För tre år sedan idag så dog min pappa efter lång tids sjukdom. Han hade då varit sjuk i Alzheimers i nio år. Jag saknar honom mer än jag trodde jag skulle göra, efter nio års sjukdom tycker man att man ska vara beredd på att han snart är borta. Men hur situationen än är kan man aldrig vara förberedd på när det verkligen inträffar.
Ibland funderar man hur det skulle varit om han hade fått leva och vara frisk...
Med den erfarenhet jag nu fått av livet så är jag rätt övertygad om att han förmodligen hade Asperger, och det förklarar mycket av sånt man undrat över genom åren. En del av er som läser det här kanske tycker att det är knepigt av mig att skriva så om min döde far, men att ha diagnos är för mig inget att skämmas över, jag lever med diagnoserna helt naturligt i vardagen, och tycker inte det är nåt konstigt med det.
Människor i hans omgivning kanske inte alltid förstod honom. Men han var en mycket stor djurälskare, hade god hand med dem. Jag minns ett gammalt foto där pappa är ca 12-13 år där han har en kråka (eller kaja) på axeln - han hade själv tämjt den. Jag önskar att min son också kunde lära sig att ta hand om djur på ett kärleksfullt sätt. Skillnaden är att min pappa växte upp med djuren från början och blev van med det. Vår son har fått katt nu vid 12 års ålder. Men även om det kanske är sent för sonen så är det nog ändå nyttigt att ha ett djur omkring sig och jag hoppas att det ska kunna komma många fina lärdomar ur det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar