Helg med foton och ritprat

Helgen kom och jag letade efter det rätta tillfället att ritprata med Turbo. Hittar man inte rätt tillfälle så är det ingen idé att ens försöka. Lördagen gick och något bra läge blev det inte. Jag och Turbo var ändå ute och åkte en runda med bilen, men det passade inte då heller. Men den rundan gjorde mig ändå glad - Turbo visade ett litet intresse av att börja fota! Det började med att han satt och kollade på min kamera och tog nåt foto med den hemma i fåtöljen.

Så innan vi åkte, letade jag på min gamla kamera som det eg inte är nåt fel på, laddade upp den och gav den till Turbo. Han pillade lite med den och vi drog iväg på en tur.
Nu blev det inte så mycket med hans fotande, men han satt och undersökte lite olika inställningar och vi snackade lite om det. Kul att han iaf hanterade kameran - det är ändå en början. ☺  👍

När söndagen kom så kände jag att det var tvunget att få till ett ritsamtal. Det gick inte att fortsätta med vardagen annars. Vi måste få veta vad som oroar Turbo.
Och kan ni tänka er - jag hittade rätt tillfälle och jag nådde honom. Det blev ett riktigt bra snack oss emellan och det går inte att beskriva vilken lycka jag känner när det blir så där bra. Han öppnade sig och tog sig tid att diskutera olika saker tills vi vridit färdigt på olika lösningar.

Efter de utbrott vi haft under en veckas tid och vissa utbrott varit förskräckliga, så kände jag att det får inte fortsätta så här - Turbo mår verkligen inte bra. Efter det jag fick fram, så tänker vi nu backa ordentligt på ett plan och börja om från början. Vi tar det säkra före det osäkra, få se om det hjälper. Men Turbo är med på noterna och förstår hur jag tänker och det känns jätteskönt.

Nu har vi haft utomstående assistent här idag tills tidiga kvällen, men nu läggs resten av veckans dagtidspass på mig. Vi ser ingen annan utväg just nu, så så får det bli. Inte alls optimalt när man har ett annat jobb att sköta också och jag till på köpet skulle behöva varva ner kroppen. Men för mig kommer alltid Turbo och hans mående i första hand. Så är det bara! Mannen hade förstås varit hemma nån dag om han kunde, men det går tyvärr inte för jobbets skull som det ser ut nu iaf.

Då kommer jag utsökt in på min sjukdom som jag nästan gett upp om att den kommer att vända till det bättre. Just nu känner jag mig ändå glad och uppåt, så jag tar dagen som den kommer. I lördags när jag och Turbo var ute, så trodde jag att han skulle märka av min sjukdom. Det var ett under att han inte gjorde det! Och det var när jag absolut skulle ta denna bilden som jag höll på att bli avslöjad....

Haha, fråga mig inte vad det föreställer. 😁 Skum, men charmig byggnad som har en stoooor sten som bakvägg. (Klicka på bilden så ser ni den i större och tydligare format.) Måste åka tillbaka dit nån gång när jag inte har Turbo med mig, för han gillar inte när man stannar här och var och fotar och absolut inte så länge som jag vill fota.

Om det nu är någon som undrar varför jag mörkar min sjukdom inför Turbo, så beror det på att jag fortfarande inte vet hur jag ska förklara varför jag fått den. För mig är den orsakad av inre, psykisk stress och hur förklarar man en sån sak för Turbo? Ja, jag har fortfarande ingen aning. Vill absolut inte få igång hans tankar så han får skuldkänslor av det. Detta måste vi undvika till varje pris!

Nähä, nu ska jag ta sats för resten av veckan som inte kommer att bli lik någon annan vecka eftersom jag har dagpassen. Men vi tar en dag i taget så ska det säkert gå bra.

Kram på er 💗

Ritprat?

Bland det sista jag skrev i mitt förra inlägg var att jag skulle konfrontera Turbo och försöka utröna vad som ligger och gror i honom och oroar honom hela tiden. Tyvärr funkade det inget bra alls. Jag fick inte ut något speciellt så vi står fortfarande på ruta 1. Jag, mannen och Kent har snackat mycket om tänkbara orsaker, och vänt ut och in på situationen. Men vi kommer ändå fram till att jag måste försöka psykolog-/ritprata fram orsaken med Turbo. Det är det enda rätta för att få veta om min magkänsla stämmer eller inte. Sen får vi gå vidare efter vad som kommer fram - om det nu kommer fram något.

Lite lugnare har det ändå varit sen jag skrev mitt förra inlägg. Men jag är rädd för att det blossar upp snart igen om vi inte gör något....
Den här helgen har jag beslutat att jag ska vara hemma så mycket som möjligt för att gå in för att hitta rätta tillfället att kanske ritprata med Turbo.

Ja, ja, solen skiner idag och lite vårkänslor infinner sig. Nu ska vi försöka göra det bästa av den här dagen. Och som det känns nu så kan den bli spännande! 😊

Kram på er 💗

Orosutredning

Det händer så mycket här just nu, så om jag inte skriver här nu så glömmer jag bort alla händelser. Allt kan och vill jag inte skriva ut heller, men jag ska försöka skriva så gott jag kan utan att lämna ut för mycket med hänsyn till Turbo.

I mitten på förra veckan dippade Turbo märkbart i humöret. Utbrotten avlöste varandra. Även på korttids protesterade han. Allt verkade fel och han tålde ingenting som gick emot, och så blir det när han är i obalans av någon orsak. Vi har försökt att pejla läget lite med honom, men har inte fått fram vad det är som ställer till det för honom.

För mig känns det som att det finns en bakomliggande grundorsak som gör att han tänder på allt. Under veckan som gick fick jag en liten magkänsla om en ev orsak. När jag ventilerat den med både mannen och Kent så märker jag att de inte riktigt vill tro på den orsaken. Men min magkänsla har tyvärr förstärkts de senaste dygnen. Men jag hoppas förstås att jag har fel för det är ingen "rolig" orsak.

Utbrotten har som sagt, kommit och gått varje dag den senaste veckan. Jobbigt för alla parter förstås och lite skakad blev jag efter ett speciellt utbrott i söndags kväll. Ska inte gå in på i vilken situation det inträffade, men i det läget brukar jag alltid kunna få stopp på Turbo. Tyvärr gick det inte denna gången och det gör mig väldigt bekymrad, samtidigt som jag förstår hur allvarligt och djupt oron sitter i honom. Vi måste ju omgående åtgärda det som oroar bara vi får reda på vad det är.

Skönt var det iaf att jag fick ventilera den situationen med Kent, som har rätt stor erfarenhet av autism. Intressant att höra hur han hade gjort i en liknande situation och de tankarna ska jag ta med mig ifall det skulle hända igen. Tillfälle fanns att diskutera saken eftersom han och jag hade ett möte med en tredje person igår em/kväll. Men det mötet är ett helt annat kapitel som jag kanske återkommer till en annan gång. Vi får se....

Nu ska jag ta sats och försöka konfrontera Turbo på ett anpassat sätt, för att försöka utröna vad som oroar honom så mycket att inget i vardagen fungerar som det ska. Jag måste få veta vad det är.... Utbrott var det in i det sista igår kväll och frågan är hur han reagerar när jag konfronterar honom ikväll.... Men som sagt, jag måste ju....

Kram på er 💗

Kaos och katastrof

Den här dagen blev inte som vi tänkt från början och därmed föll mitt planerade inlägg bort här. Lite smått kaos och katastrofläge har infunnit sig i stället för ett lugn. Det började någon gång i mitten på veckan och rann över totalt ikväll. Jag är lite smått chockad, så nu får sängen ta hand om mig och sen ser vi fram emot en ny dag i morgon - en bättre sådan, tack!

