lördag 29 oktober 2016
Sjukstuga
onsdag 26 oktober 2016
Allt strul på en gång
Alltså... det är ett riktigt under att vi hänger ihop fortfarande! Efter den senaste tidens turbulens är vi rätt slut både mannen och jag och jag vet knappt vad jag heter. Jag är en aning rörig i huvet så jag vet inte om jag får ihop ett ordentligt inlägg ens. Mitt i allt kaos hemma med avbrott för Turbo i skollägenheten som också ställer till oro för honom, och allt kaos med internetproblem och påföljande många utbrott, så blev det annat strul med assistenterna hemma. Alla gör verkligen vad de kan, men sjukdom efter sjukdom gjorde det riktigt svårt för oss alla nu. Och vi är sårbara nu när vi är så få i gruppen av assistenter.
Det löser sig ju för det mesta, men denna gången var det extra pirrigt och viktigt att det löste sig. Jag och mannen hade bokat en tvådagars kurs i huvudstaden och det är en apparat för att få allt att gå ihop sig när vi ska iväg på det sättet. Kursen var viktig och inget vi kunde ställa in hur som helst. Men visst är det konstigt att allt märkligt som kan inträffa, inträffar just vid såna kritiska tillfällen?
Den som skulle tagit ett nattpass hemma gick och blev sjukskriven lagom till detta. Usch, inget vi önskade honom.... Vi försöker på alla sätt att pussla och dagen innan vi ska åka så går vår sista nödlösning och lägger sig i hög feber! Nä, det går inte att jobba med Turbo när man har hög feber, speciellt inte nu när han är inne i en period med mycket utbrott - då behöver man verkligen vara på topp!
Så vad gör vi då? Ja, jag fick sätta mig på tåget ensam igår och åka till Stockholm. Mannen fick ta kvällen och natten hemma med Turbo. De hade haft en härlig och mysig kväll så det var det inget fel på. Assistent Nisse ställde upp kanonfint och gick på ett mycket tidigt morgonpass i morse med Turbo - tidigare än tidigast! Mannen hade bokat en ny biljett på ett tåg som gick rätt tidigt hemifrån. Allt för att missa så lite som möjligt på den viktiga kursen.
Så idag har vi suttit hela långa dagen i en intensiv kurs i ett ganska invecklat ämne. Det visar sig sen när vi kommer hem hur mycket som fastnat i min kaosaktiga hjärna. Det är som sagt ett under att man hänger ihop så här långt. Men vet ni, efter kursen hann vi med att träffa vårt underbara barnbarn också! Härligt!
Nu blir det snart sova för att orka igång i morrn bitti igen!
Men innan dess måste jag rikta ett stort tack till assistenterna Nisse, Erik och Kent som verkligen pusslat och gjort det bästa av de här dagarna! Vad skulle vi göra utan er!?
Kram, kram!
Skickat via Blogsymåndag 24 oktober 2016
Många motgångar....
Stoppar inlägget här och nu eftersom det bara blir ett långt och tråkigt inlägg annars.
Kram!
söndag 23 oktober 2016
Möte med stopp
Lugn är väl det minsta man kan säga att jag är efter den här veckan. Det är mycket nu och det var väl tvärt emot vad jag hade planerat med. Men sånt kan man ju inte styra. Blir det kaos så är det bara att ta.
Pusslet med assistansschemat för nästa vecka fortsätter. Vi närmar oss en lösning. Men det är förstås ett stressmoment att inte ha allt fixat förrän i sista minuten. Is i magen....
Sen var det ju det där med skollägenheten och utbrott där pga störande moment. Vi trodde verkligen att den där lägenheten skulle fungera för det är ett lugnt läge, men omständigheter gjorde att det blev en helt annan bild av det hela.
Igår hade vi möte med skolledning och diverse andra personer inom kommunledningen. Där satte vi stopp för fortsatt vistelse för Turbo i skollägenheten. Han mår så pass dåligt så vi kan inte fortsätta driva detta utan får tänka på honom i första hand.
Tyvärr har man ingen annan lämplig lokal just nu till Turbo. Därför får vi ha honom hemma framöver. Inte alls optimalt för hans del. Jag är rädd för att vi då hamnar i ett läge då Turbo vägrar gå utanför hemmets väggar om denna lösning blir långvarig. Men hellre att han får sitta hemma än att tvinga honom att vara på ett ställe där han inte klarar att vara. Han har signalerat länge nog nu att han inte fixar det stället så det är hög tid att vi lyssnar på honom innan han sjunker för djupt.
Alla som var med på mötet är förstående och vill verkligen ordna allt så det passar Turbo. Vi har inget att klaga på där. Det som är problemet är att hitta något lämpligt ställe som passar Turbo. Nu har vi provat lägenhet och alla inser nog att det inte går. Vi får se vad som händer härnäst.
För att han inte ska komma ifrån undervisningen så erbjöds hemundervisning på stört. Vi hoppas att Turbo ska acceptera detta när han landat i det nya, det blir ju ett nytt moment och det kan kännas konstigt för honom. Vi får se....bara att hoppas på det bästa!
Torsdagen blev jobbig med utbrottet i lägenheten som jag skrev om tidigare. Jag fick ägna en hel del tid åt honom den dagen för att mota bort utbrott sen. Fredagen bestod av jobb och möte med skolledning m fl och när jag kom hem från jobbet på kvällen var jag ordentligt trött. Jag ville bara slänga mig i soffan och slappa! Men vad tror ni händer?? Jo, utbrott förstås och vi fick sopa glassplitter en stund på kvällen sen. Inte alls vad någon av oss var upplagda för. Så när vi äntligen fick lägga huvet på kudden så var jag mer än slut.
Jag bestämde mig för att dra iväg med kameran under lördagen. Försöka koppla bort ALLT och lite till. Assistent Erik jobbade hela dan med Turbo och mannen behövde jobba. Alltså hade jag ingen tid att passa - SKÖÖNT!! Som jag skrev i inlägget igår så glömde jag tid och rum. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva hur jag njöt av att helt gå in i fotandet och inte tänka på något annat! Det där var en ventil som hette duga. Jag var förvånad själv över hur glad och nöjd jag var när jag kom hem på kvällen. Att en kamera kan göra sån nytta för en överbelastad hjärna!?! Samtliga bilder från dagens inlägg är från fotorundan igår. Ni kan bara ana hur jag njöt!
Glad och nöjd landade jag hemma, men lugnet varade inte så länge utan det blev utbrott igen från Turbos sida. Där gick mycket av den energi jag laddat på dagen, men det var väl ändå tur att jag hade laddat....
Nu tar vi sats för en ny vecka. Den veckan skulle jag gärna spola fram och hoppa över....
Kram på er ♥
Pusslet med assistansschemat för nästa vecka fortsätter. Vi närmar oss en lösning. Men det är förstås ett stressmoment att inte ha allt fixat förrän i sista minuten. Is i magen....
Sen var det ju det där med skollägenheten och utbrott där pga störande moment. Vi trodde verkligen att den där lägenheten skulle fungera för det är ett lugnt läge, men omständigheter gjorde att det blev en helt annan bild av det hela.
Igår hade vi möte med skolledning och diverse andra personer inom kommunledningen. Där satte vi stopp för fortsatt vistelse för Turbo i skollägenheten. Han mår så pass dåligt så vi kan inte fortsätta driva detta utan får tänka på honom i första hand.
Tyvärr har man ingen annan lämplig lokal just nu till Turbo. Därför får vi ha honom hemma framöver. Inte alls optimalt för hans del. Jag är rädd för att vi då hamnar i ett läge då Turbo vägrar gå utanför hemmets väggar om denna lösning blir långvarig. Men hellre att han får sitta hemma än att tvinga honom att vara på ett ställe där han inte klarar att vara. Han har signalerat länge nog nu att han inte fixar det stället så det är hög tid att vi lyssnar på honom innan han sjunker för djupt.
Alla som var med på mötet är förstående och vill verkligen ordna allt så det passar Turbo. Vi har inget att klaga på där. Det som är problemet är att hitta något lämpligt ställe som passar Turbo. Nu har vi provat lägenhet och alla inser nog att det inte går. Vi får se vad som händer härnäst.
För att han inte ska komma ifrån undervisningen så erbjöds hemundervisning på stört. Vi hoppas att Turbo ska acceptera detta när han landat i det nya, det blir ju ett nytt moment och det kan kännas konstigt för honom. Vi får se....bara att hoppas på det bästa!
Torsdagen blev jobbig med utbrottet i lägenheten som jag skrev om tidigare. Jag fick ägna en hel del tid åt honom den dagen för att mota bort utbrott sen. Fredagen bestod av jobb och möte med skolledning m fl och när jag kom hem från jobbet på kvällen var jag ordentligt trött. Jag ville bara slänga mig i soffan och slappa! Men vad tror ni händer?? Jo, utbrott förstås och vi fick sopa glassplitter en stund på kvällen sen. Inte alls vad någon av oss var upplagda för. Så när vi äntligen fick lägga huvet på kudden så var jag mer än slut.
Jag bestämde mig för att dra iväg med kameran under lördagen. Försöka koppla bort ALLT och lite till. Assistent Erik jobbade hela dan med Turbo och mannen behövde jobba. Alltså hade jag ingen tid att passa - SKÖÖNT!! Som jag skrev i inlägget igår så glömde jag tid och rum. Det finns inte ord som räcker till för att beskriva hur jag njöt av att helt gå in i fotandet och inte tänka på något annat! Det där var en ventil som hette duga. Jag var förvånad själv över hur glad och nöjd jag var när jag kom hem på kvällen. Att en kamera kan göra sån nytta för en överbelastad hjärna!?! Samtliga bilder från dagens inlägg är från fotorundan igår. Ni kan bara ana hur jag njöt!
Glad och nöjd landade jag hemma, men lugnet varade inte så länge utan det blev utbrott igen från Turbos sida. Där gick mycket av den energi jag laddat på dagen, men det var väl ändå tur att jag hade laddat....
Nu tar vi sats för en ny vecka. Den veckan skulle jag gärna spola fram och hoppa över....
Kram på er ♥
lördag 22 oktober 2016
Jag, kameran och bilen
Idag fick det bli en dag med bara mig och kameran, ensam i bilen på en låååång och härlig fotonad! Jag glömde tid och rum, men det var en nödvändighet att ha en dag då jag inte behövde ha en endaste tid att passa. Veckan som gått har inte varit rolig, så jag var tvungen att skärma av mig lite. Ingen kan nog ana hur många timmar jag kan vara ute med kameran och helt glömma omvärlden. De enda jag hade kontakt med (via telefon) under min fotofärd var mannen och "lillebror", resten var jag helt öde med bästa sällskapet - kameran. Såååå häääärlig dag, trots regn och rusk!!
Rapport om veckan kommer förhoppningsvis i nästa inlägg.
Kram, kram!
torsdag 20 oktober 2016
En enkel till Bahamas?
Om nu förra inlägget gick från dur till moll så blir dagens inlägg bara i moll, skulle jag tro. Det är en sån där riktig pestdag idag! Radera och glöm, ungefär! En enkel till Bahamas, var min tanke under dagen!
Jag gick och la mig med en känsla i kroppen igår kväll, som var helt olugn. Jag hade en massa tankar och bryderier om nästa vecka som är en annorlunda vecka. Tyvärr har vi inte fått ihop assistanspusslet och vet inte alls hur vi ska lösa situationen. Lite småpanik så där, men andas djupt är väl det som gäller.
Försökte sova på det och vakna upp och se klart på situationen och försöka tro att det ändå ska lösa sig på något sätt. Tänk positivt, fick bli min uppgift idag!
Hur tror ni det gick att tänka positivt då? Jag kan väl säga så här att jag blev abrupt avbruten innan lunch. Utbrott från Turbo i skollägenheten!! Utryckning från mig fick det bli och sen kom utbrotten slag i slag. Ljud i trappuppgången var det som utlöste det hela. Tyvärr är det så med Turbo att såna här "vardagliga" saker som stör honom, är inget han lär sig leva med. Har han svårighet med ljud så är det inget han kan vänja sig vid. Ett måste är att man anpassar miljön runt honom, annars kommer utbrotten på löpande band - tyvärr!
Nu måste vi backa rejält på vissa grejer runt Turbo. Jag fick en magkänsla för ett par veckor sen om att en depression kan vara i antågande hos honom. Enda gången han haft tendenser till det tidigare, var för några år sen när han blev helt felbemött under ett par veckor av personal som inte visste bättre. Depressionen försvann direkt när felbemötandet upphörde. I vanliga fall är Turbo en glad och positiv grabb, så när jag ser de här tendenserna så stannar jag upp och tänker efter ordentligt om att något är rejält fel.
Jag skriver inte mer om detta i dagens inlägg, utan inväntar ett möte vi ska ha med kommunledning i morgon. Avvaktar och ser vad det mötet leder till.
Suck! Det var ju den här veckan jag hade bestämt att inget skulle få störa det lugn och ro jag skulle ha omkring mig. Vila, samla ihop lite krafter m m som jag vet kommer att behövas under nästa vecka som är lite smått kaotisk. Men så gick det med den fina planeringen. Turbo kommer alltid i första hand och det är bara att lägga sitt eget mående åt sidan och ta hand om honom när han behöver det - alltid!
Och förresten, det finns positiva saker även nu, och det är våra fina assistenter och Kent, som försöker och försöker så gott de kan för att förbättra läget som råder! Tack för att ni finns och gör allt ni kan för oss och Turbo!! Ni är guld värda!
Nähä, nu får det bli vila och försöka ladda inför en ny dag i morgon!
Kram på er ♥
 |
| 11 000 meter upp i luften - på väg låååångt bort! |
Jag gick och la mig med en känsla i kroppen igår kväll, som var helt olugn. Jag hade en massa tankar och bryderier om nästa vecka som är en annorlunda vecka. Tyvärr har vi inte fått ihop assistanspusslet och vet inte alls hur vi ska lösa situationen. Lite småpanik så där, men andas djupt är väl det som gäller.
Försökte sova på det och vakna upp och se klart på situationen och försöka tro att det ändå ska lösa sig på något sätt. Tänk positivt, fick bli min uppgift idag!
Hur tror ni det gick att tänka positivt då? Jag kan väl säga så här att jag blev abrupt avbruten innan lunch. Utbrott från Turbo i skollägenheten!! Utryckning från mig fick det bli och sen kom utbrotten slag i slag. Ljud i trappuppgången var det som utlöste det hela. Tyvärr är det så med Turbo att såna här "vardagliga" saker som stör honom, är inget han lär sig leva med. Har han svårighet med ljud så är det inget han kan vänja sig vid. Ett måste är att man anpassar miljön runt honom, annars kommer utbrotten på löpande band - tyvärr!
Nu måste vi backa rejält på vissa grejer runt Turbo. Jag fick en magkänsla för ett par veckor sen om att en depression kan vara i antågande hos honom. Enda gången han haft tendenser till det tidigare, var för några år sen när han blev helt felbemött under ett par veckor av personal som inte visste bättre. Depressionen försvann direkt när felbemötandet upphörde. I vanliga fall är Turbo en glad och positiv grabb, så när jag ser de här tendenserna så stannar jag upp och tänker efter ordentligt om att något är rejält fel.
Jag skriver inte mer om detta i dagens inlägg, utan inväntar ett möte vi ska ha med kommunledning i morgon. Avvaktar och ser vad det mötet leder till.
Suck! Det var ju den här veckan jag hade bestämt att inget skulle få störa det lugn och ro jag skulle ha omkring mig. Vila, samla ihop lite krafter m m som jag vet kommer att behövas under nästa vecka som är lite smått kaotisk. Men så gick det med den fina planeringen. Turbo kommer alltid i första hand och det är bara att lägga sitt eget mående åt sidan och ta hand om honom när han behöver det - alltid!
Och förresten, det finns positiva saker även nu, och det är våra fina assistenter och Kent, som försöker och försöker så gott de kan för att förbättra läget som råder! Tack för att ni finns och gör allt ni kan för oss och Turbo!! Ni är guld värda!
Nähä, nu får det bli vila och försöka ladda inför en ny dag i morgon!
Kram på er ♥
tisdag 18 oktober 2016
Från dur till moll
Jag börjar det här inlägget i dur, så får vi se om det slutar i moll... Den senaste tiden har jag känt att jag äntligen börjar komma in i bättre rutiner i o m att bygget är klart och vi kan börja vara hemma mer. Det känns som jag börjar komma ikapp mig själv lite. Rutinerna har börjat sätta sig och jag har kunnat vara hemma någon dag i veckan och vara för mig själv. En dag för återhämtning och även en dag att beta av att-göra-listan som alltid finns.
