Svar på fråga

Har inte så mycket att berätta härifrån idag, eller jo, det finns alltid något i huvet men jag tänkte koncentrera mig på en enda sak idag - för NU ska jag ta tag i den där frågan jag har liggande obesvarad! Frågan löd så här: Varför köper ni dyra saker till Turbo? Han har ju sönder dem i utbrott! 
Bra fråga, är glad över att du frågade (hade nästan räknat med det :)) för det kan se lite konstigt ut. Tyckte själv när jag skrev det att detta verkar säkert märkligt för den oinvigde. Du skriver själv att du fick nöja dig med billiga saker och saker som inte var moderna, därför att du hade sönder dem i utbrott. Du har fått en stenhård fostran, för att använda dina ord.

London

Nu måste man se från individ till individ och göra det som hjälper individen bäst, det är jätteviktigt! I ditt fall kanske den metoden fungerade, vad vet jag. Om jag förstått dig rätt så har du inte autism som Turbo har, men jag kan bara svara för hur Turbo fungerar. Hade det hjälpt att inte ge Turbo dyra saker, eller saker han gärna vill ha, tills han slutar ha sönder saker i utbrott.... ja, då hade vi inte behövt någon hjälp med KBT eller liknande till honom. Då hade det varit en enkel match om man jämför med hur det egentligen är.

Hade det hjälpt att ta bort dyra saker så hade säkert psykologer förespråkat detta och gett oss sådana råd. Den som vi haft hjälp av nu den sista tiden är en mycket duktig psykolog och vet verkligen vad hon pratar om. Hon säger att Turbo är väldigt komplicerad och ett mycket svårt fall när det gäller hans utåtagerande. Inte alls lätt att komma åt hans problematik och hjälpa honom åt rätt håll.

Om vi skulle låta bli att ge honom det han vill ha i present, ja, det skulle betyda att han i dagsläget inte skulle ha någon dator heller. För ett par år sen kraschade han två datorer på kort tid i ett par av sina utbrott, där han inte ens gick in för att krascha dem. I utbrott händer allt väldigt snabbt så "det bara blir så", eller m a o, det eller den som står närmast drabbas. I dessa fall råkade det vara datorer. Som läget är nu och alltid har varit så kan han inte styra sig själv när det händer. Att inte låta honom ha en dator som är hans stora intresse (och dessutom väldigt duktig på), skulle bara leda till en deppig och förtvivlad son. Han är inne på att bli spelprogrammerare och den drömmen skulle man definitivt krossa om man inte lät honom ha den teknik som behövs för att utvecklas. För han har förmåga och talang när det gäller yrket.

För ganska exakt ett år sen fick han en ny mobil, och den är hel fortfarande! Så med lite tur så funkar det :) Sen finns det försäkringar som täcker mycket och som vi lärt oss att det behövs i vårt hem. Sen är det väldigt olika på perioder och hur Turbo mår. Har han en dålig period så självklart går det sönder mer grejer än under en lugnare period.

Staty i London

För ett par år sen hade han sönder sin älskade Rubik´s kub i ett utbrott. Det var det som låg närmast när utbrottet kom och sen går det blixtsnabbt. Han var helt otröstlig, denna kub hade varit hans favoritsysselsättning i säkert ett halvår - och nu var den trasig. Här vände jag mig till experter och frågade hur jag skulle göra, jag var osäker. Köpa nytt och köpa nytt - han lär sig ju aldrig.... det är ju det tänket man har i ryggmärgen och som man själv blev fostrad. MEN, här fick jag klara besked av expertis - klart han ska ha en ny, han rådde inte för det där och han gjorde det inte med vilja!! Jaa, så ser man på hans utbrott och så får vi lära oss att se på det. Sen finns det naturligtvis gränser - man har ju inte råd med hur mycket som helst, men har vi råd ska han iaf ha det som standardbarn har i hans ålder och inte bli fråntagen något för att han har blivit utrustad med ett par diagnoser. Men som sagt - alla är olika individer och ska behandlas efter sitt behov och sina förmågor!

Det hade varit stor skillnad om Turbo hade haft sönder sina grejer med vilja, att han är ute efter att ha sönder dem med flit. Nu är det inte så och det är en viktig detalj man måste ta hänsyn till.

Oj, vad mycket det blev men jag ville ha med mina tankar om ämnet så hoppas jag ni förstår varför vi gör som vi gör.
Och vad fick han då, kanske ni undrar?? Han fick en iPad och lyckligare kille får man leta efter!!

Eftersom jag gillar kramar så slänger jag ut några här: Kram, kram ♥

Ett orosmoment mindre!

Här har det varit skolstart idag. Alltid lika spännande att se hur lätt/svårt det blir att få upp och iväg Turbo till skolan. Han har protesterat ett par dagar över att skolstarten närmar sig och det har inte varit lätt att förstå om det var djupt allvar i det han sagt eller om det bara är "vanlig" oro över att övergå från lov till skoldagar. Men han vaknade och var hyfsat glad och med på noterna. Jag får passa mig väldigt noga för att säga någon liten mening eller nåt litet ord som gör att han känner sig stressad - för då är det kört. Nu gick det bra i morse och det kändes så skönt!

Hem har han kommit också med ett leende på läpparna. De har gjort en mjukstart på resursskolan och tagit det lite lätt. Nu hoppas jag verkligen att skolbiten kommer att flyta på som den ska, eftersom det är så mycket annat som kommer att förändras runt Turbo som jag skrivit om tidigare.

En Lamborghini på Londons gator.....

Men igår kväll föll en stor sten från mitt hjärta iaf och det handlade om den ena svåra förändringen för Turbo. Det har tyngt oss otroligt mycket att vår fina assistent Kent ska sluta och hur vi ska lägga fram det här hemma. Vi vet ju redan i förväg att det kommer att krossa Turbo ganska rejält när vi framför en sån sak. Kent har snabbt blivit en stor favorit och en sån ersätter man inte hur som helst! Kent ringde upp mig igår och vi pratade igenom detta, och han kommer inte att släppa Turbo helt. Han kommer att finnas med här som assistent iaf en gång/månad, men alltså inte lika ofta som vi önskat från början. Men på det här sättet  slipper vi alltså göra ett definitivt avslut för Turbo!! Så otroligt skönt! Nu glesar vi ut antalet gånger Kent är här, och det har ju inte hunnit blivit något konstant regelbundet i veckorna än så det ska nog gå smärtfritt. Underbart hur bra en assistent kan resonera - en stor eloge till honom!

Jag vet att jag fick en fråga för längesen angående personalfixering från Turbos sida som jag besvarade då. Det kanske är läge igen att utveckla varför det kan se ut som personalfixering. Turbo är ju helt kompislös och därför har det blivit så att hans personal är hans kompisar. Alla killarna som jobbar med honom är i spannet 22 - 25 år (utom Mt som är något äldre) och det fungerar bättre än utmärkt. Killarna ser det naturligtvis som ett jobb, men för Turbo är det inte personal utan kompisar som han ser upp till.

Sen är det ju med Turbo som med oss andra att vissa trivs man bättre med än vissa andra även om man trivs bra med dem. Så när det kommer någon in i Turbos liv där kemin stämmer extra bra, så är det inte "bara" att plocka bort honom och sen ses de aldrig mer igen. Och med Kent var det faktiskt riktigt unikt - det behövdes inte ens en endaste inskolningsperiod innan de blev "bästisar" och Turbo kände sig trygg med honom DIREKT. Det har aldrig tidigare hänt med någon som jobbat med Turbo, även om flera har jobbat sig till en mycket bra relation till Turbo! (Och Turbo har ett par till favoriter!) Men mellan Kent och Turbo stämde tänket med en gång. Tänk er sen in i den situationen att bästisen försvinner helt plötsligt och för gott - och sen dessutom ha svårt för att hantera känslor..... Inget vidare bra! Men med Kents fina tillmötesgående resonemang så kommer detta att lösa sig på bästa sätt!

.... och den var visst Kuwait-skyltad! 

Det var lite om det, nu till något helt annat. Jag har ju ett par frågor från någon av mina fina läsare, som väntar på svar och jag tänkte svara på en av dem i detta inlägg. Den gäller hur vi undviker att Turbo blir stressad av julen även om vi inte firar jul? Det finns "jul" överallt omkring oss vare sig vi vill eller inte - tv, radio, reklam, affärer m m!
Ja, visst är det så - det går inte att undvika att märka att det är jultid. Men det verkar inte som att det påverkar Turbo speciellt mycket. Mycket tror jag beror på att vi inte firar ALLS, så han bygger inte upp några som helst förväntningar inför en viss dag eller en viss stund. En del gör ju så att de anpassar julen så gott det går när de har barn med NPF, men då finns fortfarande ett visst mått av förväntan kvar. Här finns inte det på det sättet.

En annan fråga jag fick gällde den dyra present som vi köpt till Turbo nu under lovet.... men den frågan tänker jag svara på i ett annat inlägg....
Stor Kram på er alla finingar ♥

Streck i planeringen

Här skulle jag göra ett längre inlägg idag var det tänkt. Men i stället så inträffade en sak som gjorde mig på dåligt humör. En grej som är helt onödig om kommunikationen mellan vissa personer kunde funkat lite bättre så det sluppit gå ut över Turbo. Går inte in på det mer än så, men det känns så jobbigt  och onödigt när Turbo får utbrott som helt och hållet beror på att vissa inte har fullföljt det de borde... Grrr.... Vis av tidigare misstag har jag trots allt lyckats hålla Turbo ifrån de allra djupaste utbrotten, och då känner jag mig nöjd.... men det kostade på och jag fick verkligen jobba för det!

Nu så, ska jag försöka bli lugn och fin igen *tar ett djupt andetag* och så glömmer vi det där... eller nåt sånt....

Jaha, var var jag nånstans i min "rapportering" tro? Det blev ju ingen vidare rapport från mig igår heller.
Helgen som gick var lugn och fin. Jag och mannen delade på oss rätt mycket och då går det hyfsat bra. På lördag efter frukost stack jag iväg och umgicks med en mycket god vän, som också har rejäl erfarenhet av vissa diagnoser och vad det kan ställa till med. Men vi har otrolig förståelse för varann och har därmed fått skapliga band som binder oss samman. Härligt med såna vänner ♥

När jag kom hem sen en bit efter lunchtid så märktes det direkt på Turbo att vi blev tre i huset. Han blir lite stirrigare ett tag, men lugnar sig sen när han vant sig, bara vi vuxna gör vår del i att lugna ner situationen. Vi slappade lite här hemma en stund, sen stack mannen iväg ett par timmar innan det var dags för myspys i filmsoffan. Turbo var hellugn och det blev inte ens nån incident vid läggdags! Då är det riktigt njutbart!

Söndag förmiddag var mannen iväg några timmar. Sen åkte jag iväg och jobbade frampå kvällen så mannen fick ta duschningen och läggningen av Turbo i fred, brukar bli bäst så.
Idag har reserven Ok (som jag kommer kalla Otto i fortsättningen) jobbat med Turbo på korttids/fritids. Jag var lite spänd över hur han skulle vara när jag hämtade honom strax efter lunch. Turbo var på ett strålande humör och vad glad och lättad man blir som mamma då! Man får kvitto på att allt har fungerat utmärkt mellan dem.

Tyvärr blev det ju ändå ingen perfekt avslutning på den här dagen, då det strulade med vissa andra saker som var uppsatt på Turbos schema. (Nu halkade jag ju in på det där igen!) Tycker väldigt synd om Turbo som blir utsatt för helt onödiga saker som triggar honom till att få utbrott - och jag förstår honom mycket väl. Vi får se i morgon vad som händer med detta, fortsättning lär följa.... chefer som är till för att dessa barn ska må bättre ska inte göra så de får utbrott i stället.... man har det tillräckligt jobbigt i vardagen ändå när man försöker hålla allt flytande!

Jag hade tänkt svara på några intressanta frågor jag fått, men det försöker jag få ihop i mitt nästa inlägg. Så håll ut så länge. Kram till er alla ♥  

Slut i huvet

Usch, det är lite dåligt med uppdatering här! Och nu är jag trött och har fortfarande lite "måsten" kvar att beta av innan dagen är helt slut. Så det får bli en bättre och utförligare uppdatering här i morgon. Har varit helt uppslukad av att försöka lösa ett dataproblem här - som dessvärre inte lyckades - och jag blev lite slut i huvet av all koncentration - till slut är man ju tvungen att göra lite annat också och det blev lite väl sent med det....

Återkommer som sagt var i morgon. Kramen ♥

Orostankar m m

Lite orostankar har börjat mala i mitt lilla huvud. När vi var lediga och bortresta så kunde man släppa alla svårigheter, men nu när vardagen börjat så kommer det smygande. Vi närmar oss en hel massa förändringar för Turbo och man undrar hur han ska klara allt detta?!? När man tänker på vilket år vi har bakom oss så undrar jag i mitt stilla sinne hur vi ska orka med en lång och turbulent tid om inte Turbo klarar förändringarna ovanligt bra.

En månad kvar - sen sätter det igång. I februari börjar schemaändringarna på korttids. Därmed flyter det inte på med varannan helg längre utan det blir även mitt-i-veckan-pass. Exakt samtidigt försvinner Mt så det blir personalbyte! Som tur är så finns Tom kvar iaf, men en av de två erfarna och invanda försvinner... Mitt i alltihop ska de få till en flytt av korttids också.... huuuu.....

Samtidigt har vi det stora orosmolnet att en av våra två assistenter här hemma - Kent - har sagt upp sig! Nää.... blää..... ser verkligen inte fram emot det närmaste halvåret eller vad det kan bli. Nån som vill byta?? Det där lugnet med en bok i fåtöljen kan man nog glömma....

Tower of London

Ja, ja, en dag i taget så får vi se hur det går och hur det blir.
Turbo har iaf haft några fina dagar på korttids/fritids nu när jag och mannen börjat jobba igen. Tom har jobbat alla tre dagarna och Turbo har trivts som fisken i vattnet. Så härligt att se hur glad han är både på morgonen och på eftermiddagen när jag hämtat honom!

Igår eftermiddag var även assistent N hemma några timmar. Jag och mannen fick lite egentid då vi bl a satte oss på ett fik en stund och åt lite och pratade. Det är ju inte så lätt att prata med varann när Turbo är hemma, tycker han blir känsligare och känsligare för ljud omkring sig.

Vi tog en välbehövlig promenad sen också, i blåsvädret. Men härligt att få lite luft iaf.

Idag har mannen och Turbo varit in till stan på en utflykt. De köpte en dyyyyr present till Turbo och jag hoppas att han är rädd om den! De passade också på att äta på Burger King som är favoriten bland de där snabbmatsställena. Turbo är kräsen och det ska vara samma som alltid, men det hör väl till ;).

Nu ska jag jobba färdigt för idag och sen blir det hem med lite mys med familjen. Undrar om Turbo vill visa sin present för mig...... skulle nog tro det!
Fredagsmyskram till er alla ♥ 

Julafton

Här rullar det på och idag har vi börjat jobba igen, fast det känns som vi skulle behöva ha lite ledigt. Det tar på krafterna att härja runt i London några dagar och sen direkt hem och ta hand om Turbo. Det hade inte varit fel med en och annan vilodag emellan. Men nu landade vi och kom hem sent på söndagkvällen och sen tar det ju ett tag innan man kan lägga sig och sova. Sen upp tidigt för att hämta Turbo redan kl 10 på måndagen (nyårsafton). Sen är det ju full rulle och det där steg-liggandet före som kan vara en aning ansträngande. På måndagen var inte mannen alltför alert och då blir det små misstag - aldrig bra att göra misstag i samband med Turbo i form av felsägningar eller missförstånd. Tisdagen var jag inte på humör i stället så då var jag inte världens bästa pedagog - aldrig bra i samband med Turbo.... man måste vara alert även om man inte känner för det, men ibland vill man bara inte!

Men det är tur att vi är två. Då kan den som inte "känner för det" gå åt sidan så får den som är mer alert ta hand om Turbo. Nu har jobbveckan kommit igång så nu ska vi väl komma i rätta rutiner igen och då blir det säkert bättre för oss alla. Bara att se till att sova ordentligt så vi inte är för trötta, helt enkelt.

Som sagt, så har vi börjat jobba igen så idag har Turbo varit på korttids/fritids tillsammans med personalen Tom (som jag kallat T tidigare). Allt till belåtenhet och Turbo är så nöjd och lugn här hemma ikväll. Sitter och sjunger vid datorn, härligt! Vi behöver lite lugn nu.....

Londongata

Jag har fått ett par frågor som jag tänkte försöka besvara. Den första frågan gällde hur vi gör på julafton. Det är ju en dag som är speciellt svår för de med NPF-diagnos. Svaret är enkelt: vi firar inte alls jul så det löser sig väldigt lätt! Detta är ett beslut jag/vi tagit för många år sen. Nu när man läser och ser så mycket om andras reaktioner överallt på internet och i olika forum, så är det inte många statusar jag läst där någon gör annat än tycker det är en enda stor stress och press med julen. Så jag känner mig ännu mer nöjd över beslutet att lägga ner det där med julen!

Var och en gör som den vill men i våran sits så känns det otroligt skönt att slippa detta. Jag kan bara föreställa mig hur många utbrott vi skulle ha haft tiden innan julafton pga förväntan och pga att allt inte är som det brukar. Nu slipper vi detta med Turbo och försöker ha allt så normalt som det bara går.

Det är ju på mångas läppar att julen är en högtid för barnen.... Men i vår familj tycker vi det är viktigt att visa stor kärlek till barnen ALLTID och VARJE DAG, inte bara en viss dag för att det "ska vara så". Vi ger i stället presenter när som helst under året, av glädje och kärlek och inte av tvång.

Men det är ju så mysigt med alla ljus osv..... Ja, jag kan väl säga att jag är något av en mästare att bränna ljus under hela den mörka årstiden. Så man behöver inte fira jul för att ha det mysigt! Nu går det inte att ha ljus överallt där man vill när Turbo är hemma, men när han är borta så passar jag på i ännu större skala - jag älskar levande ljus :)

Trafalgar sqaure

Jag fick också en fråga som gällde hur Charlies flickvän tagit detta med att Turbo har sina diagnoser och allt vad det för med sig.
Hon har tagit det jättebra trots att hon fått stå ut med saker som man vanligtvis slipper i standardfamiljer (som att t ex bli väckt av att få ett glas kallt vatten över sig). Som tur är har hon förstått problematiken bra, så det har inte varit något problem för henne.

Nähä, nu mina vänner ska jag ta mig en promenad. För även om jag inte firat jul har jag ätit en aning för mycket under ledigheten och helgerna så nu behöver fläsket röra på sig. Tjingeling och kram på er ♥

Årskrönika 2012

Även i år tänker jag göra en tillbakablick på året som gått. Tycker själv att det är ganska intressant att se hur mycket som faktiskt händer på ett år. Sen vet jag att jag fått många nya läsare under året så det kan vara bra att få lite "gammal nyhet" att läsa.

Januari:
Turbo är ganska labil under januari månad. Mycket hör nog ihop med resursskolan som var ny sen ett halvår tillbaka. Det blir liksom ingen riktig ordning där och det drabbar förstås Turbo negativt. Man hade t o m besök av den kända föreläsaren och handledaren Ulrika Aspeflo, men hon kom inte tillbaka som tänkt efter första besöket. Men hon skrev en skarp rapport till rektorn om hur mycket som MÅSTE åtgärdas omgående om de ska få ordning på skolan!

Under månaden skrev jag också för första gången om Turbos sömnproblem, de måste alltså ha börjat vid den tidpunkten ungefär.

Fina personalkillen E på korttids jobbar sitt sista dygn med Turbo efter att ha jobbat varannan helg med honom i 1,5 års tid. En stor förlust och Turbo saknar honom fortfarande.

Februari:
Det är fortsatt oroligt på skolfronten. Miljön där är helt katastrofal för Turbos del. Vi kopplar in skolchefen här eftersom det inte hänt något tidigare efter alla samtal med rektorn.
Pga personalbrist blir Turbo hemma nån dag från skolan och det är inte acceptabelt!
Den personal som haft hand om Turbo under terminen innan, slutar till februarilovet. Nu är det tänkt att läraren Nk ska ta över huvudansvaret för Turbo som är helt beroende av att ha en trygg person vid sin sida.

Äntligen, efter 1,5 års planerande, får vi så till vår efterlängtade bloggträff! Det är jag och tre andra som lärt känna varann via bloggandet och sen också via fb. Vi har alla barn med liknande diagnoser så vi har haft stort stöd av varandra.

Mars:
Här inträffar det ett par gånger till att Turbo blir hemma från skolan pga personalbrist. En dag är skolan t o m helt stängd för att man inte får ihop personal till någon av eleverna - helt oacceptabelt!

Ända sedan E slutade på korttids i januari har man hankat sig fram där, men nu börjar Mt att jobba med Turbo i stället för E. Det blir i fortsättningen alltså T och Mt som jobbar med honom hela tiden. Skönt med en permanent lösning och den funkar jättebra från start eftersom Turbo känner till Mt lite grand sen tidigare. Mt får också en bra inskolning med hjälp av erfarna T som känner Turbo både utan och innan.

Mot slutet av månaden märks det på Turbo att det börjar lugna sig lite när det gäller skolan. Miljön börjar rätta till sig så det känns som en bättre miljö för honom.

April:
Kontaktar habiliteringen angående att Turbo inte fått någon KBT trots upprepat tjat från vår sida. Har nog tjatat om detta i flera år, men inget händer. Så jag tjatar vidare!

Jag har återigen kontaktat skolchefen eftersom rektorn inte har fixat vissa saker på skolan som börjar bli akuta. Bl a ska läraren Nk ha semester med början i slutet av maj. Ingen vikarie är fixad som ska kunna ha hand om Turbo.....
Vi fortsätter att tampas med rektorn och har tät kontakt.

Under april händer något märkligt med Turbo. Han visar tecken på depressionssymptom för första gången i sitt 14-åriga liv. Vi forskar i vad det kan bero på och det visar sig att man ändrat taktik i skolan när det gäller bemötandet av Turbo. De har följt en handledares råd, vilket var helt fel i det här fallet. Hade vi vetat om detta i förväg så hade vi kunnat tala om att detta är helt emot vad andra psykologer har förespråkat och att detta inte kommer att gå bra med Turbo. Nu ändrade man tillbaka omedelbart när vi påtalade vad som höll på att hända och Turbo kom på fötter ganska snart igen.

Efter denna händelse kontaktar vi skolchefen igen eftersom personalen inte fått någon utbildning i hanterandet av dessa elever, vilket jag påtalat för rektorn redan från skolstart att de måste ha. Rektorn har skyllt på att det inte finns pengar - nu säger skolchefen att det finns pengar! Sen börjar man rota i lämplig utbildning.

Maj:
Detta blir en mycket jobbig månad på flera sätt.
Rektorn drar igång med nätverksmöte för att försöka få ordning på skolsituationen runt Turbo.
Andra skolmöten avlöser varandra. Vi driver på rektorn hårt om utbildning och vill inte släppa detta förrän något är bestämt.
Vi byter all el i huset, vilket medför att vi har en elektriker springande i huset säkert 1,5 vecka. Ingen bra situation när det gäller diagnoser man måste ta hänsyn till. Men skönt när det var över!

I maj blev det också oroligt med miljön i skolan igen. Turbo påverkas illa och utbrotten haglar varje dag under ett par veckors tid. Denna oroliga tid blev droppen för min kropp och jag drabbades av utmattningsfeber som höll i sig i nästan två månader.

