Det står och väger....

Jag känner mig lite låst här på bloggen för tillfället och jag gillar inte riktigt läget. Här är min ventil där jag vill kunna skriva av mig en hel del, men det funkar inte för tillfället. Jag hoppas att ni läsare står ut så länge medan jag avvaktar med att skriva i klarspråk.

Det som strular just nu ligger uppe på högre bord i kommunen idag ang Turbo. Ett stort beslut har ev tagits idag och beroende på vad det blir för beslut så... ja.... vi får helt enkelt se vad som händer sen. Men hur det än går så kommer jag att berätta i klarspråk alldeles strax, har jag en känsla av. Min blogg går ju ut på att jag vill sprida förståelse om NPF-diagnoser som vi har i familjen och då måste även jobbiga saker ut, annars får man inte rätt bild av detta annorlunda liv.

Ja, strul är det och vi har ingen aning om hur det kommer att sluta. Men på nåt konstigt sätt är jag väl idag inte så uppjagad som jag varit tidigare, trots allt. Däremot är mannen mer på´t än vad jag är, just nu. Mycket, mycket tråkigt förstås om det blir ett beslut som är till Turbos och eg hela familjens nackdel. Då får vi något att tampas med och bita i ett tag. Men jag tror aldrig jag sett mannen så här taggad i sammanhanget någon gång tidigare som han är nu.... Och på något sätt tror jag det löser sig till slut, även om det tar en annan vändning än vi tänkt. Idag har jag pratat med vår LSS-handläggare och klargjort för henne att det kan bli trubbel framöver....

Jag måste nog klargöra lite om hur läget är med Turbo, för jag tror det lätt blir missförstånd annars. I nuläget mår han riktigt bra och vi har inga problem med honom här hemma just nu. Han är lyckligt ovetande om vad som händer runt honom och det är ju lugnast så. Men beroende på vilket beslut som ev har tagits idag, så kan det rasa illa kvickt för honom eller också får det fortsätta vara bra. Vi var på ett möte med en chef idag, men tyvärr ledde det inte till någon som helst lösning. Beslut ligger ännu högre upp och det känns inte som vi kan påverka så mycket.

Mitt i allt känns det så skönt att vi inte står ensamma i detta, jag och mannen. Vi har en stab bakom oss som vi känner att vi kan bolla med. Bl a har vi bästa assistansbolaget med Kent i spetsen, som också var med på mötet idag. Det är nyttigt att ha någon med som har en bred autismkompetens och det är mycket uppskattat från vår sida.

Nu kämpar vi vidare och ser vad morgondagen för med sig - man vet aldrig i förväg!
Kramar om er alla därute ♥

PS. Personligt meddelande till dig som fattas i GP-gruppen: DET ÄR TOMT UTAN DIG OCH VI SAKNAR DIG! Extra kramar till dig! ♥♥♥