Nu äntligen ska jag försöka mig på att ge er en förklaring
till det chockbesked vi fick förra veckan som nu fört med sig väldigt mycket
huvudbry och en massa jagande efter lösningar.
Vi fick besked från rektorn att löftet om ett elfte år för
Turbo i grundskolan dras tillbaka. Det kom som en chock för oss alla! Luften
gick ur och vi fattade ingenting. Men nu har vi smält beslutet och kommit fram
till att vi inte kommer att överklaga.
Men vänta, kanske en del av er läsare tänker…. Får de neka ett elfte år? Står
det inte i skollagen att man har rätt till det om det skulle behövas? Jo, det
gör det! MEN det står också en liten tilläggsparagraf om att kommunen får
bedöma i varje enskilt fall. Så Turbo blev ett fall för politikerna att besluta
om och det blev ett avslag på elfte året!
Många av er läsare tycker säkert att det är ett oväntat
beslut av oss som är vana vid att kämpa och inte ge oss, att välja att lägga
oss platt och inte strida för ett elfte år.
Vi har stött och
blött detta läge och vi kommer naturligtvis aldrig att ge upp! Vi kommer alltid
att kämpa för Turbos bästa. I det här läget som helt plötsligt uppstod, började
vi grubbla på djupet för att utröna vad som egentligen är Turbos bästa. Ja, vad
är det och hur vet vi det?
Vi funderade mycket på vilka alternativ som finns att kämpa
för. Ett läsår som antagligen inte kommer att bli bättre än detta läsår. Är det
värt kampen? Är det det som är det bästa för Turbo? Turbo är extremt svår på
många sätt och för att använda rektorns ord: ”kompetensen för att klara att
undervisa Turbo, finns inte i kommunen”.
Nej, det har vi förstått genom åren på högstadiet. Turbo är som sagt MYCKET svår, och kanske får
man leta i hela Sverige för att hitta någon pedagog som passar och
sannolikheten för att den personen vill flytta och jobba i vår lilla håla till
ort, är nog ganska liten.
Alternativet som rektorn har att erbjuda, är att leta efter
en internatskola någonstans i Sverige. Detta motsätter vi oss helt, eftersom
det inte finns någon som helst garanti för att personalen där skulle kunna
hantera Turbo på ett kanonbra sätt. Eftersom han är så pass svår i sin autism
och så pass känslig som han är, så vågar vi inte chansa. Det får inte gå fel
med honom, för gör det det så går det riktigt illa. Ett internat skulle också
innebära att hela hans sociala nätverk med all den fina personal han har runt
sig, skulle ryckas bort från honom. Nej,
han mår bäst på hemmaplan, känner vi.
Så vad gör vi nu? Ja….. svårt är det. Detta är en kille som
är svårhanterlig om man inte har en otrolig fingertoppskänsla och har rätt
kunskap om hur just han fungerar. Samtidigt är han otroligt intelligent. Trots
att han ”bara” gått i grundskolan så har han läst klart gymnasiematte 2 c med
mycket bra betyg! Var platsar en sådan kille?? Att ha honom sittande hemma hela
dagarna (med assistenter) är inget bra alternativ. Då blir han snart svår att
få utanför husets väggar och i ett sånt läge vill vi inte hamna – då går hans
utveckling bakåt i stället för framåt.
Här spånar vi och har kommit en bit på väg i ett försök till
att staka ut Turbos närmaste framtid. Han står utan skola nu – han har inte betyg
så han kan söka gymnasium och IM är inte att tänka på eftersom skolledningen säger
ifrån eftersom de inte kan tillgodose Turbos behov när det gäller personal. Så
vad gör man?? Någon som har några idéer så tar jag tacksamt emot dem, även om
vi har ett försök till en plan. Men planen kan säkert
förbättras med era tips!
Jag stoppar så här nu, men skriver mer i ett kommande inlägg
vad vi håller på att kämpa för just nu. För kampen fortsätter och INGENTING är
löst än så länge! Och Turbo har ingen aning, än så länge, om vad som hänt. Vi kan tyvärr inte säga något förrän vi har en lösning klar.
Kram, kram ♥
Kram, kram ♥
2 kommentarer:
Stor kram till er!
Tänker på er och vet hur ni kämpar. En lösning kommer det ju bli... Men vägen dit är ju inte lätt förstår jag av din blogg.
Tankar o kramar <3
Skicka en kommentar