Det var det det

Nu är den här dagen snart slut, tänk vad dagarna går! Jag är glad för varje morgon jag får iväg sonen till skolan utan större bekymmer. Trots att taxin kommer en halvtimme tidigare än förut så går det hyfsat. Skulle det bli så bråttom att han inte hinner få i sig sin frukost så får han vara utan.... ;) nejdå, så farligt är det inte. På skolan har man ordnat så eleverna får frukost på morgonen ifall de inte fått i sig det hemma. I så fall skriver jag bara i kontaktboken så vet de om att han kommer med tom mage. Hittills har det funkat rätt bra hemma men man vet ju aldrig.... Skönt att den möjligheten finns iaf.

Idag har jag äntligen jobbat färdigt med mitt stora projekt på jobbet. Jag säger bara en sak: ALDRIG MER en sån stor grej för min del. Och speciellt inte under en period då det är lite turbulent med diagnoserna och man inte är på topp. Men nu är det gjort och ska i fortsättningen ta sånt här i mindre doser så det inte blir för ansträngande för mina små hjärnceller, det är en riktig hjärngympa jag hållit på med. Men det ska ju vara nyttigt har jag hört.... ☺ Nu har iaf en stor tyngd lossnat från mina axlar så jag pustar ut och känner mig lättad.

På eftermiddagen var jag och mannen på samtal på resursskolan. Det var menat som utvecklingssamtal från början. Men eftersom utvecklingssamtal inte fungerar med min son så ändrade vi på det. Sist vi försökte med sonen så vägrade han ens att sätta sin fot på skolan. Han har alltid smällt av när det blir såna situationer att ett  samtal riktas mot honom - tror han känner sig trängd på nåt sätt. Så det är ingen idé att försöka, har vi kommit fram till. I stället hade vi ett möte där alla fyra i skolpersonalen var med, även chefen för korttids / behandlingsassistenterna var där. M som var assistent för sonen på förra skolan var också ditkallad.

Det blev ett bra mötet, tycker jag. Anledningen till att förra assistenten var med, var ju att det endast är hon som exakt känner till vilka detaljer som sonen reagerar på i skolmiljö. För att hjälpa resursskolans personal så fick hon vara med. Jag tror vi benade ut små detaljer som man ska ändra på, så blir det säkert lugnare för sonen och därmed färre utbrott. Det känns som att personalen VILL att det ska fungera bra, både hemma och i skolan.

Medan vi var på skolan och någon timme till, har N varit här och tagit några assistanstimmar. Tur det finns killar som kan ställa upp. Det är så skönt att både mannen och jag kan gå på såna här möten. På tal om det ser vi fram emot att gå på en konferens i november som Autism- och aspergerförbundet ordnat. Två hela dagar är fullspäckade med föreläsningar av olika personer. Ska bli sååå intressant och nyttigt har jag en känsla av. Förhoppningsvis kan man också få träffa någon av de fina bloggvännerna man fått :) Men än är det ett par månader kvar......

Ha en gooooooo´ kväll ♥

PS. Nu är mannen och en vän och hämtar "leksak" nr 1. Men vilken tid det tar.... undrar om de provar "leksaken" innan de drar hemåt??