Glad-endorfinerna försvann.....

Gårdagen fungerade bra. Värre var det i morse... Medan jag fortfarande låg kvar i sängen så hör jag en reaktion på något från Turbo. Jag bara ligger och väntar på fler smällar för jag insåg direkt att det skulle komma fler. Jag anade kalibern på det där utbrottet som precis började och jag kände vibbningarna ända upp till sovrummet på övervåningen. Minuterna innan hade jag och Turbo legat i sängen och pratat.

Men något gick fel på direkten när Turbo gick ner. Mannen råkade sitta på den plats där Turbo skulle sätta sig och sen gick allt fel. Jag ska inte gå in i detalj på hur utbrottet kom till uttryck, men roligare morgon kan man ha. Pulsen steg förstås på mig omedelbart, där jag låg och drog mig i sängen. Det var liksom bara att pallra sig upp och vara alert...

När väl Turbo lugnat sig så tog jag fram papper och penna. Jag kände att jag behövde få honom att förstå situationen som han uppfattade på ett helt annat sätt än vi andra gjort. Med hjälp av papper och lite slarvteckningar försökte jag få honom att förstå att man faktiskt kan uppfatta samma sak på helt olika sätt och utefter det reagera på helt olika sätt. När vi ritpratade så tyckte jag mig kunna se i hans ansikte att han var lite förvånad.

När det var hyfsat lugnt, lämnade jag hemmet för att åka till jobbet. Men den känslan jag har i kroppen efter en sån här morgon, går inte att beskriva. Det kostar på att koppla på den där absoluta psykologen som måste finnas i min kropp vid såna här tillfällen. Man är ganska slut och tom och ledsen och..... ja, jag vet inte allt.... och känslan är väldigt obehaglig och konstig....

Så ja.... glad-endorfinerna blåste bort illa kvickt idag, men de kommer väl tillbaka.... Och hörrni, livet svänger - det blir iaf aldrig långtråkigt!

Kram på er! ♥