söndag 29 maj 2016

Överlever....

Usch, vad dumt det blir när jag gör ett sånt här avbrott i bloggandet. Det händer en del på en vecka så när jag ska skriva igen så vet jag inte var jag ska börja. Men jag får försöka bena ut allt så gott jag kan....

Förra lördagen kom alltså mina grabbar (mannen och Turbo) hem igen från sin lilla tripp bort från hemmet. Byte av ett förnsters plats här hemma gjorde att de gav sig iväg. Med facit i handen så skulle det ha varit omöjligt att ha Turbo hemma i det stöket som blev, för det var verkligen stökigt under några dygn! En stor eloge till mannen som fixade Turbo ensam under två dygn - det är inget lätt jobb att ligga steget före hela tiden och vara ensam med den biten!

Väl hemma igen så märkte jag förstås hur trött mannen var. Tanken var att jag skulle ta över assisterandet ensam, rätt tidigt på kvällen så han fick välbehövlig vila. Men vi hann aldrig så långt innan det small. Eller.... vi blev nog fördröjda redan innan, för det small rätt sent på kvällen. Mannen tappade koncentrationen för ett ögonblick och då tände Turbo till och ett rejält utbrott var ett faktum. Det fick ju tyvärr ordentliga konsekvenser och jag fick rejäla skärskador i handen.



Nu är det så att Turbo inte gav sig på mig i sitt utbrott, utan det var jag som var i vägen när han kastade grejer. Två skålar som var tillverkade av rätt tjockt glas. kastade han med stor kraft i golvet. Antagligen studsade det upp bitar som träffade min hand och skar rätt djupt på iaf ett ställe. Ingen av oss förstod något förrän jag såg att det droppade en massa blod ner på golvet.

Ojdå! Hur gör man nu då?? Troligtvis skulle det behöva sys, men det är inte så lätt att ge sig iväg hemifrån i vår situation. Någon måste in och ta hand om Turbo isf och det kan inte vara vem som helst och inte så plötsligt. De flesta av våra assistenter bor väldigt långt bort från oss, men den jag tänkte först på var Kent, men han var ännu längre bort under kvällen och hade väl tagit nån öl kanske. Äsch, jag överlever! Vi tejpade ihop såren så gott vi kunde och så fick det bli högläge. Och stackars mannen fick städa en hel massa.....



Nu har det varit flera såna här rejäla utbrott de senaste veckorna som fått en del konsekvenser och det känns förstås mindre bra. Under veckan när Kent kikade in till oss så diskuterade vi detta tunga ämne lite grand. Han gav oss nåt spontant råd som vi ska fundera på. Så skönt att kunna diskutera sånt här med erfaren personal runt Turbo och få lite andra vinklingar och lösningar på det än vi själva tänkt på. Mer om det senare när vi diskuterat saken ännu mer.

Ja, det var en tung ingång på veckan, med handen i paket och förstås lite ont. Och på tisdag morgon kom ett telefonsamtal från "lillebror", och då kände jag att jag behövde lägga mitt krut på honom i stället för på mig själv. Vi hade ett tufft maratonsnack.... Men även om det var ett tufft, svårt och jobbigt snack med otroligt raka rör, så var det sååå värt att ta sig igenom det - och jag gör det igen om det behövs! Än en gång... jag överlever! Men senare under veckan var jag tvungen att ta tag i mig själv och fick ventilerat det med både mannen och "lillebror", så nu är jag på banan igen.



Tyvärr blev/blir det också lite streck i räkningen när det gäller avlastning på ett par olika håll. Ett pass var igår, där vi försökt få assistans här hemma, men som inte gick i lås. Jag och mannen hade behövt åka iväg tillsammans igår em, men jag fick åka ensam och det gick ju det med.
Ett pass på korttids som ligger strax framför oss, är det också strul med. Men vi ska inte klaga - korttids har fungerat otroligt bra under alla år. Jag tror det hänt en enda gång tidigare att vi fått plocka hem Turbo under nåt dygn pga personalbrist. Men visst behöver vi så väl de där dygnen, men vi ska väl överleva denna gången ändå hoppas jag.

Mer har hänt.... men återkommer i nästa inlägg så slipper det bli så långt här idag.

Kram på er ♥

3 kommentarer:

strutgumman sa...

Skickar massa ♡ till er!

♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡♡

Nina sa...

Kramen om! <3
*saknar*

Annelie L sa...

Älskade vän vad du måste orka med och ändå veta att du måste orka ännu mera för att att vardagen ska gå ihop. Du och din man är fantastiska, helt underbara föräldrar. Stor kram och massor av styrkekärlek till er.