Det var allt jag får ihop ikväll. Mer kommer sen.
Kram! 💗

Möten

Här rullar veckan på. Mötena avlöser varandra. I tisdags kväll hade jag möte med Kent. Vi håller på och skriver en grej som måste finnas i assistansbolagets system. Det var ingen liten grej, men nu har vi kommit en bra bit på väg iaf och det känns skönt.

Igår kväll var det dags för nästa möte, som vi hade på assistansbolagets kontor. Chefen för bolaget, Kent, och assistenter var närvarande förutom jag och mannen, så vi var några stycken. Ett välbehövligt möte eftersom det var längesen vi träffades och vi dessutom har en ny assistent i gänget. Det blev många ämnen vi diskuterade under kvällens gång och det var nyttigt för assistenterna att ventilera hur det bäst jobbas med Turbo i olika situationer. Duktiga killar vi har, även om de just nu är få.

Under mötets gång kom det upp flera förslag på killar som ev kan bli aktuella att jobba med Turbo framöver. Nästa vecka ska vi kolla upp någon av dem och jag tycker det ser riktigt spännande ut. Vi hoppas förstås att det ska vara nåt riktigt bra ämne till Turbo!

Efter mötet kände jag mig tvungen att ta två av personerna åt sidan för ett eget litet möte. En ganska stor grej har gnagt i mig under en längre tid och när jag tar upp det med dem en och en, så får jag olika svar. För mig går det inte ihop – en händelse kan inte ha varit på två heeelt olika sätt.
För att reda ut hur sanningen egentligen är, så såg jag ingen annan utväg än att konfrontera dem båda samtidigt. För mig funkar det inte att gå runt och ana att en av dem ev kommer med osanning. Lika bra att reda ut hur det eg ligger till.

Svaren jag fick är bara att acceptera, även om det är ett tråkigt och onödigt läge som hade gått att undvika.
Det var förstås tufft att göra detta, speciellt som en av dem är en mycket nära vän till mig. Men även nära vänner utsätter jag tydligen för plötsliga konfrontationer om det skulle behövas, även om vi vet exakt var vi har varann och vi känner varann utan och innan. Nu reddes allt ut tillsammans alla tre och jag fick veta varför det blev som det blev och hur saker och ting gick till och vad som är sanningen bakom det hela……

Och jodå, vi gav varandra en kram alla tre efteråt så vi går vidare. Bara att gilla ett tråkigt läge som blev för ett bra tag sen, även om det känns surt. Det är tyvärr inget som går att göra ogjort.
Inga hard feelings mellan oss tre efter det där lilla mötet. Den ena pratade jag en lång stund med i telefon igår senare på kvällen, och den andra har jag haft sms-kontakt med idag, så allt är i sin ordning.
Så – nu ska jag försöka skaka av mig detta en gång för alla även om det inte är lätt pga vad slutresultatet blivit av det hela. Hade allt varit rätt och riktigt så hade vår situation sett helt annorlunda ut idag,...

När jag och mannen kommit hem på kvällen efter mötet så strulade det på korttids. Turbo fick mycket riktigt också ett utbrott där. Jag hade kontakt med både honom och personalen, men det löste sig till slut och lugnade nog ner sig för jag hörde inget mer sen. Bäst för alla parter att slippa avbryta vistelsen och hämta hem Turbo. Skönt när det ordnar sig.

Kram 💗

Vilken helg!!

Det här inlägget skulle jag ha skrivit igår, men tiden gick till annat. Jag skyller på "lillebror" och Turbo. 😊  Det blev ett längre snack med "lillebror" än jag tänkt mig och när jag snackat färdigt så ville Turbo ut och åka en långrunda med bilen - så tiden gick.... Men det var trevligt. Turbo var på ett strålande humör hela dagen igår, från tidiga morgonen till sena kvällen. Detta trots att det blev lite kris med både att assistenten försov sig och att hans rubik´s kub försvann. Båda grejerna hade kunnat utlösa utbrott, men det gick bra när vi jobbade extra hårt för att behålla hans humör uppe.

