.jpg)
När sonen är i skolan så jobbar jag. När sonen kommer hem efter skolan är jag hans "assistent". Det betyder att jag får ägna en stor del av hans vakna tid åt att lotsa och vaka och engagera mig i honom. Han har inga kompisar så därför blir det antingen jag eller mannen som hela tiden måste göra saker med honom. Småstunder då och då när sonen sitter vid datorn el dyl så kan jag springa emellan och göra nåt hushållsarbete. Inte förrän efter 21 på kvällen har man tid att göra något i hushållet utan att behöva passa på diagnoserna, men hur pigg är man då när man först varit på jobbet och jobbat och sen varit här hemma och "jobbat" med diagnoser?!
Varannan helg är sonen på korttids, tid som är guld värd för oss. Då skulle man försöka ta i kapp allt som man inte hinner med annars - MEN, oftast är jag då så trött så luften går ur mig och jag känner mig som en död sill...
Kan avslöja att fönstrena som skulle varit putsade i våras fortfarande inte är putsade. Jag hinner inte läsa dagstidningen, hinner inte se på TV på vardagkvällarna, städning varje vecka blir att jag kanske hinner ta det värsta på ytan... Detta håller inte i längden. Dessutom finns det ju annat man vill göra också och kanske läsa en god bok emellanåt och koppla av.
Genom en bloggvän har jag fått tips om en lösning, men jag grubblar och funderar... Det är många praktiska detaljer i den lösningen som jag inte vet hur vi ska fixa till. Men jag funderar skarpt på att börja ringa och höra mig för hur det skulle kunna fungera, måste börja nånstans... Återkommer när jag tagit reda på mera och om det skulle kunna vara nåt lämpligt för vår familj....
Nu är det snart semester från det vanliga jobbet, hoppas man kan få tid att fundera lite mer på detta under den tiden. F ö är jag inte så förtjust i ordet "semester" i år. Alla ser så glada ut och ser fram emot semestern. Här i diagnoslandet har det ordet en helt annan betydelse än hos vanliga familjer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar