Äventyret fortsätter

Äventyret går vidare och det är helt fantastiskt att få uppleva det som händer nu! Jag skulle ju rapportera om hur det går och här kommer det i lite korta drag med en del bilder. 

Efter att Turbo och Kent landat i Stockholm på tisdagen och de hunnit ta sig in till stan och fått lite käk i sig, så träffade jag och mannen dem i en gatukorsning så vi fick kramas lite och säga hej. Jag och mannen hade alltså tagit bilen till Stockholm så vi finns som en liten back-up om det av någon anledning skulle behövas. Efter kram och hej och några meningar, så skildes vi åt - det kändes lugnast för Turbo att få vara ensam med Kent utan att ha extra många vuxna omkring sig. 

På onsdagen blev det lite håll-i-gång på olika håll. Kent och Turbo åkte iväg till Kaknästornet på fm. Turbo ville gärna visa stället för Kent. 😊 Efter Kaknästornet mötte mannen upp dem för att gå på Skansen alla tre. 

Under tiden drog jag iväg ensam en bra bit för att stråla samman med några andra mammor i liknande sits som jag. Vi är några tjejer i diagnoslandet som försöker träffas emellanåt, men det är inte helt lätt att vi lyckas komma loss alla samtidigt när vi lever de liv vi lever. Men i onsdags fick vi till det! Underbart! Tack go'tjejer för tjöt, kramar, pussar och skratt! 💕

När jag sen kom tillbaka till storstan så strålade vi samman alla fyra - Turbo, Kent, mannen och jag. Turbo ville spela snooker med mannen och jag och Kent skulle titta på. Här lyser gamla invanda rutiner igenom. När mannen och Turbo åker till Stockholm på egen hand så är det tradition att de spelar snooker. Därav ville han spela med sin pappa även denna gången. 😊

Efter matchen (som f ö vanns av Turbo! 🏆👍), var Turbo med på noterna att vi skulle sätta oss alla fyra nånstans där det gick att få något i sig. Vissa av oss var väääääldigt hungriga vid det laget. Där satt vi en bra stund och hade trevligt, men naturligtvis anpassade vi allt efter Turbos behov. Detta är hans resa. Här är en till bild som osuddad visar en äkta glädje mellan dessa båda killar. 

Vi skildes åt efter det där myset, och träffades igen på torsdagen (igår) för att kika upp till Charlie och hans familj. Här är det extra ansträngande för Turbo när det blir så många och dessutom nytillskott och småbarn runt honom. Men allt gick såååå bra! Turbo hade förstås Rubik's kub med sig som han tog fram vid behov. 

Sen tog vi en paus från varandra under några timmar så Turbo fick vila sig från alla intryck. Han och Kent vilade sig lite på hotellrummet och jag och mannen drog iväg på vårt håll. 

Jag, mannen, Kent, Turbo, vår äldste son Charlie och hans tvååring, strålade samman igen på em för att äta lite tillsammans. Här var jag lite orolig för hur det skulle vara med orken för Turbo efter allt han varit med om de senaste dygnen. Men med anpassning igen, så funkade det jättebra! 

Det var den dagen också. Vid en tunnelbanestation så skildes vi åt med lite kramar efter en mycket lyckad dag. Det var dags för Turbo och Kent att vara ensamma resten av kvällen för att samla lite välbehövlig energi. 

Men oj, vilken resa detta är! Nu är det bara resten kvar.... Mera tankar och reflektioner kommer här sen från mig, men jag kan väl iaf säga så mycket som att "Vilket enormt MEGAJOBB Kent gör med Turbo dessa dygn!" Och som mannen sa igår kväll, att Kent är ett unikum för Turbo. Men som sagt - än är det lite kvar....

Kram! ❤️