver den kommande förändringen för sonen. Berättar i morgon vad det kommer att innebära för honom. Jag hoppas att hans ansikte inte är mulet när han kommer hem från skolan utan att han tagit det bra....vi får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar