Sjukstuga

Vi tog oss hem från Stockholm igår, men sen small det till... Det är rena rama sjukstugan här just nu och det är nog år och dar sen jag var så här dålig. Hoppas förstås att det ska vara snabbt övergående. Återkommer....

Allt strul på en gång

Alltså... det är ett riktigt under att vi hänger ihop fortfarande! Efter den senaste tidens turbulens är vi rätt slut både mannen och jag och jag vet knappt vad jag heter. Jag är en aning rörig i huvet så jag vet inte om jag får ihop ett ordentligt inlägg ens. Mitt i allt kaos hemma med avbrott för Turbo i skollägenheten som också ställer till oro för honom, och allt kaos med internetproblem och påföljande många utbrott, så blev det annat strul med assistenterna hemma. Alla gör verkligen vad de kan, men sjukdom efter sjukdom gjorde det riktigt svårt för oss alla nu. Och vi är sårbara nu när vi är så få i gruppen av assistenter.

 

Det löser sig ju för det mesta, men denna gången var det extra pirrigt och viktigt att det löste sig. Jag och mannen hade bokat en tvådagars kurs i huvudstaden och det är en apparat för att få allt att gå ihop sig när vi ska iväg på det sättet. Kursen var viktig och inget vi kunde ställa in hur som helst. Men visst är det konstigt att allt märkligt som kan inträffa, inträffar just vid såna kritiska tillfällen?

Den som skulle tagit ett nattpass hemma gick och blev sjukskriven lagom till detta. Usch, inget vi önskade honom.... Vi försöker på alla sätt att pussla och dagen innan vi ska åka så går vår sista nödlösning och lägger sig i hög feber! Nä, det går inte att jobba med Turbo när man har hög feber, speciellt inte nu när han är inne i en period med mycket utbrott - då behöver man verkligen vara på topp!

Så vad gör vi då? Ja, jag fick sätta mig på tåget ensam igår och åka till Stockholm. Mannen fick ta kvällen och natten hemma med Turbo. De hade haft en härlig och mysig kväll så det var det inget fel på. Assistent Nisse ställde upp kanonfint och gick på ett mycket tidigt morgonpass i morse med Turbo - tidigare än tidigast! Mannen hade bokat en ny biljett på ett tåg som gick rätt tidigt hemifrån. Allt för att missa så lite som möjligt på den viktiga kursen.

Så idag har vi suttit hela långa dagen i en intensiv kurs i ett ganska invecklat ämne. Det visar sig sen när vi kommer hem hur mycket som fastnat i min kaosaktiga hjärna. Det är som sagt ett under att man hänger ihop så här långt. Men vet ni, efter kursen hann vi med att träffa vårt underbara barnbarn också! Härligt!

Nu blir det snart sova för att orka igång i morrn bitti igen!

Men innan dess måste jag rikta ett stort tack till assistenterna Nisse, Erik och Kent som verkligen pusslat och gjort det bästa av de här dagarna! Vad skulle vi göra utan er!?

Kram, kram!

 

Skickat via Blogsy

Många motgångar....

Sitter här mitt i natten hos Turbo igen. Segt och tröttsamt! Andra natten i rad som Turbo behöver mig. Ikväll har det blivit en massa motgångar, ja de haglar över honom och det är inte alls roligt just nu. Utbrotten avlöser varandra och det suger...
Stoppar inlägget här och nu eftersom det bara blir ett långt och tråkigt inlägg annars.
Kram!

Möte med stopp

Lugn är väl det minsta man kan säga att jag är efter den här veckan. Det är mycket nu och det var väl tvärt emot vad jag hade planerat med. Men sånt kan man ju inte styra. Blir det kaos så är det bara att ta.

Pusslet med assistansschemat för nästa vecka fortsätter. Vi närmar oss en lösning. Men det är förstås ett stressmoment att inte ha allt fixat förrän i sista minuten. Is i magen....

Sen var det ju det där med skollägenheten och utbrott där pga störande moment. Vi trodde verkligen att den där lägenheten skulle fungera för det är ett lugnt läge, men omständigheter gjorde att det blev en helt annan bild av det hela.
Igår hade vi möte med skolledning och diverse andra personer inom kommunledningen. Där satte vi stopp för fortsatt vistelse för Turbo i skollägenheten. Han mår så pass dåligt så vi kan inte fortsätta driva detta utan får tänka på honom i första hand.

Tyvärr har man ingen annan lämplig lokal just nu till Turbo. Därför får vi ha honom hemma framöver. Inte alls optimalt för hans del. Jag är rädd för att vi då hamnar i ett läge då Turbo vägrar gå utanför hemmets väggar om denna lösning blir långvarig. Men hellre att han får sitta hemma än att tvinga honom att vara på ett ställe där han inte klarar att vara. Han har signalerat länge nog nu att han inte fixar det stället så det är hög tid att vi lyssnar på honom innan han sjunker för djupt.

Alla som var med på mötet är förstående och vill verkligen ordna allt så det passar Turbo. Vi har inget att klaga på där. Det som är problemet är att hitta något lämpligt ställe som passar Turbo. Nu har vi provat lägenhet och alla inser nog att det inte går. Vi får se vad som händer härnäst.
För att han inte ska komma ifrån undervisningen så erbjöds hemundervisning på stört. Vi hoppas att Turbo ska acceptera detta när han landat i det nya, det blir ju ett nytt moment och det kan kännas konstigt för honom. Vi får se....bara att hoppas på det bästa!

Torsdagen blev jobbig med utbrottet i lägenheten som jag skrev om tidigare. Jag fick ägna en hel del tid åt honom den dagen för att mota bort utbrott sen. Fredagen bestod av jobb och möte med skolledning m fl och när jag kom hem från jobbet på kvällen var jag ordentligt trött. Jag ville bara slänga mig i soffan och slappa! Men vad tror ni händer?? Jo, utbrott förstås och vi fick sopa glassplitter en stund på kvällen sen. Inte alls vad någon av oss var upplagda för. Så när vi äntligen fick lägga huvet på kudden så var jag mer än slut.

Jag bestämde mig för att dra iväg med kameran under lördagen. Försöka koppla bort ALLT och lite till. Assistent Erik jobbade hela dan med Turbo och mannen behövde jobba. Alltså hade jag ingen tid att passa - SKÖÖNT!! Som jag skrev i inlägget igår så glömde jag tid och rum. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva hur jag njöt av att helt gå in i fotandet och inte tänka på något annat! Det där var en ventil som hette duga. Jag var förvånad själv över hur glad och nöjd jag var när jag kom hem på kvällen. Att en kamera kan göra sån nytta för en överbelastad hjärna!?! Samtliga bilder från dagens inlägg är från fotorundan igår. Ni kan bara ana hur jag njöt!

Glad och nöjd landade jag hemma, men lugnet varade inte så länge utan det blev utbrott igen från Turbos sida. Där gick mycket av den energi jag laddat på dagen, men det var väl ändå tur att jag hade laddat....

Nu tar vi sats för en ny vecka. Den veckan skulle jag gärna spola fram och hoppa över....
Kram på er ♥

Jag, kameran och bilen

Idag fick det bli en dag med bara mig och kameran, ensam i bilen på en låååång och härlig fotonad! Jag glömde tid och rum, men det var en nödvändighet att ha en dag då jag inte behövde ha en endaste tid att passa. Veckan som gått har inte varit rolig, så jag var tvungen att skärma av mig lite. Ingen kan nog ana hur många timmar jag kan vara ute med kameran och helt glömma omvärlden. De enda jag hade kontakt med (via telefon) under min fotofärd var mannen och "lillebror", resten var jag helt öde med bästa sällskapet - kameran. Såååå häääärlig dag, trots regn och rusk!!

Rapport om veckan kommer förhoppningsvis i nästa inlägg.

Kram, kram!

 

Skickat via Blogsy

En enkel till Bahamas?

Om nu förra inlägget gick från dur till moll så blir dagens inlägg bara i moll, skulle jag tro. Det är en sån där riktig pestdag idag! Radera och glöm, ungefär! En enkel till Bahamas, var min tanke under dagen!

11 000 meter upp i luften - på väg låååångt bort!

Jag gick och la mig med en känsla i kroppen igår kväll, som var helt olugn. Jag hade en massa tankar och bryderier om nästa vecka som är en annorlunda vecka. Tyvärr har vi inte fått ihop assistanspusslet och vet inte alls hur vi ska lösa situationen. Lite småpanik så där, men andas djupt är väl det som gäller.
Försökte sova på det och vakna upp och se klart på situationen och försöka tro att det ändå ska lösa sig på något sätt. Tänk positivt, fick bli min uppgift idag!

Hur tror ni det gick att tänka positivt då? Jag kan väl säga så här att jag blev abrupt avbruten innan lunch. Utbrott från Turbo i skollägenheten!! Utryckning från mig fick det bli och sen kom utbrotten slag i slag. Ljud i trappuppgången var det som utlöste det hela. Tyvärr är det så med Turbo att såna här "vardagliga" saker som stör honom, är inget han lär sig leva med. Har han svårighet med ljud så är det inget han kan vänja sig vid. Ett måste är att man anpassar miljön runt honom, annars kommer utbrotten på löpande band - tyvärr!

Nu måste vi backa rejält på vissa grejer runt Turbo. Jag fick en magkänsla för ett par veckor sen om att en depression kan vara i antågande hos honom. Enda gången han haft tendenser till det tidigare, var för några år sen när han blev helt felbemött under ett par veckor av personal som inte visste bättre. Depressionen försvann direkt när felbemötandet upphörde. I vanliga fall är Turbo en glad och positiv grabb, så när jag ser de här tendenserna så stannar jag upp och tänker efter ordentligt om att något är rejält fel.

Jag skriver inte mer om detta i dagens inlägg, utan inväntar ett möte vi ska ha med kommunledning i morgon. Avvaktar och ser vad det mötet leder till.


Suck! Det var ju den här veckan jag hade bestämt att inget skulle få störa det lugn och ro jag skulle ha omkring mig. Vila, samla ihop lite krafter m m som jag vet kommer att behövas under nästa vecka som är lite smått kaotisk. Men så gick det med den fina planeringen. Turbo kommer alltid i första hand och det är bara att lägga sitt eget mående åt sidan och ta hand om honom när han behöver det - alltid!

Och förresten, det finns positiva saker även nu, och det är våra fina assistenter och Kent, som försöker och försöker så gott de kan för att förbättra läget som råder! Tack för att ni finns och gör allt ni kan för oss och Turbo!! Ni är guld värda!

Nähä, nu får det bli vila och försöka ladda inför en ny dag i morgon!
Kram på er ♥

Från dur till moll

Jag börjar det här inlägget i dur, så får vi se om det slutar i moll... Den senaste tiden har jag känt att jag äntligen börjar komma in i bättre rutiner i o m att bygget är klart och vi kan börja vara hemma mer. Det känns som jag börjar komma ikapp mig själv lite. Rutinerna har börjat sätta sig och jag har kunnat vara hemma någon dag i veckan och vara för mig själv. En dag för återhämtning och även en dag att beta av att-göra-listan som alltid finns.

Vi har också fått andra rutiner på mornarna och de har löpt på sen sommarlovet slutade. Assistenterna har numera tagit över mitt morgonpass med Turbo. Vilken härlig avlastning, för mornarna har varit slitsamma! Det är guld värt för mig att slippa den pressen. Tyvärr protesterar Turbo just nu ang detta, men vi ska se om det inte går att ändra några detaljer för att få det att fungera även framöver med assistenterna. Jag vill inte tillbaka till de rutiner vi hade tidigare då jag skötte allt på morgonen. Den där avlastningen behöver jag så väl.

På tal om avlastning så hade jag precis fått upp hoppet om att min sjukdom kanske skulle stannat av.... MEN igår när jag och mannen gymmade ihop så märkte han en ny grej på mig.... Det kan innebära en ny fas, men jag slår bort tanken och försöker förtränga och tänka positivt, trots den upptäckten. Vi får se vad som händer...

Det blev som jag trodde, det blir ett avslut i moll här på bloggen ikväll. Tyvärr har vår fina assistansgrupp gått från fyra till två på kort tid - iaf tillfälligtvis (och jag räknar då bort Kent som inte finns tillgänglig i veckorna längre). Jag fick besked idag från en av assistenterna, att det blir ett uppehåll på ett tag.... suuuurt på flera sätt!! :( Nu är det sårbart och det här var väl inte vad någon part behövde! Jag slog en pling till Kent och ventilerade läget och det är klart att vi alla blev lite chockade över den nya situationen. Men, men, vi slår våra kloka huvuden ihop med Kent så ska det säkert lösa sig, tids nog. En lite kritisk vecka blir det nästa vecka, men även den hoppas vi ska lösa sig....

Ha en go nattsömn alla fina läsare! Kram på er ♥

Ps. Älskar era kommentarer - tack! och ett extra tack går till Lena P - vad glad jag blev!