Mitt i alltihop så hade mannen och Turbo bokat en resa till Stockholm och storebror Charlie. De skulle som vanligt åka tåg och bo på hotell. Dagen innan resan kraschar Turbos dator (inte hans fel) och han blir helt förkrossad. Han vägrar åka.... allt är betalt.... men vad gör man? Men hur det nu var så fick mannen honom på andra tankar i sista stund och de kom iväg. Jag ligger i feber i sängen hela deras bortovaro.

Mot slutet av månaden så vänder harmonin tillbaka till Turbo igen, efter att man fått ordning på miljön i skolan så han känner sig lugn igen.
En vikarie som ska jobba denna terminen ut, kommer in på skolan - Palle - och det funkar hyfsat bra mellan honom och Turbo.

Juni:
Rektorn kallar till Västbusmöte - ett initiativ som kommer helt och hållet från henne. Hon vill få till någon form av KBT till Turbo och vill på detta sätt dra sitt strå till stacken i ett försök att få hjälp. Under första västbusmötet kommer vi överens om att jag ska kontakta chefen för habiliteringen för att trycka på lite extra. Så jag har kontakt med den chefen ett par gånger under månaden.

Rektorn jagar lärare till nästa termin eftersom inte Nk kan dra det tunga lasset som ensam lärare på resursskolan, man måste vara två lärare om det ska fungera.
Skolavslutning i mitten på månaden och den var mysig och trevlig för dem alla.

Jag gör i ordning ett tvåveckorsschema hemma för att Turbo ska ha lite bättre överblick om hur det ser ut den närmaste tiden för honom. Det visar sig vara väldigt lyckat och han känns lugnare med detta.

Juli:
Juli månad innehåller också lite blandad konfekt.... berg & dalbana när det gäller positiva och negativa saker.
I början på juli får vi beskedet av rektorn att läraren Nk sagt upp sig från sin tjänst - det som inte fick hända, händer!! Nu finns endast en resursperson kvar på skolan som Turbo är någorlunda trygg med, men ingen lärare. Vi försöker ändå att skjuta undan det här bekymret under vår ledighet, vi kan ändå inte påverka någonting inför framtiden.

Jag och mannen åker iväg till Malmö och har några helt fantastiskt avkopplande dygn för oss själva där. Vackert väder och mycket trevligt att njuta av i den staden. När vi kommer hem därifrån åker mannen iväg på en egen tripp med Turbo. De är borta i sex dygn och jag får en massa ensamtid hemma. Tyvärr tog det fem dygn innan min kropp stressat ner....

I slutet på månaden blev jag uppringd av Sveriges radio! De hade hittat min blogg och ville att jag skulle medverka i ett av deras Karlavagnen-program. Det handlade om "starka känslor" och vad passar inte bättre när det gäller vår familj!? Nervöst var det, tänkte först backa, men jag genomförde det!

Augusti:
Denna månaden gick verkligen till historien! Oj vad vi kämpade med skolledningen!! Det blev en strid för Turbos skolgång utan dess like! För det första lovade rektorn bort läraren Nk i förtid och detta skulle ju absolut inte fungera för Turbo pga att han inte kände sig trygg med de nya lärarna man anställt (Tyra och Palle). Turbo bröt ihop fullständigt när han fick beskedet om att Nk sagt upp sig. Här fick rektorn verkligen jobba för Turbos trygghet! Till slut så fixade hon det hyfsat iaf och Nk blev kvar några veckor i en övergångsperiod. Tyvärr kom Nk i kläm, men ställde upp fint på detta. En stor eloge till Nk som verkligen gjorde det bästa av den situation som uppstått!

Men dilemmat med tryggheten som inte fanns, sköts egentligen bara på framtiden några veckor. Den dagen då Nk skulle vara borta för gott kom ju ganska snart, trots allt. Turbo vägrade gå till skolan om inte resurspersonen Tina (som var bortlånad till vanliga högstadiet) kom tillbaka. Hon var den enda han kände sig trygg med. Strid igen och här blev det än värre!! Till slut, efter många intensiva telefonsamtal och möten, lovade rektorn att Tina skulle få komma tillbaka till resursskolan i sex veckor! Sen skulle det utvärderas. Äntligen kunde vi pusta ut - iaf för stunden! Jag och mannen var helt slut efter detta kämpande som var under augusti månad. Vi riskerade ju annars att ha fått en hemmasittare.

