Spännande på flera plan

Dagarna går här och jag hinner inte med alls. Men jag överlever. Allergier, nässelfeber och sjukdom - men jag känner mig ändå rätt pigg och glad för tillfället, trots allt, även om jag är väldigt trött emellanåt - hur konstigt lät inte det där?!? Ibland tror jag det är nåt fel på mig... 😏  Det får vara hur det vill med det, men just nu är humöret på topp iaf!

Humöret kan förstås dyka när som helst, men förtränger det där. Vi har än inte fått något besked från högsta chefen på korttids om en ev lösning eller om det inte blir någon lösning... Så än lever vi på hoppet och vågar inte tänka tanken om hur det blir utan korttids från nu. Vi har hittills haft en provisorisk lösning, men nu är det stopp för den också. Det återstår att se vilket besked vi får. Antingen fungerar vi som familj framöver också, eller så kraschar vi..... Visst är livet spännande!? Hur det här har påverkat Turbo ska jag berätta när vi fått beskedet.

Förra veckan hade vi möte med samtliga assistenter, ett möte som var värdefullt. Alltid kommer det upp något som är viktigt att diskutera eller fundera på. Av en händelse så berättar en av assistenterna en grej som vi som är lite mer erfarna med Turbo, förstår vad han menar med detta. När man är ny kopplar man inte så lätt ihop vissa beteenden med den verkliga orsaken. Så bra det är när vi alla kan lära av varandra!

Jag, mannen och Kent hade ett litet eget eftermöte med anledning av det där sms:et jag fick av Turbo som jag skrev om sist i ett tidigare inlägg.

I fredags reste mannen på egen hand till den stora huvudstaden, och lämnade mig och Turbo hemma. Det gick ingen nöd på någon av oss, så det var lugnt. Mannen skulle dit och spela SM i Othello. Den ni! Men det är inte så stort som det låter, men kul för mannen att komma iväg. Han var/är väldigt sliten och behövde koppla bort ett par dagar så det var väl lägligt att tävlingen kom nu. Det är vår äldste son Charlie som "lurat" in mannen på det där intresset. Kul för dem att ha det intresset ihop och båda var förstås med och spelade.

En extern assistent jobbade med Turbo till sent på fredagskvällen, så jag fick jobba klart iaf. Sen under lördagen var Kent här hos Turbo hela långa dagen. Då passade jag på att ta mig en liten fotorunda och kopplade bort tid och rum under ett par timmar. Jag var rätt slut efter allt som varit. Lite jobb hann jag också med, men det var förstås inte lika kul.


När Kent gått av sitt pass så kom jag hem med lite hämtmat från pizzerian. Vi hade planerat i förväg och förberett Turbo på att vi skulle äta tillsammans innan Kent åkte hem till sitt.

Vi hade lite att diskutera..... det handlade om det där sms:et (igen). Vi behövde prata med Turbo om det och jag var förstås lite spänd på hur det skulle avlöpa. Turbo kan lätt känna sig trängd när man sitter så där och pratar och det blir riktat mot honom. Men det gick fantastiskt bra! (Ser ni kuberna på bilden - kuberna är Turbos trygghet.)

Snacket anpassades och vi tog det lite pö om pö. Vi satt faktiskt 1,5 timme vid bordet alla tre! Inte dåligt! Kent är suveränt duktig och återigen så förundras jag över den kunskap om autism som han sitter inne med! I det här läget kändes det otroligt tryggt att kunna vältra över situationen på honom. Han kan autismen och han känner Turbo mycket väl - allt detta behövdes under snacket i lördags, för det är ett mycket speciellt sms. Vi ska jobba vidare med detta och jag kommer att avslöja vad det handlar om, längre fram. Som det ser ut nu så ska vi ta ett steg till under morgondagen. Spännande att se vilken vändning det tar....!

Kram på er 💗