Vi har också fått andra rutiner på mornarna och de har löpt på sen sommarlovet slutade. Assistenterna har numera tagit över mitt morgonpass med Turbo. Vilken härlig avlastning, för mornarna har varit slitsamma! Det är guld värt för mig att slippa den pressen. Tyvärr protesterar Turbo just nu ang detta, men vi ska se om det inte går att ändra några detaljer för att få det att fungera även framöver med assistenterna. Jag vill inte tillbaka till de rutiner vi hade tidigare då jag skötte allt på morgonen. Den där avlastningen behöver jag så väl.
På tal om avlastning så hade jag precis fått upp hoppet om att min sjukdom kanske skulle stannat av.... MEN igår när jag och mannen gymmade ihop så märkte han en ny grej på mig.... Det kan innebära en ny fas, men jag slår bort tanken och försöker förtränga och tänka positivt, trots den upptäckten. Vi får se vad som händer...
Det blev som jag trodde, det blir ett avslut i moll här på bloggen ikväll. Tyvärr har vår fina assistansgrupp gått från fyra till två på kort tid - iaf tillfälligtvis (och jag räknar då bort Kent som inte finns tillgänglig i veckorna längre). Jag fick besked idag från en av assistenterna, att det blir ett uppehåll på ett tag.... suuuurt på flera sätt!! :( Nu är det sårbart och det här var väl inte vad någon part behövde! Jag slog en pling till Kent och ventilerade läget och det är klart att vi alla blev lite chockade över den nya situationen. Men, men, vi slår våra kloka huvuden ihop med Kent så ska det säkert lösa sig, tids nog. En lite kritisk vecka blir det nästa vecka, men även den hoppas vi ska lösa sig....
Ha en go nattsömn alla fina läsare! Kram på er ♥
Ps. Älskar era kommentarer - tack! och ett extra tack går till Lena P - vad glad jag blev!
Vi har också fått andra rutiner på mornarna och de har löpt på sen sommarlovet slutade. Assistenterna har numera tagit över mitt morgonpass med Turbo. Vilken härlig avlastning, för mornarna har varit slitsamma! Det är guld värt för mig att slippa den pressen. Tyvärr protesterar Turbo just nu ang detta, men vi ska se om det inte går att ändra några detaljer för att få det att fungera även framöver med assistenterna. Jag vill inte tillbaka till de rutiner vi hade tidigare då jag skötte allt på morgonen. Den där avlastningen behöver jag så väl.
På tal om avlastning så hade jag precis fått upp hoppet om att min sjukdom kanske skulle stannat av.... MEN igår när jag och mannen gymmade ihop så märkte han en ny grej på mig.... Det kan innebära en ny fas, men jag slår bort tanken och försöker förtränga och tänka positivt, trots den upptäckten. Vi får se vad som händer...
Det blev som jag trodde, det blir ett avslut i moll här på bloggen ikväll. Tyvärr har vår fina assistansgrupp gått från fyra till två på kort tid - iaf tillfälligtvis (och jag räknar då bort Kent som inte finns tillgänglig i veckorna längre). Jag fick besked idag från en av assistenterna, att det blir ett uppehåll på ett tag.... suuuurt på flera sätt!! :( Nu är det sårbart och det här var väl inte vad någon part behövde! Jag slog en pling till Kent och ventilerade läget och det är klart att vi alla blev lite chockade över den nya situationen. Men, men, vi slår våra kloka huvuden ihop med Kent så ska det säkert lösa sig, tids nog. En lite kritisk vecka blir det nästa vecka, men även den hoppas vi ska lösa sig....
Ha en go nattsömn alla fina läsare! Kram på er ♥
Ps. Älskar era kommentarer - tack! och ett extra tack går till Lena P - vad glad jag blev!
lördag 15 oktober 2016
Segt
Tydligen har jag tappat gnistan lite i skrivandet här på bloggen för tillfället. Jag hoppas det är övergående, för bloggen har gett mig så mycket genom åren och jag vet ju att en del läsare har haft nytta av den också.
Tänkte iaf uppdatera er lite vad som hänt denna veckan. Senast jag skrev, var det tisdag kväll. Onsdagen kom och jag visste redan i förväg att det skulle bli en körig dag. Agendan var fulltecknad från tidig morgon till sena kvällen. På jobbet hade jag möte efter möte hela dan och det var möten som krävde att jag var på topp och att jag var alert. Mötena sög energi, men det var ändå möten som jag tycker är spännande och intressanta.
Direkt efter jobbet (hann inte ens plocka ihop) så drog jag iväg några mil bort till assistanskontoret. Ett möte var inbokat där med Kent och övriga assistenter. Vi behövde fylla lite luckor som finns i schemat pga sjukskrivning och att Ronny slutat. Men med hjälp av villiga assistenter så lyckades vi nog få ihop det. Tack för det - ni är suveräna!
Direkt efter mötet därborta, så hastade jag vidare till ett annat möte, ett möte med bästa P och det kändes sååå lyckat! Som ni förstår blev det en lång dag för mig och jag var förstås trött när jag kom hem sen. Men jag var nöjd med dagen och samtliga möten var till belåtenhet!
Tyvärr fortsätter vårt problem med internet här hemma och vi är minst sagt trött på dessa utbrott som blir följden av det. De suger musten ur oss alla. Jag beklagade för en assistent att de inte har så bra arbetsmiljö pga alla utbrott, men det var lugnt tycket han och sa att det var deras jobb. Så skön inställning till ett krävande jobb! En sån inställning gör att vi som föräldrar känner oss lugnare också! Visst har vi härliga assistenter!!
Ronny har som sagt jobbat sin sista dag på schemat, men kanske blir det något inhopp här framöver, man vet aldrig. Önskar honom lycka till i fortsättningen iaf och vi kommer förstås att sakna honom.
