Vilka vänner!

Tydligen är ni en del fortfarande som läser bloggen när jag skriver ett inlägg här, även om det oftast är långt mellan gångerna jag skriver. Ikväll måste jag bara kika in här och tacka för all respons jag fick på mitt förra inlägg för ett par dagar sen! Är helt tagen av vilka fina vänner jag/vi har i nöden! 💕 Det värmer så långt in i hjärteroten att veta att ni finns där (ingen nämnd, ingen glömd). Tack för allt stöd via telefon, sms, messenger, dm, kommentarer m m. Det gör att vi orkar kämpa lite till - allt för Turbos skull och för att han ska få må bra. Kan väl säga att den period vi går igenom nu, är nog den period som påverkat mig allra mest hittills. Vi har gått igenom svåra perioder tidigare, när det gäller livet runt Turbo. Men det vi upplevt de senaste två månaderna tar priset. Ska förklara mer ingående när den här ”härvan” är över. 

Som sagt, jag är så glad och tacksam över att det finns sanna vänner därute när peppning behövs som allra mest. 

Dessutom kom mannen hem med rosor idag. Natten har inte varit så rolig, så röda rosor piggade upp! ❤️ Sån tur att vi är två föräldrar som kan stötta varandra när det behövs. 

Kramar 🤗

Besparingar som drabbar hårt

Här kommer ett helt inlägg utan en massa bilder. Det är inte likt mig, men jag varken orkar eller hinner fixa det. Ni får hålla tillgodo med en massa text och endast EN bild.

Jag har varit lack länge på att kommunen inte hjälper oss i vår situation, men i förrgår ökade min frustration ännu mer. När jag slår upp tidningen så höll jag på att sätta i halsen! Det var en helsida som handlar om hur kommunchefen lyckats spara 9 miljoner/år under tre års tid, och detta inom omsorgssektionen. Det är den sektion som har ansvar för Turbos väl och även hela familjens väl i o m att Turbo ligger under LSS.

Trots att förvaltningsrätten slagit fast vårt behov och vår rätt, så har vi hitintills blivit helt utan hjälp under de åtta dygn/månad då Turbo beviljats korttidsvistelse. Gör man ett lätt överslag på detta så får vi fram en liten nätt summa på ca 1 miljon som kommunen sparat på vår familjs bekostnad! Detta har medfört att kommuninvånare (alltså vår familj) har lidit med blod, svett och tårar – och här överdriver jag inte! Att inte ge kommuninvånarna det de har laglig rätt till – det är klart att man sparar in pengar då!!

Varken jag eller mannen mår särskilt bra just nu. Det är ju inte bara det senaste året som varit jobbigt, vi har drabbats av de besparingar kommunen gjort de senaste tre åren. Men för varje år/månad/vecka som går utan avlastning, desto jobbigare blir det. Om jag och mannen kraschar så kommer vi att kosta samhället en massa onödiga pengar som kunnat undvikas om vi fått avlastning.

En långtidssjukskrivning skulle jag med lätthet få i nuläget, det finns inget tvivel på det. Jag pressar min kropp till det yttersta just nu. De symptom jag haft de senaste veckorna, gör t o m mig rädd. Det känns sååå tragiskt att jag och mannen kanske inte har något vettigt liv, när det väl löser sig för Turbo (för det måste det väl göra?!?).

Det senaste året går till historien, men nu är vi inne i ett avgörande skede hoppas jag. Beroende på hur det slutar, så kommer jag sen att gå ut med vår historia angående hur vi blivit/blir behandlade. Jag inväntar som sagt upplösningen först, men när det kommer ett rekommenderat brev från kommunen där det bl a står: ”gå med på detta annars…” Ja, ni förstår själva vilken förståelse vi får från de som ska styra Turbos liv framåt.

Dessutom har man i kommunen nu stakat ut en väg för Turbo. ”Detta är inget som går att ändra på”, får vi till svar när vi ställer frågor om det. Då undrar jag var individen i fokus finns?? Man kan väl inte sätta en plan som sen MÅSTE följas – det är en kille med svår autism man har att göra med och då behöver man vara flexibel, kunna anpassa efter behovet och vara följsam om det ska fungera.

Kunskap på hög nivå gällande svår autism är ett måste om man ska ha med Turbo att göra. Man måste kunna göra rätt bedömning om hur man behöver anpassa för honom. Det är tack vare alla behovsanpassningar som gjorts genom åren, som gör att han är där han är idag. Annars hade det inte gått väl för honom. När jag t ex berättade för en av cheferna i kommunen om vad som händer om Turbo inte lotsas rätt med anpassning – då får jag till svar att ”Då borde man ju låsa in honom!”. Det är mer än skrämmande att en chef kan uttrycka sig så illa i den positionen!!

Som ni ser har vi mycket som vi kan berätta om, men avvaktar utgången av det vi är mitt uppe i nu. För att klaga lite till på tillvaron, kan jag berätta att under hela 2021 hade jag och mannen TVÅ dygn där vi fick rå om varandra på tu man hand. Vi har inte ens haft en enda kväll eller dygn förutom dessa, där vi varit ensamma. Vi har alltså haft ständig jour på Turbo eftersom kommunen inte tar sitt ansvar. Jag kan också säga att jag inte ens haft tid att ta mig promenader under året. Jag har gått max tre promenader det senaste året. Ni kanske anar lite av vilket liv vi lever.

Tänk om jag hade haft tid och ork att skriva en bok om vårt liv! Det finns ju hur mycket som helst att berätta om. Men nu hoppas jag att det inte fylls på med några flera tråkigheter och oförstående kommentarer eller beslut från de styrande. Jag tycker det räcker nu! Boken skulle bli full av innehåll ändå.

Kram på er!