Under månaden hade vi också vår första träff med den psykolog man anlitat till att hjälpa oss i något som vi kan kalla för blivande KBT. En mycket duktig psykolog och hon fick träffa skolpersonal, korttidspersonal, rektor och chef för korttids samt oss föräldrar. Ett givande möte.

September:
Här har vi turen att få en ny assistent genom assistansbolaget till Turbo - Kent! Har aldrig sett något liknande. Han flöt in här och tog Turbo på ett sätt som bara välkänd och erfaren personal lyckats med tidigare. Detta blev verkligen en hit.

Turbo har nu en lugnare period och känns riktigt stabil igen.
Jag och mannen har ett par veckor där vi knappt hinner andas. Mötena angående Turbo avlöser varandra och det går i ett.

Oktober:
Jag och mannen träffar ett par politiker som sitter i en beredningsgrupp. De är ute och träffar "vanliga" människor för att få en bild av hur tillgängligt vårt samhälle är för alla. I vårt fall gäller det ju NPF och hur det fungerar för oss och Turbo.

En hel del roliga saker inträffar under månaden:
Skolledningen beslutar att resurspersonen Tina ska får vara kvar permanent på skolan. Äntligen kan vi pusta ut när det gäller den tryggheten för Turbo!

Jag och 11 andra "diagnosmammor" träffas och går på premiären av Ladies Night! Ett härligt gäng och störtroligt hade vi under ett alldeles för kort dygn!

En annan rolig sak som inträffade var lite märklig. Fick förmånen att träffa en gammal klasskompis som jag inte sett sen vi var i 10-årsåldern! Ett par månader tidigare hade vi av en märklig slump hittat varandra i en fb-grupp om NPF. Hade det inte varit för Turbos diagnoser så hade vi aldrig hittat varandra. Personen har nämligen bytt identitet så för mig hade det varit omöjligt att spåra upp honom. Det blev iaf ett trevligt möte där det säkert blir en fortsättning framöver.

Under månaden blev mannen sjuk och fick åka ambulans efter några svimningsanfall och 40 graders feber en längre tid. Det tog ett tag för honom att repa sig sen.

November:
Inget speciellt händer här. Turbo känns rätt lugn och harmonisk och allt flyter på som det ska.
Jag och mannen gjorde en utflykt med våra medarbetare på jobbet och flög till England över en weekend.

December:
Helt plötsligt dyker Turbo i humöret. Han blir nästan omöjlig att få upp på morgonen, han är sur och får lätt utbrott och det fräser om honom i största allmänhet. Han verkar också ha början till en depression. Vi nystar och vrider och vänder på saker för att hitta en orsak. Ett taxiproblem nämner han och vi löser detta snabbt. Men det blir inte ok ändå. Vi provar sömnmedicin ifall det kan bero på att han sover dåligt, vilket han faktiskt har klagat på från och till under ett års tid.
Vad vi tror nu så har sömnmedicinen gjort verkan för i nuläget är Turbo ok. Helt säkert vet vi inte förrän skolan dragit igång igen och det ställs lite mer krav på honom.

----------------------------------------------------------------------------------

Oj, vad långt det blev! Orkade ni läsa? När jag själv gjort den här återblicken och ser hur mycket som hänt så..... ja, lite undrar man hur vi rott detta året i land! Jag längtar faktiskt efter ett stort och härligt lugn - att t ex kunna sitta i en fåtölj för en dag och läsa en trevlig bok - men tyvärr har vi så många förändringar framför oss under de närmaste månaderna så jag tvivlar starkt på att det blir något lugn. Men man kanske kan bli positivt överraskad?!
Hur det än blir så gäller det att ta nya tag! Kram på er alla fina läsare ♥ Jag hoppas ni vill fortsätta hänga med på vår livsresa här på bloggen så jag slipper sakna er! ♥