Så här kan det gå med frukosttallriken när längtan efter storebror blir för stor.
Och när han dessutom förstår att de inte kommer att vara hemma tillsammans så mycket nästa gång brorsan kommer, så är det svårt att styra känslorna.... Som tur var så hade det mesta av frukosten redan hamnat i magen.
Så kom jag och mannen iväg på festen i alla fall.
Det var de här glada syskonen som fixat en fest för sina föräldrar som firade 40-årig bröllopsdag!
De hade skrapat ihop gamla kompisar till föräldrarna som inte setts på många år. Dessutom var vi inbjudna som umgåtts med dom både nu och då. Vi har varit ute på en del galna upptåg med dem speciellt innan barnen kom. Vi har satt våra spår hos de här syskonen, våra galna upptåg glömmer de inte även om de var små när vi höll på som mest.
Det var snyggt dukat med välkomstdrink när vi kom.
Under tiden som vi njöt av drinken så blev huvudpersonerna kidnappade av den ena dottern. Här kommer de med ögonbindel på sig, de hade ingen aning om vart de kommit. De trodde att de skulle ut med närmaste familjen på restaurang i stan.
Sen bjöds det på underhållning av varierat slag och en trerätters middag. Allt var fantastiskt gott!
Det här var ett fint sätt av barnen att visa sin uppskattning av sina föräldrar. Och vi var så glada över att vi blev bjudna och fick vara med om den här kvällen.
Vi kom iväg båda två tack vare att sonen är hos stödfamiljen. Svårt att ha honom med på sånt här och inte är det kul att gå ensam heller.
Sonen blev hämtad av pappan i stödfamiljen på kvällen. Men på eftermiddagen tänkte jag ta det riktigt lugnt för att kurera mig och vila upp mig. Så jag föreslog att jag kunde hyra en film så att sonen och jag skulle mysa i soffan medans vi såg den. Men sonen ville inte hyra nån film. I stället så kollade jag runt lite på Tv-kanalerna och fastnade för ett program som handlade om en familj som fått sexlingar för tre år sen. Tanken slog mig: tänk om man hade sexlingar varav en eller kanske två som har asperger och ADHD!!! Man har det nog rätt lugnt ändå, om man jämför med en sån situation...
Idag var det många sjuka i sonens klass, ca 1/3 av klassen var hemma. Igår hade de flesta fått vaccinet mot svininfluensan och det satte tydligen sina spår. Sonen har inte fått vaccinet och är pigg som en mört! Hoppas det håller i sig och att han slipper influensan.
. Vi får se.
Resonemanget fortsatte på habiliteringen. Jag framförde frågan om KAT-kittet skulle vara något för sonen. Fick tips av Mia (tack Mia för tipset) att hon fått det till sin dotter och det hade fungerat bra.
Det är alltså ett redskap för KBT-träning. Det ska bl a kunna förbättra förmågan att uttrycka känslor m m som sonen har mycket svårt för. De visste knappt vad KAT-kittet var för något men de skulle forska i ämnet. Tänk att man måste få tips från bloggen på saker som egentligen habiliteringen ska tipsa oss om.... Jag har i flera år efterlyst nån form av beteendeterapi till sonen som jag anser att han behöver. Men de har inte vetat om något som passar. Vi får se vad de kommer fram till nu.
Jag måste bara visa er vad vår utetemp står på just nu:
Rekordkallt för den här säsongen, brrr! Och ändå är klockan bara 21. Undrar vad den går ner på innan natten är slut? Men vi ska inte klaga, idag såg vi solen som vi inte sett på länge :-)
Min man och jag hade ett möte på habiliteringen idag med arbetsterapeut och specialpedagog. Det blev lite uppföljning av vad som hänt sen sist och vi berättade lite hur det varit med skolan bl a.
Vi kom också in på sonens utåtagerande och hur man ska få bukt med det. Han är så gott som lika lång som mig nu (jag är 168) så det är ingen liten pojke längre. Det blir ju alltså kraft i hans sparkar och slag. Jag berättade att jag funderat på boxningssäck och det tyckte de i och för sig var ett bra sätt. Men om det skulle funka på honom att han inte slår nån är ju svårt att säga. Så vad gör vi, vågar vi eller vågar vi inte?
Som förslag så länge var att vi skulle utnyttja gymmet vi har i källaren. Kanske göra nåt litet program som sonen kan köra igenom.
Nu är sonen inne på tredje dygnet i rad då han är lugn och harmonisk. Inte ett enda utbrott under dessa dagar. Det är som en drömtillvaro.
Det får mig att tänka på hur livet skulle sett annorlunda ut om all personal runt barnen med AS och ADHD hade rätt utbildning och att skolklasserna var anpassade efter dessa elevers behov. Naturligtvis skulle det bli fel ändå ibland men inte så att det skulle vara utbrott varje dag, som det faktiskt varit under en period nu. Man blir sååå trött på att vardagen ska vara full av utbrott, det sliter på en mer än man tror.
Igår kväll när jag skulle gå och sova så låg det en gullig lapp på min säng.
Såna här små guldkorn tar man verkligen till hjärtat, eftersom han har så svårt att tala om känslor som jag nämnt tidigare. Det finns något där inne i alla fall, men som är så svårt att få fram.
Idag tryter orken och krafterna på mig. Kände inför helgen som gick att jag skulle behövt vara hemma och vila, men istället drog vi ju iväg till stan m m. Jag känner mig lätt febrig och matt nu, men man har ju aldrig tid att vara sjuk. Imorgon är det möte med hab, sen jobb resten av veckan. Och i helgen är det fullt ös igen. Vi ska på en hemlig överraskningsfest på lördagen och på söndagen ska vi på kurs i Göteborg. Skulle behöva en time-out från allting snart. Men sen är sonen hemma två helger i rad så då blir det ingen vila. Jag får försöka kurera mig på något sätt under veckan här, lägga mig tidigt kanske.
