Alla hemma igen

Så kom de då hem mina kära tågresenärer från Stockholmsutflykten. Trötta och slitna, men glada och nöjda!

Mannen var trött och slut, men det är ju inte så konstigt. En av anledningarna till att det fungerar att åka så här med sonen är ju att mannen hela tiden ligger steget före. Han måste lotsa och dirigera så det inte blir nåt missöde.
En annan av anledningarna att det gick så bra i år att göra den här resan är att allting i vardagen runt honom varit så tillrättalagt. Därmed är han väldigt harmonisk just nu och då tål han också en tillfällig påfrestning bättre. Så det är många faktorer som spelar in om en sån här sak ska gå.

Då är det bara att återgå till de vanliga rutinerna igen. Skola i morse för sonen. Det gick hyfsat lätt att få upp honom ur sängen och sen iväg med taxin. Men nu ikväll har han somnat rätt tidigt, han är nog också rätt slut efter resan.

Idag var det vanliga rutiner med att N kom på eftermiddagen och assisterade sonen. Nu känns det som jag kommit in i den nya vanan att ha en assistent som kommer en eftermiddag i veckan. Jag passar på att veckohandla då och det är jätteskönt att få det gjort. Idag hade jag också bestämt mig för att ta en lite längre promenad än jag gjort tidigare. Jag gick runt sjön som ligger i centralorten.

Det är en runda på ca 5, 5 km men det tar ju sin lilla tid för mig att komma runt - jag har ju kameran med mig och stannar var och varannan meter ;) Men jag hade gott om tid på mig så det var ingen fara. Och ryggsäcken var packad med lite fika.

Idag var det verkligen må-bra-tid för mig att strosa med kameran i det vackra vädret. Jag njöt varje sekund! Tänk vad några assistanstimmar kan göra gott för en mamma med ett barn med diagnoser!