Det har varit en vecka som det blev lite segt med min träning också. Träningen försöker jag annars hålla igång för jag tror det kan hjälpa mig på många sätt, inte minst psykiskt sett. Under gårdagen fick jag lite tips och råd av bästa "coachen" och det kommer nog att göra susen på vissa plan. Tack för tipsen!!
Nähä, det får bli allt för idag! Kram på er alla ♥
Tänkte iaf uppdatera er lite vad som hänt denna veckan. Senast jag skrev, var det tisdag kväll. Onsdagen kom och jag visste redan i förväg att det skulle bli en körig dag. Agendan var fulltecknad från tidig morgon till sena kvällen. På jobbet hade jag möte efter möte hela dan och det var möten som krävde att jag var på topp och att jag var alert. Mötena sög energi, men det var ändå möten som jag tycker är spännande och intressanta.
Direkt efter jobbet (hann inte ens plocka ihop) så drog jag iväg några mil bort till assistanskontoret. Ett möte var inbokat där med Kent och övriga assistenter. Vi behövde fylla lite luckor som finns i schemat pga sjukskrivning och att Ronny slutat. Men med hjälp av villiga assistenter så lyckades vi nog få ihop det. Tack för det - ni är suveräna!
Direkt efter mötet därborta, så hastade jag vidare till ett annat möte, ett möte med bästa P och det kändes sååå lyckat! Som ni förstår blev det en lång dag för mig och jag var förstås trött när jag kom hem sen. Men jag var nöjd med dagen och samtliga möten var till belåtenhet!
Tyvärr fortsätter vårt problem med internet här hemma och vi är minst sagt trött på dessa utbrott som blir följden av det. De suger musten ur oss alla. Jag beklagade för en assistent att de inte har så bra arbetsmiljö pga alla utbrott, men det var lugnt tycket han och sa att det var deras jobb. Så skön inställning till ett krävande jobb! En sån inställning gör att vi som föräldrar känner oss lugnare också! Visst har vi härliga assistenter!!
 |
| En ohel router.... |
Ronny har som sagt jobbat sin sista dag på schemat, men kanske blir det något inhopp här framöver, man vet aldrig. Önskar honom lycka till i fortsättningen iaf och vi kommer förstås att sakna honom.
Det har varit en vecka som det blev lite segt med min träning också. Träningen försöker jag annars hålla igång för jag tror det kan hjälpa mig på många sätt, inte minst psykiskt sett. Under gårdagen fick jag lite tips och råd av bästa "coachen" och det kommer nog att göra susen på vissa plan. Tack för tipsen!!
Nähä, det får bli allt för idag! Kram på er alla ♥
tisdag 11 oktober 2016
Det händer en del....
Nu kämpar vi på denna veckan också och det är mycket som händer. Igår hade Turbo en mycket seg dag, så assistent Timmy hade det lite jobbigt med att få honom att göra det han måste. Men inga utbrott, utan Timmy anpassade dagen mycket väl efter behovet hos Turbo. Även idag blev det anpassningar, men det behövdes inte lika grova som igår. Turbo hade visst blivit störd i sin nattsömn natten till igår och inte sovit så mycket. Det var ljud utifrån som störde och det var ju liksom inte så mycket som någon av oss kunde påverka.
Igår var jag tvungen att berätta för Turbo att assistent Ronny slutar jobba här hos oss. Tyvärr stämmer inte arbetstiderna här hos oss, med hans övriga arbetstider. Det blir rejäl kollision och det är inte hållbart i längden. Tråkigt naturligtvis, men så är det ibland. Tyvärr har jag väntat in i det sista med att berätta för Turbo, för det känns alltid lika jobbigt. Det gäller också att ta sånt här vid rätt tillfälle, men igår fick jag skapa ett sånt tillfälle eftersom tiden runnit ut. Ronny är inne på sin sista vecka här nu. :(
Hur som helst så händer det en del nu, och jag inväntar ett spännande samtal från Kent ikväll. Sen får vi se vad det samtalet kan ge....
Ett "akutmöte" har vi satt in i morgon på assistanskontoret så vi får lösa lite akuta saker. Men allt löser sig säkert när vi alla hjälps åt så gott vi kan!
Idag har jag varit hemma hela dan. Hade massor på att-göra-listan, men fick även ta itu med akuta saker på jobbet fast hemifrån då.
Men idag hade jag bestämt mig för att inte ligga på latsidan utan jag ville få en hel del gjort. T ex som att städa Turbos lya! Det får man passa på att göra när han och assistenten är i skollägenheten.
Städningen inne hos Turbo är ju lite kul nu när det är nytt och fräscht och har jag bara tiden så gillar jag att pyssla om det lite.
Sen blev det lite bakning och lite müsli gjord också. Jag fortsätter att experimentera och försöka hitta bästa receptet på ex frallor utan vete. Inte lätt att få de bra, men nu tycker jag ändå att jag kommit hyfsat långt.
Det är en balansgång att försöka få nåt gjort och samtidigt ta det lugnt som jag behöver. Tycker ändå att jag mår hyfsat bra. Att jag däckar nån dag emellanåt, tillåter jag mig att göra. Konfrontationen med min sjukdom som jag gjorde i början på förra veckan var känslomässigt jobbig. Men efter det har det gått uppåt igen. Kanske blev jag lugnad av att se hur vissa hjälpmedel funkar... Jag har iaf lyckats lägga tankarna åt sidan hyfsat bra, tycker jag. Jag märker såklart av sjukdomen eftersom den inte lugnat sig, men jag förtränger den och försöker tänka positivt, eller inte tänka på den alls.... Samtidigt tror jag att gymmet har blivit som en ventil för mig. Oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller vad som helst, så kan jag ge järnet där och pysa ut det som behövs för stunden.
Nä men, kram på er och ha en trevlig kväll ♥
Igår var jag tvungen att berätta för Turbo att assistent Ronny slutar jobba här hos oss. Tyvärr stämmer inte arbetstiderna här hos oss, med hans övriga arbetstider. Det blir rejäl kollision och det är inte hållbart i längden. Tråkigt naturligtvis, men så är det ibland. Tyvärr har jag väntat in i det sista med att berätta för Turbo, för det känns alltid lika jobbigt. Det gäller också att ta sånt här vid rätt tillfälle, men igår fick jag skapa ett sånt tillfälle eftersom tiden runnit ut. Ronny är inne på sin sista vecka här nu. :(
Hur som helst så händer det en del nu, och jag inväntar ett spännande samtal från Kent ikväll. Sen får vi se vad det samtalet kan ge....
Ett "akutmöte" har vi satt in i morgon på assistanskontoret så vi får lösa lite akuta saker. Men allt löser sig säkert när vi alla hjälps åt så gott vi kan!
Idag har jag varit hemma hela dan. Hade massor på att-göra-listan, men fick även ta itu med akuta saker på jobbet fast hemifrån då.
Men idag hade jag bestämt mig för att inte ligga på latsidan utan jag ville få en hel del gjort. T ex som att städa Turbos lya! Det får man passa på att göra när han och assistenten är i skollägenheten.
Städningen inne hos Turbo är ju lite kul nu när det är nytt och fräscht och har jag bara tiden så gillar jag att pyssla om det lite.
Sen blev det lite bakning och lite müsli gjord också. Jag fortsätter att experimentera och försöka hitta bästa receptet på ex frallor utan vete. Inte lätt att få de bra, men nu tycker jag ändå att jag kommit hyfsat långt.
Det är en balansgång att försöka få nåt gjort och samtidigt ta det lugnt som jag behöver. Tycker ändå att jag mår hyfsat bra. Att jag däckar nån dag emellanåt, tillåter jag mig att göra. Konfrontationen med min sjukdom som jag gjorde i början på förra veckan var känslomässigt jobbig. Men efter det har det gått uppåt igen. Kanske blev jag lugnad av att se hur vissa hjälpmedel funkar... Jag har iaf lyckats lägga tankarna åt sidan hyfsat bra, tycker jag. Jag märker såklart av sjukdomen eftersom den inte lugnat sig, men jag förtränger den och försöker tänka positivt, eller inte tänka på den alls.... Samtidigt tror jag att gymmet har blivit som en ventil för mig. Oavsett om jag är glad, ledsen, arg eller vad som helst, så kan jag ge järnet där och pysa ut det som behövs för stunden.
Nä men, kram på er och ha en trevlig kväll ♥
söndag 9 oktober 2016
Njutbar helg som satt fint!
En underbar helg är till ända! Turbo har varit på korttids och jag och mannen har kopplat bort det där tänket om att ligga steget före hela tiden och kopplat bort hjärnorna lite. De behövde lite ledigt! :) Jag jobbade som vanligt på fredagen hela långa dan. Igår (lördag) var jag och mannen tvungna att gå ut i trädgården och göra ett rejält röj. Vi har kommit efter i o m bygget och inte tagit ikapp det sen. Så nu ville vi göra ett stort höstrens. Jobbigt men härligt på samma gång. Inget gym behövdes efter det passet i trädgården!
Sen blev vi sugna på något gott till kvällen. Vi hjälptes åt lite i köket och var allmänt skeptiska på slutresultatet. Saker och ting försvåras en aning eftersom det inte får vara något vete i det vi tillagar. Ibland påverkas resultatet ganska mycket av den förändringen, men vi tyckte ändå att det blev gott iaf! Och roligt hade vi i köket så vi vek oss av skratt emellanåt!
En liten fotorunda med bilen hann vi klämma in också, för jag längtade ut med kameran. Det blev en runda på lite grusvägar i skogen som vi inte kört på flera år. Spännande att se vad vi skulle stöta på. Alltid finns det något att fota!
Lite god mat och en kväll i TV-soffan utan något som pockade på vår uppmärksamhet var mysigt och gott och precis vad vi behövde!
Nu tar vi nya tag inför en ny vecka och vi hoppas den ska fungera som tänkt. Lite pussel med assistansschemat har vi att göra, men det ska nog lösa sig. När vi alla hjälps åt så ska det gå ihop sig i slutänden. Vi är sååå tacksamma över våra fina assistenter som gör vad de kan för att det ska fungera.
Under denna helgen har jag t o m kunnat lägga min sjukdom åt sidan. Har inte haft fokus på den, utan jag har haft fokus på att koppla bort sånt som stressar. Så skönt när det lyckas! Känner mig glad och uppåt just nu, trots allt! Njuter av stunden!
Kram!
fredag 7 oktober 2016
Ljusen har slocknat....
..... efter en lång och härligt avkopplande kväll med fredagsmys! Oj, vad vi behövde det här!
Nu hoppas vi på en lång och skön sovmorgon så ska vi nog vara redo för en ny dag sen!
Kram, kram!
onsdag 5 oktober 2016
Svårt att förstå!
Här är det lite berg-och-dalbana i känslorna. Efter helgen var jag så glad och lycklig över sånt som hände i lördags. En kanonbra dag för alla parter och glädjen hängde i även på söndagen!
Men sen kom måndagen. För att ni ska förstå katastrofen så sammanfattar jag föregående vecka först. Både tisdag och torsdag klampade det in främmande folk i lägenheten där Turbo sitter på skoltid. Det är sagt att INGEN får gå in där, ändå händer detta upprepade gånger. De öppnar alltså med egen nyckel, så de har bara att gå rätt in.
