Kan inte låta bli....

..... att flika in med ett litet inlägg till här ikväll. Ett inlägg som flödar över av tacksamhetskänslor - känslor som den oinsatte kanske har svårt att förstå. Tacksamheten består i att, som vi gjort denna helgen, kunna lämna hemmet med Turbo och två assistenter - och veta att allt fungerar klockrent! OCH att jag och mannen visste redan innan att vi kunde slappna av helt och hållet och lita fullständigt på att allt skulle funka till 110%. Den känslan är obeskrivlig och måste nog upplevas för att förstås, tror jag. Vi vet ju mycket väl hur det kan se ut om det är åt andra hållet....

Ni som följt bloggen vet ju hur svår Turbo kan vara ibland och hur duktiga assistenterna än är så kan det "skita" sig rätt vad det är, beroende på yttre orsaker som ingen kan rå på. Men den där osäkra känslan som vi kan ha ibland, fanns inte alls där detta veckoslut. Assistenter som det funkar så här bra med är helt enkelt sååå bäst! Och det fantastiska är att Turbos lugn håller i sig - han har inte tillstymmelse till oro i kroppen nu ikväll - han är heeeelt lugn och harmonisk!

De två killarna som varit hemma hos oss sen i torsdags, Kent och Timmy, är de som har längst erfarenhet av utåtagerande personer av de som nu jobbar med Turbo. Dessutom är de som klippta och skurna för att kunna hantera Turbo efter hans behov. Men om ett tag kan vi ha fyra duktiga assistenter till Turbo, och då är inte Kent medräknad eftersom han eg slutat som assistent och ska heller inte jobba som det. Det är helt otroligt! Bästa assistansbolaget och bästa verksamhetschefen ser till att Turbo får det han behöver!

Ville bara ha ur mig lite känslor... Kram för kvällen!

Skickat via Blogsy