Polisanmälan.... och Chockbesked!

Ska man bryta ihop eller inte? Vi är framme vid ett vägskäl. Nu tvingas vi byta spår i vägskälet - helt och hållet. Än håller jag mig flytande och jag tror jag bestämmer mig för att fortsätta med det. Vi tar sats, spottar i nävarna och kämpar ett ordentligt varv till - för nu ska vi ut på ny mark och plöja. Vad vore livet utan spänning?? ☺ En massa erfarenheter rikare blir vi iaf! ☺

Men jag ska börja den här dagen från början. Det här blev en dag som går till historien, tror jag. Det började redan på morgonen då jag fick ett telefonsamtal från en av cheferna i kommunen. Ämnet sjönk ner i mig och när jag funderat en liten stund, kände jag att detta måste jag ta tag i omedelbart. Det var av så allvarligt slag att jag var tvungen att få prata med Turbo helt akut under förmiddagen. Snabba förändringar och oplanerade saker vet vi ju att det inte går ihop med Turbo. Men jag sms:ade assistent Nisse och sa att han fick skicka ut Turbo från skolan för att komma till min bil när jag stod där utanför och väntade.

Detta är inget jag gjort tidigare, men jag kände mig tvungen av olika skäl. Turbo satte sig i bilen och vi ritpratade om ämnet. Som jag förväntade mig så fick Turbo ett utbrott i bilen. Inte nådigt, men bara att ta sig igenom och jag förstod honom helt och fullt. Jag var lågaffektiv och så småningom vände utbrottet så pass att vi kunde ta en åktur med bilen. Under färden så vände humöret uppåt igen och jag önskar ni kunde känna lyckan för mig när jag når honom och han förstår budskapet och humöret glider upp igen! Det är en fantastisk känsla som är obeskrivbar! Jag lämnade tillbaka honom till skolan när han var glad igen! ☺

Det där var förstås en pärs, men bara att ta sig igenom. Sen åkte jag tillbaka till jobbet igen och försökte koncentrera mig där. På eftermiddagen var det dags för det vanliga onsdagsmötet på skolan. Som tur var insisterade jag på att mannen skulle med idag, för där hände det grejer som vi inte var beredda på!

Med på mötet idag var de båda lärarna och båda assistenterna Nisse och Timmy, förutom mannen och mig. Men rektorn stegade in först och främst. Vi förstod att något viktigt beslut hade tagits och tystnaden var total därinne.
Det jag inte velat skriva ut här på bloggen, men som cirkulerat i mina tankar är en incident som hände i skolan förra veckan. En incident som vissa ser som en grund för polisanmälan, medan vissa, bl a erfarna assistenter, ser det som vardag när det gäller att jobba med dessa diagnoser. Facket har legat på skolpersonalen att en polisanmälan skulle göras. Nu görs det ingen polisanmälan eftersom varken rektor eller lärare vill gå på den linjen. Det är vi förstås oerhört tacksamma för!

Sen hade rektorn ett ytterligare besked att ge oss och det chockade oss allihop! Det blev som att rycka undan mattan under fötterna på oss alla. Nu ska vi landa i detta och sen ska jag berätta mer om vad det handlar om. Det kommer att krävas en förklaring för er alla, varför vi agerar som vi gör i den här uppkomna situationen - vi agerar kanske inte som ni hade förväntat av oss.... men kanske blir det bäst så här, även om det är svårt. Som väl var kunde vi efter skolmötet sitta ner med en kopp kaffe med asistenterna Timmy och Nisse och spåna lite om beskedet som tog oss alla på sängen.

Mycket får man svälja här i bokstavslandet och mycket får man kämpa för. I morgon blir det en del telefonsamtal för mig att göra. Bl a till LSS-handläggaren som ska få en svår uppgift av mig och det känns som det brinner i knutarna! Som sagt, vi landar lite och sover på saken nu, men vi kommer aldrig att ge upp kampen för vår älskade grabb och för att han ska må bra.

Kram på er fina därute ♥