lördag 24 september 2016

Snodda bilder

I tisdags kom alltså min kära man hem igen efter lite drygt en vecka i USA. Det var en resa med många upplevelser och jag unnade honom verkligen det. Jag "sparkade" iväg honom, för jag visste ju hur mycket han skulle gilla resan. Men klart att det tog emot att åka utan mig, men när han väl kom iväg så hade de väldigt trevligt. De var ett gäng på sex personer som höll ihop för det mesta. Många upplevelser blev det som sagt, bl a matning av alligatorer. Och de matades faktiskt med mashmallows. ☺





Här har vi vackraste bönan i stan....



En annan vy i Chicago...



Här är mannen uppe i en byggnad och står på en glasbalkong ca 420 meter ovanför markytan....


Jag kunde alltså inte låta bli att sno (med mannens tillåtelse) några bilder från USA-resan för jag tycker de var värda att visas. Härlig resa ser det ut att ha varit, men jag ångrar inte att jag stannade hemma. Efter de omständigheter som råder så var det ett klokt beslut, det inser jag mer och mer. Även om det förstås sög att inte få vara med och fota alligatorerna m m förstås. Men man kan inte få allt!



Igår fick jag en massa oroande tankar som rörde assistans. När man går och tänker en massa för sig själv så stegrar det sig oftast och det blir mer och mer negativt av det. Jag insåg att jag måste ventilera lite med Kent, för jag ville inte ha helgen förstörd med en massa negativa tankar.
Det är så gott att ha Kent med den erfarenheten och insikten han har, både när det gäller assistansen och när det gäller Turbo och hans behov. Det känns tryggt, och så småningom skakade jag av mig mina hemska tankar efter att jag blivit lugnad av Kent. Sen drog jag en lite längre repa på roddmaskinen på gymmet, så rensade jag hjärnan ännu mer.

En mysig förmiddag har vi haft här hemma idag, jag och Turbo. Mannen hann iväg innan jag väckte Turbo (jag väckte honom, för annars kan han sova halva långa dagen). Till frukost satt vi och tittade på you tube-klipp av de här sköningarna:



Det är bl a en av assistenternas underbara brorsa som äter världens starkaste chili, marinerad i nåt starkt - host, host.... Många asgarv blev det från både mig och Turbo!
Extra roligt är det att det numera går att titta på TV tillsammans, stundtals och när Turbo är upplagd för det förstås. Det har inte gått över huvud taget tidigare och det är ett framsteg som kommit med hjälp av en ny medicin. Härligt!

Nu får vi se hur resten av dagen avlöper. Vi har en hemmahelg helt utan assistenter, vilket är både skönt och inte skönt. Vi har lite på att-göra-listan, men vi får turas om jag och mannen så det alltid finns någon av oss i Turbos närhet.
Jag försöker ta det så lugnt det bara går utan att stressa. Märker att min sjukdom inte stannar av och det är bara att skala bort så mycket som möjligt för att kroppen ska få stressa ner. Jag har en tid om ett par veckor hos någon som troligtvis har lite idéer om ev hjälpmedel. Märkte idag att det snart kan behövas så smått.... Men som sagt, spekulera inte - tror inte någon gissar rätt. Eller kanske någon, för sjukdomen finns ju även om inte jag känner någon som drabbats av den....

Nu hoppar jag vidare på att-göra-listan.
Kramar om er alla ♥