fredag 5 juni 2015

Sorgefas?

Det har alltid varit svårt med Turbo att veta vad som rör sig innerst inne i honom. Det är inte många meningar han säger som visar det allra innersta. Det är svårt med känslor. Ofta rinner saker över till slut och han får utbrott i stället. I vissa lägen går det att nå honom djupare än annars och då känns det fantastiskt!



Just nu försöker vi involvera honom i våra planer för hösten, så mycket vi bara kan. Vi vill att han ska vara så delaktig som det är möjligt i framtidsplanerna. På något sätt känns det ändå som han är lättad över att skolan tar slut (kanske?). Detta utläser jag av att han har tagit emot våra planer på ett väldigt bra sätt, förvånansvärt bra. Egentligen inga protester alls. Sen kommer han förstås med vissa egna funderingar – t ex att han troligtvis inte kommer att sitta i sin egna skollokal där han suttit de senaste två åren.

Så vi förstår att det kan bli en sorgefas för honom nu, trots att han kanske är lättad. Mycket nytt blir det, oavsett hur hösten ser ut. Ingenting är klart ännu och vi väntar på besked från högre instanser…. Allt kommer att bli nytt, men som väl är tänker båda (skol)assistenterna fortsätta jobba med Turbo och det är vi innerligt tacksamma för.



En mening Turbo sa häromdagen, gjorde att det högg i hjärtat på mig. Han nämnde studenten. Och det har han pratat om innan också och jag vet att han har sett fram emot den dagen mycket.



Här är det svårt! Han har inte förmågan att koppla ihop den dagen med hur mycket som krävs innan man kommer dit och kan ta studenten. Att gå 3-4 år på ett gymnasium och de åren inte blir bra, känns inte som en möjlighet att välja. Vi har ju sett under hela högstadietiden hur svårt det är att lyckas få honom motiverad att plugga ”tråkiga” ämnen. Och eftersom han är mycket kravkänslig så fungerar det inte med lärarna när de måste ställa de där kraven på honom, om han ska ha en chans att komma vidare.
Det här måste vi naturligtvis hjälpa Turbo att bearbeta, för jag har en känsla av att det behövs. Fram med papper och penna vid tillfälle och ritprata om det.


Det är också här vi föräldrar och även assistenter försöker tänka utanför boxen. Vi hoppas verkligen att kommuncheferna går med på vårt förslag och våra "krav" även om det är ett nytänkande. 
Vi har även pratat med storebror Charlie om möjligheter och rättigheter när det gäller programmering och framtid. Tyvärr ser det ut som vi lever i en värld där allt är fyrkantigt och den där fyrkanten funkar inte för alla, speciellt inte om man som Turbo har autism och därmed mycket speciella behov. Charlie funderar vidare, precis som vi andra så får vi se hur allting landar. Det viktigaste först är alla beslut vi inväntar - från kommunen och försäkringskassan.... 

Det var några tankar från mig idag! 
Kram på er fina ♥

4 kommentarer:

Nina sa...

Ja, tänk om kanterna kunde mjukas upp lite i det fyrkantiga tänkandet. Känner så väl igen det där när det som erbjuds inte funkar. Då finns inga alternativ :( Men jag fortsätter att hålla tummarna för att det ska gå så smidigt det kan med era lösningar. Man önskar att våra ungar kunde få vara fokus när det ska beslutas.. Hoppas på positiva besked för er inom kort <3

Kramen!

strutgumman sa...

Kram! !

Tina sa...

Ja om man kunde få veta vad som rör sig djupt därinne , vad som påverkar och hur ? Håller tummarna för en lösning som gör turbo nöjd, stimulerad och trygg <3 Och dessa sorger som gör så ont, som inte är alls lätta att förklara, snarare omöjliga <3 kramar om massor

Annelie L sa...

Inte för att det går att jämföra, men min dotter fick aldrig heller möjligheten att ta studenten. Det var en stor sorg och innebar mycket smärta för henne under många år, då hon ansåg sig mindre värd än de som lyckades.
Håller tummarna för att det ska finnas någon som kan tänka sig att tänka och agera utanför boxen för att Turbo ska få känna att han kan fixa detta . Stor kram och lycka till!!!