Perspektiv

Nu är jag i farten igen. 😊 

Lite kort just nu, för det är annat som suger musten ur mig tyvärr. Kampen har blossat upp igen sen sist jag skrev och jag blir minst sagt irriterad och frustrerad. Efter ett av gårdagens telefonsamtal så har vi bestämt oss för att under "ledigheten" som börjar under senare delen av nästa vecka, så sätter vi oss och formulerar ihop en IVO-anmälan. Mer om det inom kort. Men idag tänkte jag delge er en liten reflektion över vad som hände igår.

Säkert fick ni alla det där sms:et från Folkhälsomyndigheten. Det blev lite skriverier och debatter kring det sms:et – skulle det ha varit en länk med i sms:et, skulle det ha formulerats annorlunda m m. Det kan ju vara lätt att haka upp sig på såna saker, kanske.

I vårt fall så reflekterade vi inte ens över sms:ets utformning eller hur/vad det skulle ha stått i det i stället. Här har vi andra referensramar och annat att fokusera på.

Turbo klarar nämligen inte av att få sms från okända. Tyvärr visste jag inte förrän timmen innan det kom, att man skulle skicka ut ett sånt sms. Därav kunde jag inte förbereda honom på att det skulle komma. Kanske hade dagen avlöpt bättre om vi kunnat förbereda. Nu blev det så här:

Assistenten fattade ingenting – helt plötsligt fick Turbo ett större utbrott! Vändningen kommer blixtsnabbt. Jag är på jobbet när jag får sms både från assistenten och Turbo. Jag hade inget annat val än att avbryta jobbet och åka hem hastigt och olustigt.

Väl hemma så möts jag av glassplitter och en Turbo som ligger i min säng med täcket över huvet. Det är så han reagerar av oro bl a. Hur Turbo har lyckats få ner spegeln från väggen, förstår jag inte. Jo, egentligen förstår jag - han blir urstark i ett utbrott. Ett smärre under att han inte skar sig på spegeln och det får vi vara glada för. 

Det var allt från mig idag. Ville bara ge er lite perspektiv på vad ett sms kan innebära, mer än att man ev. retar upp sig på vad/hur det är skrivet.

Kramar 

Pressen nästa ?

Skriver ett snabbt och kort inlägg här. Känner att det är när jag är irriterad som jag måste få ur mig lite tankar, det blir som en liten slaskhink för mig här. 

Det är mycket tråkigt att en kommun kan gå från den bästa i Sverige (enligt oss) och gå till en av de sämsta. Det är iaf så vi känner det och upplever just nu. Igår blev måttet rågat för både mig och mannen. Det räcker liksom nu! Om jag får en ledig dag så går den dagen åt till att ringa och jaga folk, strida för Turbos rätt m m. Även stora delar av mina jobbardagar ser ut så nu. Sånt tar oerhört på krafterna! 

Nu är vi så less på situationen så vi överväger att gå till pressen. Händer inget i positiv riktning under morgondagen så är det nog läge för det. Även andra åtgärder finns med i planeringen. Som vi har blivit och blir behandlade just nu, det skulle bli smaskiga rubriker - det är vi övertygade om. 

(En symbolisk bild, än så länge)

Till på köpet var jag med om en traumatisk upplevelse för exakt två veckor sen. Den händelsen satte sina spår hos mig och jag jobbar på att inte låta mig styras av det. Men visst påverkar det min vardag, även om jag tvingar mig att komma framåt. Jag tycker ändå mitt psyke varit starkt genom åren, men ingen vet hur man påverkas när man utsätts för situationer som på nåt otäckt, läskigt och skrämmande  sätt gäller liv eller död. En massa utryckningspersonal var inblandad och jag stod bredvid och tittade på med rätt hög puls... Två gånger under kort tid har jag varit med om detta, och nej, det har inte varit nån trevlig upplevelse. Jag kan säga att jag får hög puls bara jag ser en av de inblandade personerna.  

Under de förhållanden vi har just nu med allt tjafs runt Turbo så får jag inte riktigt andrum att bearbeta allt. Tänk om det kunde bli lugnt nån gång!  

Kram från en less Turbo-mamma! 💓

Laddar

Laddar inför ett viktigt möte i morgon. Det känns som att det måste innebära ett avstamp i rätt riktning från nu och framåt. Jag har även laddat mobilen för den kan komma att spela en stor roll i ämnet.. 

Det kanske låter kryptiskt, men kommer att berätta om det efter mötet. 

Det viktigaste är ändå Turbo och hans bästa och vad han vill framöver. 

Nu behövs lite sömn för att ladda ännu mer batterier. 😴 På återseende. 

Stiltje

Den senaste veckan har inte varit så rolig, på lite olika fronter. Därför har det inte blivit något inlägg här. Men jag kravlar mig uppåt.. 

Men mitt i allt har det funnits glädjeämnen också. Det har varit en intensiv vecka för mig när det gäller min hobby, men sååå roligt! 

Men åter till Turbo och kommunen: där är det stiltje just nu och jag och mannen slängs mellan hopp och förtvivlan för Turbos skull. Måste vi ge upp?? 

