Chockbesked - Förklaring del 1

Nu äntligen ska jag försöka mig på att ge er en förklaring till det chockbesked vi fick förra veckan som nu fört med sig väldigt mycket huvudbry och en massa jagande efter lösningar.

Vi fick besked från rektorn att löftet om ett elfte år för Turbo i grundskolan dras tillbaka. Det kom som en chock för oss alla! Luften gick ur och vi fattade ingenting. Men nu har vi smält beslutet och kommit fram till att vi inte kommer att överklaga.

Men vänta, kanske en del av er läsare tänker…. Får de neka ett elfte år? Står det inte i skollagen att man har rätt till det om det skulle behövas? Jo, det gör det! MEN det står också en liten tilläggsparagraf om att kommunen får bedöma i varje enskilt fall. Så Turbo blev ett fall för politikerna att besluta om och det blev ett avslag på elfte året!

Många av er läsare tycker säkert att det är ett oväntat beslut av oss som är vana vid att kämpa och inte ge oss, att välja att lägga oss platt och inte strida för ett elfte år.

Vi har stött och blött detta läge och vi kommer naturligtvis aldrig att ge upp! Vi kommer alltid att kämpa för Turbos bästa. I det här läget som helt plötsligt uppstod, började vi grubbla på djupet för att utröna vad som egentligen är Turbos bästa. Ja, vad är det och hur vet vi det?

Vi funderade mycket på vilka alternativ som finns att kämpa för. Ett läsår som antagligen inte kommer att bli bättre än detta läsår. Är det värt kampen? Är det det som är det bästa för Turbo? Turbo är extremt svår på många sätt och för att använda rektorns ord: ”kompetensen för att klara att undervisa Turbo, finns inte i kommunen”.  Nej, det har vi förstått genom åren på högstadiet. Turbo är som sagt MYCKET svår, och kanske får man leta i hela Sverige för att hitta någon pedagog som passar och sannolikheten för att den personen vill flytta och jobba i vår lilla håla till ort, är nog ganska liten.

Alternativet som rektorn har att erbjuda, är att leta efter en internatskola någonstans i Sverige. Detta motsätter vi oss helt, eftersom det inte finns någon som helst garanti för att personalen där skulle kunna hantera Turbo på ett kanonbra sätt. Eftersom han är så pass svår i sin autism och så pass känslig som han är, så vågar vi inte chansa. Det får inte gå fel med honom, för gör det det så går det riktigt illa. Ett internat skulle också innebära att hela hans sociala nätverk med all den fina personal han har runt sig, skulle ryckas bort från honom.  Nej, han mår bäst på hemmaplan, känner vi.

Så vad gör vi nu? Ja….. svårt är det. Detta är en kille som är svårhanterlig om man inte har en otrolig fingertoppskänsla och har rätt kunskap om hur just han fungerar. Samtidigt är han otroligt intelligent. Trots att han ”bara” gått i grundskolan så har han läst klart gymnasiematte 2 c med mycket bra betyg! Var platsar en sådan kille?? Att ha honom sittande hemma hela dagarna (med assistenter) är inget bra alternativ. Då blir han snart svår att få utanför husets väggar och i ett sånt läge vill vi inte hamna – då går hans utveckling bakåt i stället för framåt.

Här spånar vi och har kommit en bit på väg i ett försök till att staka ut Turbos närmaste framtid. Han står utan skola nu – han har inte betyg så han kan söka gymnasium och IM är inte att tänka på eftersom skolledningen säger ifrån eftersom de inte kan tillgodose Turbos behov när det gäller personal. Så vad gör man?? Någon som har några idéer så tar jag tacksamt emot dem, även om vi har ett försök till en plan. Men planen kan säkert förbättras med era tips!

Jag stoppar så här nu, men skriver mer i ett kommande inlägg vad vi håller på att kämpa för just nu. För kampen fortsätter och INGENTING är löst än så länge! Och Turbo har ingen aning, än så länge, om vad som hänt. Vi kan tyvärr inte säga något förrän vi har en lösning klar.

Kram, kram ♥