Lite matta blev båda jag och Turbo under bilfärden. Vi kom ca en timme efter att en allvarlig trafikolycka hänt. Usch, det såg läskigt ut och jag vet att flera tyckte det som körde där ännu senare på kvällen. Hoppas innerligt att allt går bra nu....
Jag har tänkt många, många gånger på hur man skulle lösa det om jag har Turbo med mig i bilen och det skulle hända något efter vägen....

Så till helgen som gick. En fantastisk sådan! Trots att både jag och mannen var slitna och trötta innan, så tog vi emot våra helggäster. Vi hade bestämt det för ett tag sen att våra vänner skulle komma denna helgen och det var inget vi ville backa på. Men sååå mysigt och trevligt det blev!! 💕

Detta är ett par som vi var barndomskompisar med och som vi nu för nåt år sen hittade igen via facebook. De senaste åren har vi träffats en del, och speciellt när vi hälsar på äldste sonen Charlie i Stockholm. Vi har också rest till Skottland med dem förra året och vi planerar nu en ny resa tillsammans.

En stor överraskning fick vi alla på lördagen då deras dotter och man kom på spontanbesök. De bor ca 15 mil härifrån. Det roliga är att dottern är gift med en som är kompis med sönerna i den stödfamilj vi hade under många år till Turbo. Så han har träffat Turbo många gånger under de åren, men fick förstås inte träffa honom i helgen eftersom han var på korttids.

Hahaha, och tänka sig - vi fick in tulpaner i huset till slut! *host* 😂

Sen blev det "dopp i gryta" (bad i tunnan) och det är alltid lika härligt och mysigt när det är minusgrader ute. Ölen blir garanterat iskall. 😋

Det var som sagt en härlig helg, så nu har vi kunnat ta fart för denna veckan också som innehåller en del möten.

Kram på er 💗

Hittat....

.... ordentliga och stabila glas i plast. De ska väl åtminstone inte åstadkomma glassplitter, så nu hoppas vi att dessa funkar bra ihop med Turbo!

Kram, kram!

Lång dag

Även om jag var trött så var det sååå skönt att åka till gymmet ikväll och riktigt ladda ur kroppen och rensa hjärnan ordentligt efter den här långa och krävande dagen.

 

Men som tur är har jag haft mannen med mig hela långa dan så vi har haft trevligt emellan det som var inbokat. Vi hann t o m ta en sen lunch och då valde vi förstås ett mysigt ställe. Det gäller att passa på.

 

Nu är den här dan över..... 

Kram! 

Skickat via Blogsy

Spännande tider

Precis lagom att jag hunnit tänka tanken i förrgår kväll, om att det var ett tag sen Turbo hade utbrott, så kom det förstås ett. Och med glassplitter som följd. Det finns ju roligare saker att ha för sig än att ställa sig och dammsuga hela hans lägenhet när jag ändå var sen i säng på kvällen. Men det positiva är ju ändå att det inte kommit utbrott varje dag på ett tag nu. Det njuter vi av! 😊

Så fort som möjligt  måste jag ta mig tid att köpa plastglas som är hyfsade. Lindrigare städning om han kastar plastglas än såna som är gjorda av glas. Måste också klura på nåt som kan finnas att ta till för Turbo när utbrottet kommer och som är anpassat efter läget just nu. Vi får se vad jag kan komma på.... 

En spännande vecka har vi gått in i nu och i morgon väntar en del saker. Bl a ska jag på koll hos efterträdaren till den jag vänt mig till inom vården de senaste 10-15 åren. Den tidigare kände verkligen mig och min kropp utan och innan. Nu hoppas jag att efterträdaren ska vara lika bra och kunnig! Ett besök som alltså är spännande på flera olika sätt.

Tankarna börjar förstås komma – ska den nya kunna förstå hur sjukdomen kommer att avlöpa för mig – vända nu eller nån annan gång eller inte alls? Kommer jag att råka ut för det värsta scenariot eller är det omöjligt att veta? Än så länge märker jag att det fortskrider och att det blir sämre och sämre.(Förtydligar igen – jag kommer inte att dö av sjukdomen och jag kommer inte att hamna i rullstol!) 

