När sonen kom hem från skolan idag så klev han innanför dörren och visade stolt upp ett pannband i svart och gult (Elfsborg) som han stickat i slöjden. Jag berömde och tyckte det var bra gjort av honom. Sen vände humöret på sekunden: "jag hatar dig", "fröken är dum"....m m. Då förstod jag att något inte stod rätt till.
I det här fallet var det ganska lätt för mig att lista ut vad det var som var fel. Vi skulle nämligen in på utvecklingssamtal kl 16:00. Jag frågade om det var det som gjorde honom orolig, och det var det. Ändå hade både jag och läraren förberett honom på det. Han hade varit med på noterna innan, men nu var det kört. Jag sa att vi åker dit alla tre så får han avgöra när vi kommer fram om han vill följa med in. Men han vägrade så jag fick ta det själv med läraren.
Tyvärr var eftermiddagen och kvällen kaotisk här hemma med rejäla explosioner. Jag åkte iväg sen efter nån timme så mannen fick ta resterna, det var riktigt skönt att åka iväg....
Men åter till utv.samtalet: Vi gick igenom resultaten av de nationella proven. Där var väl inga överraskningar för mig, man känner ju sin son... En sak jag reagerade på var en sak som läraren sa att han knappt var godkänd på nu, men kommer inte att bli godkänd längre fram om han inte utvecklar sig. Det är när han skriver en uppsats eller berättelse, då kan han inte lägga till några egna reflektioner eller egna tankar. Det blir liksom mera som fakta. MEN - det är väl så en som har asperger fungerar!? Måste det inte till en speciell målsättning av något slag om man är funktionshindrad? Man kan ju omöjligt ha samma mål i idrott för en rullstolsburen!? Jag tycker detta är samma sak fast det gäller andra ämnen och annat funktionshinder....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar