Många tankar var det som bubblade i mig igår, men jag backar till måndagskvällen här först, för det var där det eg startade.
I måndags hade vi alltså ett "krismöte" på assistansbolaget. Orsaken till att jag väljer att kalla det för "krismöte" ska jag komma till i ett senare inlägg, det tar jag inte nu. Men det var jag, mannen, Kent och högsta bossen på bolaget som var med på mötet. Vi hade lite att diskutera och jag hade väl ett eget mål med mötet, men jag kom tyvärr inte till skott eftersom jag inte tyckte att rätt läge infann sig. Det var nämligen en lite större/komplicerad grej jag ville ha fram. Så efter mötet kände jag mig inte nöjd, jag kände mig lite tom eftersom diskussionen inte gick i en sån riktning så jag kunde få fram min tanke.
Det blev lite grubbel för mig sen, för detta är ingen liten sak att klämma fram. Hur skulle jag göra? Jag ville ju få fram min specifika tanke, men fick ju inte ut den.... Hur lägger jag fram den på lämpligaste sätt utan att göra bort mig fullständigt? Jag sov lite på saken, sen bestämde jag mig i går morse när jag vaknat, att jag inte skulle göra det så komplicerat för mig utan gå på magkänsla och sen får det bli som det blir. Jag ringde upp högsta bossen på assistansbolaget och sa precis som jag tyckte och tänkte i ämnet - bära eller brista. Vi vände och vred på mina tankar lite... Efteråt tänkte jag: YES, jag gjorde det!! Jag vågade!!
Och vet ni - känslan efteråt var så skön! I förtroende avbördade jag mig en stor tanke till högsta chefen på bolaget. Efteråt var det som att någon släppt en stor sten från axlarna. Min tanke har jag gått och tryckt på under några veckor och det var så skönt att lämpa över mina tankar och min åsikt på henne. Nu vet hon hur jag tänker i ämnet (och mannen håller med mig fullständigt), och sen kan jag inte göra mer åt saken. Nu har jag gjort allt jag kan även om det var svårt och jag fick ta sats... Men en sak är säker - jag hade ångrat mig och grämt ihjäl mig om några månader om jag inget sagt!
Fy så kryptisk jag är, men det fick bli en sån där egen dagboksanteckning för mitt eget minnes skull. Det är möjligt och troligt att det kommer klartext så småningom här.
Igår var jag också tvungen att konfrontera min sjukdom ordentligt igen. En dag som jag misstänkt skulle komma och jag trodde jag skulle gräva ner mig lite den dagen. Men inte!! Jag var tydligen på topp igår så det gick såååå bra, trots allt. Skojade lite och var lite fascinerad över hjälpmedel m m. Vi la sista handen på finslipningen av hjälpmedlet och det blev hur bra som helst i nuläget.
Sen fick jag en kram av den som hjälpte mig och det gladde mig. Inte ofta man kramar personer i det yrket, faktiskt! Men hon tyckte kanske synd om mig, vad vet jag. Kramen värmde mitt hjärta iaf. ♥
Gårdagen kändes väldigt bra, trots jobbiga saker för mig att ta mig igenom. Skönt med såna braiga dagar, för man får lite extra energi och det behövs ju här hemma ibland. Det är en hel del grejer som inte är som de brukar nu, för Turbo. Bl a har vi bredvidgång där vi slussar in en ny kille som assistent. Sen har vi strul i schemat och det är inte alls bra. Det rör till det och oroar honom när det inte blir som vanligt. Allt på en gång, så det blev ett litet miniutbrott alldeles nyss. Hoppas det räcker så, så det inte ligger och gror i honom och det byggs på till flera megautbrott.
Go´kväll och kram på er ♥
Skickat via Blogsy