Igår hoppade jag in på gymmet igen, efter att det har blivit lite sporadiskt de senaste två, tre veckorna. Men nu tänkte jag få ordning på tiderna igen. Jag måste försöka göra allt jag kan för att behålla mitt psyke genom den här ”sjukdomsresan” och jag inbillar mig att gymmet är ett bra sätt för mig. Igår kände jag mig urstark i psyket när jag var på gymmet, men jag vet att det kan vända från den ena dagen till en annan. Oftast känns det bra, men dippar en eller en halv dag nån gång ibland. Som tur är får jag draghjälp upp då. 👍 Ibland får jag höra från omgivningen att jag alltid är så glad, och ser jag glad ut så ÄR jag glad – det är inget som jag fejkar. Eftersom jag får hjälp upp de hittills enstaka dagar jag dippar så ser jag oftast ljust på tillvaron. 

Av en händelse läste jag en grej idag om sjukdomen och det gällde botemedel. Som eg inte finns. Det enda som fanns att göra var att skala bort sånt som stressar - nåt annat finns inte att tillgå. Det finns nämligen ingen medicin mot detta. Men, hah, lättare sagt än gjort! Det finns alltid något som ligger över en när man lever i diagnoslandet. Och hur livet än ser ut så kommer jag alltid att fortsätta kämpa för Turbos bästa!!  

Jag har svårt för att skriva vettiga inlägg här, känner jag, men detta var iaf vad som cirkulerade i mitt huvud just nu och därför kom det ut här. Hoppas ni håller tillgodo med det som blir.

Kram 💗

Nya tag, och mystik

Nämen hörrni, nu är det väl dags att jag fixar till ett ordentligt inlägg här. Dvalan kom jag ur i slutet på denna veckan, men har inte haft tid att skriva sen dess. Men nu så, gör jag ett försök att hinna med det.

I torsdags hade jag ett möte med chefen på assistansbolaget. Jag var tvungen att räta ut en del väldigt krokiga frågetecken. Är tacksam för att bossen tog sig tid att sitta ner med mig den stunden, det var t o m hennes lediga dag! När jag åkte därifrån kände jag mig, efter omständigheterna, nöjd med mötet. Alltid lika mysigt på assistansbolagets kontor och jag får säga att jag trivs där.

Bilden är dock från ett fik vi var på under helgen

Resten av veckan har gått sin gilla gång.
Lördagen kom och det var dags för Kent att assistera hela långa dagen. Det händer inte alltför ofta nuförtiden så Turbo längtar förstås till varje tillfälle. Jag fick rapporter under lördagen att de var ute och åkte en sväng. Kent är en fena på att locka ut Turbo och vi är förstås glada att han kom utanför våra väggar under dagen. Kul att se honom sitta på andra ställen än hemma.

Under tiden som vi hade utomstående assistent hos Turbo så behövde jag stilla min fotoabstinens som gjort sig påmind under veckan. Men först träffade jag och mannen lite vänner på förmiddagen innan vi drog iväg. Alltid trevligt och mysigt det med.

Fototuren blev lyckad, trots gråväder med lite duggregn emellanåt. Men vad gör väl det när man hittar lite fynd att fota?! Älskar gamla ruckel! De har en viss charm kryddade med lite mystik. Det är inte svårt att undra vad som hänt och vilken historia som finns bakom detta!

Flera mysiga objekt hittade vi:

En avkopplande dag blev det och jag njuter som vanligt när jag har kameran i handen ute på äventyr. Det är mitt sätt att koppla av och rensa hjärnan och återhämta mig.
En stor eloge till min kära man ♥ som snällt följer med på mina fotorundor med tillhörande upptåg. Det blir otaliga stopp där jag bara måste ut och klättra lite och lufta kameran....

Nu ser jag fram emot veckan som börjar i morgon - en spännande vecka!
Kram på er 💗