Efter händelsen i tisdags förra veckan lyckades vi övertala Turbo att åka dit igen på onsdagen. Nu får det inte hända igen! MEN, det händer alltså på torsdagen igen. Då är det kört att få iväg Turbo på fredagen och därmed uteblir också lektionen som var inplanerad. Under helgen bearbetar vi Turbo och han är beredd att göra ett nytt försök på måndagen. OCH VAD HÄNDER DÅ? Ytterligare en annan person stövlar rakt in i lägenheten!! Detta trots en mycket tydlig skylt som vi satt upp på dörren. HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ att INGEN får gå in där på skoltid??
Där kom det ett rejält utbrott - igen!!
Turbo dyker i sitt mående pga allt detta onödiga spring i lägenheten. Utbrotten haglar, personalen får en jobbig arbetsmiljö och vi föräldrar blir hårt ansatta. I måndags em begärde assistenten hjälp, men jag orkade inte av olika orsaker, så mannen fick åka till lägenheten och försöka lugna Turbo. Men vi kommer förstås upp i varv, både mannen och jag, av såna här allvarliga incidenter.
Själv hade jag konfrontationen med min sjukdom att ladda inför. Det var därför mannen fick rycka ut i stället för mig. Konfrontationen blev känslosam såklart, så från i söndags när man var jätteuppåt, har jag åkt berg-och-dalbana ner och upp. Glad efter helgen, hög puls (vid utbrott i måndags), andra känslor när det gäller sjukdomen (även det på måndagen). Igår (tisdag) var jag helt slut och tog en hemmadag och gjorde inte många knop. Orken var heeelt bortblåst!
Nya tag idag och nu håller vi tummarna för att det inte ska bli något utbrott idag. Assistent Erik jobbar långdag idag och han brukar ha en lugnande inverkan på Turbo. Det vore gott med en dag utan utbrott, för de där hemska utbrotten suger musten ur oss alla.
Som avslutning ska jag beröra en kommentar jag fick efter inlägget som handlade om lördagen och Kents framförhållning och förebyggande av utbrott hos Turbo och att jag skrev om att hans kompetens inte tas tillvara på bästa sätt.
Anonym undrar: "Kan Kent dela med sig av sina erfarenhet till grabbarna på korttids? Tänker att trots att du skriver väldigt lite om vad som händer på korttids så är ju korttids en del av turbos liv../erat liv..."
Jaa, det rullar på på korttids, men visst - skulle de vilja ha del av Kents erfarenheter eller någon annan av våra fantastiska assistanskillar, så tror jag säkert det skulle gå att ordna på något sätt. Kent och de andra är inte omöjliga på något sätt! Det är bara för korttids att meddela mig så ordnar sig resten....
Var rädda om er! Kram, kram ♥
Men sen kom måndagen. För att ni ska förstå katastrofen så sammanfattar jag föregående vecka först. Både tisdag och torsdag klampade det in främmande folk i lägenheten där Turbo sitter på skoltid. Det är sagt att INGEN får gå in där, ändå händer detta upprepade gånger. De öppnar alltså med egen nyckel, så de har bara att gå rätt in.
Efter händelsen i tisdags förra veckan lyckades vi övertala Turbo att åka dit igen på onsdagen. Nu får det inte hända igen! MEN, det händer alltså på torsdagen igen. Då är det kört att få iväg Turbo på fredagen och därmed uteblir också lektionen som var inplanerad. Under helgen bearbetar vi Turbo och han är beredd att göra ett nytt försök på måndagen. OCH VAD HÄNDER DÅ? Ytterligare en annan person stövlar rakt in i lägenheten!! Detta trots en mycket tydlig skylt som vi satt upp på dörren. HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT FÖRSTÅ att INGEN får gå in där på skoltid??
Där kom det ett rejält utbrott - igen!!
Turbo dyker i sitt mående pga allt detta onödiga spring i lägenheten. Utbrotten haglar, personalen får en jobbig arbetsmiljö och vi föräldrar blir hårt ansatta. I måndags em begärde assistenten hjälp, men jag orkade inte av olika orsaker, så mannen fick åka till lägenheten och försöka lugna Turbo. Men vi kommer förstås upp i varv, både mannen och jag, av såna här allvarliga incidenter.
Själv hade jag konfrontationen med min sjukdom att ladda inför. Det var därför mannen fick rycka ut i stället för mig. Konfrontationen blev känslosam såklart, så från i söndags när man var jätteuppåt, har jag åkt berg-och-dalbana ner och upp. Glad efter helgen, hög puls (vid utbrott i måndags), andra känslor när det gäller sjukdomen (även det på måndagen). Igår (tisdag) var jag helt slut och tog en hemmadag och gjorde inte många knop. Orken var heeelt bortblåst!
Nya tag idag och nu håller vi tummarna för att det inte ska bli något utbrott idag. Assistent Erik jobbar långdag idag och han brukar ha en lugnande inverkan på Turbo. Det vore gott med en dag utan utbrott, för de där hemska utbrotten suger musten ur oss alla.
Som avslutning ska jag beröra en kommentar jag fick efter inlägget som handlade om lördagen och Kents framförhållning och förebyggande av utbrott hos Turbo och att jag skrev om att hans kompetens inte tas tillvara på bästa sätt.
Anonym undrar: "Kan Kent dela med sig av sina erfarenhet till grabbarna på korttids? Tänker att trots att du skriver väldigt lite om vad som händer på korttids så är ju korttids en del av turbos liv../erat liv..."
Jaa, det rullar på på korttids, men visst - skulle de vilja ha del av Kents erfarenheter eller någon annan av våra fantastiska assistanskillar, så tror jag säkert det skulle gå att ordna på något sätt. Kent och de andra är inte omöjliga på något sätt! Det är bara för korttids att meddela mig så ordnar sig resten....
