Ge upp.... eller inte?!?

Återigen är läget så kaotiskt så jag vet inte vad jag ska skriva. Det här veckoslutet var ett veckoslut där jag ville skriva att det var det bästa på länge. Tyvärr kan jag inte skriva de orden, hur gärna jag än vill. Veckoslutet har nämligen varit katastrof och en av de värsta någonsin.

Kanske skulle man ge upp.... eller inte! Jo, vissa saker är vi snart beredda att ge upp.... vi kommer inte att orka länge till....

Det var mycket som hände i början på veckan som påverkade mig. När torsdagen kom så trodde vi att vi skulle kunna lämna hemmet och vara borta tre dygn och koppla bort, men så fel vi trodde. Korttids har krånglat rejält igen. Men jag vill ändå börja med att ge personalen som jobbat, en stor eloge! De har gjort ALLT de kunnat och mer därtill - de har varit fantastiska! TACK för er grymma insats!!!

Under ett par timmars tid, natten mellan torsdag och fredag, gick det en massa sms mellan mig och Turbo och mellan mig och den personal som jobbade. Det handlade om lotsning och ett försök till att komma fram till en lösning på problemet. Det är alltså inte personalen det hänger på, för de har som sagt agerat helt rätt och helt perfekt, utan det är yttre faktorer som ställer till det.

Trött som en gris, så var det väckning för mig och mannen strax efter kl 6 på morgonen. Men upp och försöka orka med dagen. Sen fortsatte delar av cirkusen under dan. Mannen ringde bl a högsta chefen för korttids och krängde fram ett beslut som skulle gälla vid ett ev ytterligare krisläge.

Natten mot lördagen kom och det var med bävan jag och mannen la oss på fredagskvällen. Skulle man våga slappna av och somna? Jag hade väl sovit lite drygt en timme så var det dags igen. 00:20 fick jag första sms:et från Turbo. Samma krångel igen och jag visste att det skulle vara kört!

Som sagt, denna helgen går till historien. Jag har t ex inte släppt kontrollen på mobilen en endaste minut under det här veckoslutet. Min koncentration hade jag behövt ha på ett helt annat håll, men nöden har ingen lag.

Många, många sms har det blivit, både till personal och Turbo. Allt för att det ändå skulle bli så bra som möjligt för Turbo. Hjärnan är totalslut idag och ganska så överbelastad.
Vårt ressällskap var idag förvånad över att jag och mannen öht stod på benen efter dessa mycket påfrestande dygn. Förvånad är jag också, kan jag säga! Och mannen sa till mig idag att han är förvånad över att jag inte kastade in handduken denna helgen.... Hade jag gjort det så hade han förstått mig mer än väl.

Det här var något av en "måste-helg". Nästa helg har vi bokat in en relaxhelg (gissa om vi behöver det mer än nånsin nu??) Bara att hoppas att det finns en lösning bakom knuten om vi båda inte ska stupa.

Kram 💗

(Detta fick bli ett inlägg nästan helt utan bilder, vilket är olikt mig och inga inlägg jag eg vill ha. Men orken räcker liksom inte till... )