Roligheter och tacksamhet!

Fredagsmorgonen blev lite orolig - skulle Turbo komma iväg till skolan eller skulle han bli hemma pga att han var för dålig? Jag och mannen hade ju planerat in roligheter på fredagskvällen tillsammans med ett par andra. Om det inte blir av när vi tajmat in det så är det svårt att få ihop det på ett längre tag. Men på något konstigt sätt kom Turbo iväg till skolan, om än lite försenat så jag fick köra honom dit.

Ett möte på korttids stod på mitt och mannens schema på fredagsförmiddagen. Vi träffade chefen och de tre i personalen som jobbar med Turbo - Tom, Valle och Tobias. Man behöver träffas och snacka ihop sig lite emellanåt för att allt ska bli så rätt som möjligt för allas del. Fantastiskt fin personal har vi där, men tyvärr kommer en av dem att mer eller mindre försvinna därifrån för andra planer. Men det tar vi när det blir aktuellt. Vi kom iaf fram till att vi inte berättar något för Turbo förrän alla skolplaner till hösten för honom är bestämda och förankrade hos honom. Det är onödigt att oroa honom med två stora grejer samtidigt. 

Tillbaka till jobbet igen och jobba febrilt och framåt seneftermiddagen packade jag ihop mitt och drog in till stan där mannen redan installerat sig. Han hade förberett och donat inför kvällens galenskaper. 

Vi väntade in Kent (verksamhetschef/assistent) och Berget (VD) från assistansbolaget och när de väl kom till rätt ställe *harkel* så började vi kvällen med lite whiskeyprovning!

Grattis till Kent som tog hem segern i inprickningen av sorterna (inkl Rom:en som smugit sig in!)

Efter detta lilla spektakel gick vi iväg till restaurangen där vi bokat bord. Där satt vi några timmar och pratade och skrattade och hade det bra. Mycket skämt förstås, men också en del allvarssnack - mycket rörde förstås diagnoser och assistans m m.

Återigen förundras jag över deras inställning till sina jobb. De brinner verkligen för det yrke de valt! Vi kom bl a in på ämnet om utbrott, eftersom vår son är utåtagerande. Kent säger återigen att det är bättre att han tar emot Turbos utbrott innan han går av ett pass, än att jag får det när jag kommer hem! Som sagt... utbrotten kan göra ont ibland.... Jag tycker det är en sån underbar inställning av en assistent!

Jag och mannen är så glada över att vi fått lära känna dessa underbara människor som har hjärtat på rätta stället och som brinner för att jobba med barn och ungdomar med särskilda behov. Livet för oss i bokstavslandet har varit tufft många gånger, men det har också format mig till den människa jag är idag - men det är en annan historia så den tar jag inte nu... Men trots det tuffa, så skulle jag inte vilja byta bort den här resan vi haft. Och mitt hjärta svämmar över av tacksamhet för att det finns de som gör livet lättare för oss (och andra) i bokstavslandet. Jag och mannen ville visa vår uppskattning för dem som gett oss så mycket med sin kunskap och humor. Personer som ger av sig själva, glöms ofta bort, men de behöver också få något tillbaka – de behöver självklart också uppmuntran för att orka fortsätta ge till oss andra. Så tack för att ni finns där för oss, ni är guld värda!

När vi vaknade i stan igår så hade vi lite ärenden att göra innan vi åkte hem igen. Vi var förbi ett ställe och genomförde en stor städning som vi lovat, eftersom vi var barnlediga. Så det blev sena eftermiddagen innan vi var hemma. Men vi kände båda att vi haft ett underbart dygn och kände oss nöjda så långt. Tyvärr var mannen inte alltför pigg. Han har nog åkt på det som Turbo har och det är bara att vänta och se om jag klarar mig nu då. Idag är han ännu risigare, men jag känner mig pigg iaf. Jobbet har kallat på mig idag så något annat har jag inte fått gjort.
Turbo hämtade jag vid 17-tiden på korttids och han var piggare än när jag lämnade honom på skolan i fredags. Skönt när det verkar ha vänt!

Må gott allesammans och kramar till er alla ♥