Just nu har vi ett liiiitet halmstrå som vi kommer att dra i. Vet inte om det kommer att lyckas. Men tills vi vet, så lever vi på hoppet, för Turbos bästa. 

Nu ska jag och Turbo ta en utflykt - en utflykt som blir längre än vanligt. 

Ha det bäst! 

Trööött

Igår var jag sååå trött så jag hade kunnat stupa när klockan var 20. Men det gick ju inte för sig. Klockan slog faktiskt exakt 00:01 när jag kom i säng. Först då var kvällsproceduren över med Trubo, och det är så det brukar se ut. Och idag väntade en ny dag med många och en del långa telefonsamtal och jagande efter folk och information av olika slag. 

Nu när orken tryter - tänk om man skulle lägga sig platt och säga att kommunen får göra vad de vill - men nej, det blir troligtvis inte till Turbos bästa just nu, så det går ju inte. Så vi nystar vidare så får vi se vart vi hamnar. 

Aldrig hade jag kunnat drömma om att jag skulle vara saknad här på bloggen. Det värmer verkligen att höra det. 💕 Det var t o m en som hörde av sig idag om att h•n drömt om mig, antagligen av oro över hur jag mår. Rörande! 💕

Kram till er alla 🌺

Motarbetas

När man har den känslan att kommunen motarbetar hela tiden, i stället för att ta sitt fulla ansvar och ta hand om invånarna på bästa sätt… den känslan är inte go´ och ingen vidare bra PR för kommunen. 

Kroppen värkte i morse så jag ville helst dra täcket över huvet (ja, jag har fått fibromyalgi – men det är inte den ”hemliga” sjukdom jag skrivit om tidigare), men vet ni vad jag ägnat den här dagen åt? Jo, jag har forskat, ringt, skrivit, mailat och donat, för att Turbo ska få det så bra som möjligt framöver.

Just nu känns det lite tufft. Jag skulle behöva lägga min energi på annat i stället, men det är bara att mobilisera krafter och kämpa så länge man orkar. Turbos bästa kommer alltid i första hand för mig och mannen. 

Jag hann inte riktigt så långt som jag tänkt mig idag, men fortsättning följer i morgon. Tog faktiskt fram kameran en stund här hemma, för jag hade nån liten grej att fota. En söt liten raring som hör till min hobby jag återupptog för 3-4 år sen. 

En kort, liten skogspromenad fick det bli också, för även där rensar jag tankarna och kopplar bort lite. Kände mig stressad när jag åkte bort till skogen men bestämde mig för att koppla bort tankarna den stund jag var därute. Vackert och njutbart med all ljung som blommar nu!

Kram, kram!

Nystar lite...

Ser man på - ett inlägg idag också! Jag behöver tydligen skriva av mig. Det har varit en bra medicin tidigare genom åren, så jag får väl ta till den igen nu när det krisar ordentligt. 

Tyvärr kan jag inte skriva i detalj än, vad det gäller, men Turbo och vi övriga i hans närhet blir inte väl behandlade just nu. Det är riktigt tragiskt när inte brukaren får komma i första hand. I det som händer just nu, så är det Turbo som kommer att fara värst illa. Han gick igång ordentligt i helgen när vi ville höra hans åsikt om vissa delar av det. Vi har inte vågat berätta om vilken kalldusch vi fick i fredags och vad det innebär i förlängningen. 

Eg har jag annat att lägga min energi på, men för Turbos skull har jag och mannen börjat nysta i det hela idag. Vi drar i många trådar samtidigt för att allt ska bli så bra som möjligt. Vi vet inte idag vart det landar, men vi börjar med en av de ansvariga som jag väntar besked från, efter att jag ringt upp henne idag för att få en förklaring. Under morgondagen fortsätter jag nysta i härvan... 

Det blev inte mycket vettigt ni fick ur mig i det här inlägget, men det lossnar nog så småningom. 

Kramar till er som kikar in. 🧡

Livet fortsätter...

 

Livet med Turbo rullar vidare. Om det är någon som tror att allt lugnat ner sig, så tror den fel. Igår kom en riktig käftsmäll. Vår kommun har varit världens bästa, där vi fått stöd och hjälp genom åren - men just nu känns det som de vill stjälpa i stället för att hjälpa oss.

Tyvärr går det ut över Turbo (som nu hunnit bli 22 år) – brukaren som enligt kommunens policy ska stå i centrum, men här tar han skada och det gör mig väldigt ledsen. Att sen vi som föräldrar går på knäna, ja det är också en historia i det hela.

Det finns en journalist som ligger på mig om att jag borde skriva en bok om vårt liv med Turbo. Senast igår, fick jag påtryckning därifrån. Kanske börjar det bli läge att skriva den….

(Ville bara skriva av mig lite, vet ju inte om någon läser detta eftersom det var så längesen jag bloggade. Lusten att skriva finns, men tiden och orken tryter liksom.. Men kanske, kanske blir det något mer inlägg framöver...)