Var rädda om er! Kram, kram ♥
måndag 3 oktober 2016
OTYDLIGT??
Alltså... hur svårt ska det vara att förstå? Vi är tyvärr några stycken som är i upplösningstillstånd just nu, minst sagt! Sen får vi se hur det här slutar....
Kram!
söndag 2 oktober 2016
Vilken Turbodag!!
Med tanke på det förra inlägget så har jag nu gjort en skylt att sätta upp på dörren till skollägenheten. En förbudsskylt som talar om att det är förbjudet att störa där under dagtid. Funkar inte detta - ja, då är jag ganska säker på att den där lägenheten är körd för Turbos del. Och det vore ju väldigt tråkigt om vi skulle hamna i en sån sits.
Enda sättet att övertala Turbo att vara i lägenheten igen, är att vi försöker ordna så ingen kommer och stör igen. Bara att hoppas på att skylten sätter stopp för inkräktare!
Gårdagen blev en historia för sig själv, med många positiva inslag. Efter veckan var jag inte helt på topp, men ville ändå fullfölja det som var tänkt när vi ändå hade en extern assistent här hos Turbo hela dagen.
Jag och mannen umgicks med vänner hela förmiddagen och avslutade med gemensam lunch.
Gott, mysigt och trevligt! MEN när vi kom hem igen på eftermiddagen så såg det ut så här:
Hahaha, de där bilderna bjuder vi på! Vi var helt slut, både mannen och jag, och katten sympatiserade. ☺☺☺
Och Turbo då? Ja, vi förväntade att han skulle vara minst lika trött när assistenten gick av sitt pass kl 18. Det var Kent som jobbade idag (ett energiknippe) och det är inte ofta nu för tiden som han jobbar med Turbo. Men igår hade Turbo planerat att de skulle åka till simhallen och bada. Kent är fenomenal på att få ut Turbo på aktiviteter och de hade tydligen badat ett par timmar. Innan de åkte hem på em, hoppade de in och åt på ett gatukök.
Så härligt att det funkade!!
Vårt internetproblem som kommer och går olika dagar, var förstås Kent införstådd med. Han hade förberett hur han skulle agera och hade lite försök till "lösningar" i bakfickan att ta till om det skulle behövas. Och det behövdes! Kent fick kämpa lite och vi lyckades klara oss utan utbrott!
Kent hade också en tanke på hur han skulle ordna så han förebyggde kommande ev utbrott när han slutat sitt pass. Och hör och häpna, det funkade också så vi slapp utbrott på kvällen! Ingen var förstås gladare än mig och mannen!
På kvällen kom tankarna om att det är sååå synd att inte Kents enorma kompetens inom området tas tillvara på bästa sätt just nu. Men, men, det är som det är och vi gör alla det bästa av det som är!
Som avslutning får det bli guldstjärnor till både mannen och "lillebror" för gårdagskvällens snack. Glad att jag har er och att ni förstår.... ♥
Och i morgon blir det säkert en dag då jag behöver extra stöd då jag måste konfronteras med min sjukdom. Det blir intensivt för er båda eftersom ni är de enda i min närhet som vet vad det gäller. Hoppas ni står ut, för värre kan det bli....
Kram, kram ♥
Enda sättet att övertala Turbo att vara i lägenheten igen, är att vi försöker ordna så ingen kommer och stör igen. Bara att hoppas på att skylten sätter stopp för inkräktare!
Gårdagen blev en historia för sig själv, med många positiva inslag. Efter veckan var jag inte helt på topp, men ville ändå fullfölja det som var tänkt när vi ändå hade en extern assistent här hos Turbo hela dagen.
Jag och mannen umgicks med vänner hela förmiddagen och avslutade med gemensam lunch.
Gott, mysigt och trevligt! MEN när vi kom hem igen på eftermiddagen så såg det ut så här:
Hahaha, de där bilderna bjuder vi på! Vi var helt slut, både mannen och jag, och katten sympatiserade. ☺☺☺
Och Turbo då? Ja, vi förväntade att han skulle vara minst lika trött när assistenten gick av sitt pass kl 18. Det var Kent som jobbade idag (ett energiknippe) och det är inte ofta nu för tiden som han jobbar med Turbo. Men igår hade Turbo planerat att de skulle åka till simhallen och bada. Kent är fenomenal på att få ut Turbo på aktiviteter och de hade tydligen badat ett par timmar. Innan de åkte hem på em, hoppade de in och åt på ett gatukök.
Så härligt att det funkade!!
Vårt internetproblem som kommer och går olika dagar, var förstås Kent införstådd med. Han hade förberett hur han skulle agera och hade lite försök till "lösningar" i bakfickan att ta till om det skulle behövas. Och det behövdes! Kent fick kämpa lite och vi lyckades klara oss utan utbrott!
Kent hade också en tanke på hur han skulle ordna så han förebyggde kommande ev utbrott när han slutat sitt pass. Och hör och häpna, det funkade också så vi slapp utbrott på kvällen! Ingen var förstås gladare än mig och mannen!
På kvällen kom tankarna om att det är sååå synd att inte Kents enorma kompetens inom området tas tillvara på bästa sätt just nu. Men, men, det är som det är och vi gör alla det bästa av det som är!
Som avslutning får det bli guldstjärnor till både mannen och "lillebror" för gårdagskvällens snack. Glad att jag har er och att ni förstår.... ♥
Och i morgon blir det säkert en dag då jag behöver extra stöd då jag måste konfronteras med min sjukdom. Det blir intensivt för er båda eftersom ni är de enda i min närhet som vet vad det gäller. Hoppas ni står ut, för värre kan det bli....
Kram, kram ♥
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)