Minns inte när jag var så dålig sist, helt groggy faktiskt. Nu är jag på benen men har fortfarande fruktansvärt ont i bröstet. Har antagligen hostat sönder nåt, men jag är iaf piggare och det går åt rätt håll.
Antagligen har jag bråkat för mycket med kroppen med lite olika behandlingar så den tålde inte de här smittorna som tydligen rört sig runt mig, därför åkte även jag på det den här omgången.
Jag har kommit rejält efter på jobbet så den här veckan har jag ägnat mig åt att ta ikapp det värsta. Kunder skriker efter besked, papperen hopar sig, mailen släpar m m. men nu är jag snart på banan igen.
"Resan" med "lillebror" har fortsatt, trots min kravlighet, för det blir ingen paus i den "resan". I måndags hade vi ett mycket viktigt och avgörande möte och ytterligare ett stort steg togs i tisdags. Ganska exakt ett halvår har vi kämpat innan det här första kapitlet är avslutat, för nu tror jag det är avslutat - bara en liten detalj kvar att fixa nästa vecka. Sen kan ett långt kapitel två börja. Det ska förhoppningsvis bli smärtfriare. Med facit i handen så tror jag inte jag skulle rekommendera någon att påbörja en sån här "resa". Mycket slit och många tårar har det varit och jag hoppas vi slipper det under kapitel två. Men oj, vad sammansvetsade vi blivit. Haha, att vi är sams fortfarande visar att vi klarar det mesta efter det här. Det blir nog bra det här.
Som ni ser har jag fortfarande mycket fokus på detta, men nu ska det förhoppningsvis lätta när vi kommit i hamn med första intensiva delen (som varit under ett halvår - helt ofattbart vilken vändning det tagit).
Och Turbo då? Ja, det flyter på. Nästa vecka ska vi återgå till de gamla vanliga rutinerna på korttids igen. Nu har vi haft en del dygn lagda hemma som assistans, men fr o m nästa veckan ska allt vara förlagt till korttids och under kommunens regi igen. Turbo har varit delaktig i vissa beslut och fått vara med och avgjort hur det ska se ut. Vi hoppas verkligen att det ska fungera igen. Jag och mannen behöver den avlastningen och Turbo behöver miljöombyte. Vi får se hur det går, men vi hoppas förstås på det bästa.
Efter att jag legat sjuk så pass länge så längtar jag ut på en heldag med kameran. Än har jag varken hunnit eller vågat. Det är lite för kallt för att jag ska våga ge mig ut, men jag har en liten plan om en dag då det förhoppningsvis blir av. Skulle behöva rensa hjärnan med hjälp av kameran.
Är det någon som undrat varför jag inte varit synlig så förstår ni kanske nu... 😉
Nu är det iaf fredag och jag hoppas ni alla får en fin helg! Kram på er 💗
