Tack och adjö...

....hade jag tänkt skriva här idag. Min tanke i morse var att jag ska låta den här bloggen gå i graven. Men jag vet faktiskt inte. Jag har väldigt svårt för att bestämma mig. Jag har nog en hel del separationsångest. Så nu tänker jag iaf lägga ut en del bilder som får sammanfatta sommaren som gått, för mitt eget kom ihågs skull. 

Jag och mannen hade bröllopsdag i maj och vi firade den en vecka senare tillsammans med ett härligt par som firar samma dag som oss. Det var en underbar em/kväll/halv natt. Mycket tack vare att ”Kent” ställde upp och hälpte till med att vara blomsterbud, chaufför, golvläggare, back up för Turbo i fall av kris med korttids m m. 

Här framgår att vi under sommaren äntligen renoverat vårt vardagsrum. Efter alla utbrott genom åren så var det verkligen välbehövligt. Men det innebar också att Turbo fick ta ställning till hur vi skulle göra med pianot som bara stått ivägen. Svårt för honom med förändringar, även om han numera är mestadelen av sin tid inne hos sig. Han beslutade ändå att vi på något sätt skulle försöka få plats med det i hans lilla lya. Och så blev det, men tungt och svårt var det. 

I stället för ett stort och ”fult” piano, så blev det en myshörna!

Tidigt under sommaren kom jag och mannen ut på en fotorunda, där jag äntligen fick visa mitt favoritödehus. Det är sååå charmigt! Typ Hans & Greta. 😊 

För två år sen, tog jag upp min gamla hobby igen. En hobby som legat i träda pga att all tid och ork gått åt i familjen. Nu när Turbo har sin egen lya (ihop med vårt hus), så känns det liiiite lättare. Det är en hobby som jag mår bra av, så nu har jag hamnat i ”hoyaträsket” igen. Härligt! SOM jag hade längtat till hoyaträffen som anordnades tidigt på sommaren. Den gav verkligen mycket energi av olika orsaker. Tack, underbara människor! 💕

Veckan efter var det dags för ännu en energikick. Resan styrde till södra Sverige. Det var in i det längsta, oklart om vi skulle komma iväg öht. Detta pga personalbrist på korttids. Inte många som kan jobba med Turbo, tyvärr.... Mannen hade erbjudit sig att stanna hemma med Turbo om det inte ordnade sig, så jag och en vän kom iväg tillsammans. Nu löste det sig så vi kunde åka allihop. Mmm... underbara dagar! ❤️

I början på juli blev vi så äntligen med två bilar, efter en evighetsväntan. Det har varit kärvt med enbart en bil i den här familjen, kan jag säga. Att vara ensam hemma med Turbo utan tillgång till bil, är nästan omöjligt. När han behöver bryta och rensa hjärnan, så är det en biltur som gäller. Det har inneburit många extra resor fram och tillbaka till jobbet för att få hem bilen och för att sen skjutsa tillbaka den som ska vara på jobbet medan Turbo åker en sväng med den andra. Men nu blev livet liiite enklare iaf. 

Nu stoppar jag skrivandet för just nu. Det här var en del av sommaren och förhoppningsvis kommer resten inom kort. Sen hoppas jag eg på att det ska bli lättare för mig att komma igång med skrivandet igen. För jag gillar ju det, men vi får se.. 

Kram till er som kikar in. 💕